Grattis Michel!

Michel de Montaigne 

28 februari 1533 - 13 september 1592

k

En otroligt intressant person, vars nyöversatta essäer jag hoppas kunna köpa framöver.

Jag anser

eller jag tycker, hör man sällan nu för tiden. Jag har förstått att på nutidssvenska ska man säga ”enligt mig” eller enligt min mening”. Är det den falska blygsamheten som förbjuder människor att börja en mening med jag, och ta till den mesigare varianten?

Blir det tyst på mattan, beror det inte på att mattan och jag flugit vår kos — fastmer på att datorn triskas. Det vill säga, jag hoppas den trilskas, och att den inte har sällat sig till sina föregångare i datorhimlen.
Nu hoppas jag kunna svara på obesvarade kommentarer, medan apparaten fortfarande andas.

Var finns farten?

Jag vill städsla farten!

Plockar åt mig ett recepthäfte när jag handlar på konsum, ett häfte som så gott som uteslutande handlar om hur man ska kunna trycka i sig så mycket onyttigheter som möjligt när man tittat på melodifestivalen, som tydligen äger rum i dagarna. 
Den som inte står ut mig mig när humöret är både på avigan och bak och fram, ska sluta läsa nu.
Redan på första sidan deklarerar någon att det är ”smått och vrålgott” och att ”halva nöjet med melodifestivalen är alla kommentarer från tv-soffan. Ta chansen och bjud många för här hittar du busenkel plockmat som lagas av bara farten”.
Som sagt, jag vill gärna ha tag på farten, för att slippa tänka på matlagning var eviga dag skulle vara trevligt. Men då vill det till att farten kan laga annat än plockmat — för plockmat betraktar jag med samma vämjelse som smörgåsbord. 
Varför är jag så vrång undrar kanske någon — ja men, titta själv. Man förstör jordnötter med att kleta ned dem med sockerlösning, blandar goda pistagenötter med marshmallows (ni vet väl vad gelatin innehåller?), man ”dippar loss” och gör jordgubbsslush. Varför inte äta gubbarna som de är eller åtminstone kalla det jordgubbsslask.
”Pizzakit” har jag aldrig hört talas om tidigare, men kommer genast att tänka på ett antal andra”kit” till exempel rengöringskit.
Mina ögon tåras och den spastiska otiten blommar när jag ser ordet ”favvofisk”, vad ända in i glödhetaste är det för fel på ordet favorit? 
Några sidor längre fram vill de att vi ska ”dippa och doppa (kronärtskockor) i parmesansmör” vad är skillnaden mellan att dippa och doppa?
Har jag då inget gott att säga om detta häfte. Jo, skockor är gott, men det behöver jag knappast ett recept till. Så finns där ett recept på falafel, som jag kansker provar någon gång — för jag har ännu aldrig lyckats laga goda falafel.

Ack, så frestande

Lyssnar på radion med ett halvt öra, och hör något om en förskolelärare som blivit anmäld för att hon låst in barn i torkskåpet. Naturligtvis är det helt förkastligt, men jag måste medge att det inte är utan att jag förstår henne. Det finns ungar som kan driva en till nästan vad som helst.
Allan var en sådan unge. Jag hade honom i textilslöjd när han gick i femman — eller var det kanske sexan. En av hans favoritsysselsättningar var att sätta sig vid en symaskin och köra den tills det började ryka om den. Eller så gick han runt och satte saxen i kamraternas arbeten, om han inte klev runt på bänkarna, och arbeten. Behöver jag säga att både lärare och elever var hjärtligt trötta på honom?
Det fanns gott om skåp och garderober i slöjdsalen, och en dag klev Allan in i en av garderoberna och satte sig — snabbt som ögat var jag där och låste dörren. Klasskamraterna jublade, och vad Allan sa, är inte lämpligt att skriva här. Bra, skrek kompisarna, låt honom sitta där tills det ringer ut. Visst var det frestande, men jag såg för mitt inre öga kvällstidningarnas feta rubriker: ”Lärare låser in elev i garderob”, vilket fick mig att mot min vilja låsa upp dörren.

Jag gillar kommentarer

men inte anonym skräppost. Därför har jag ändrat inställningen så att det inte går att kommentera anonymt. Det är säkert en vecka sedan jag gjorde det — men den veckan har jag tillbringat i verkligheten, och inte fått till något inlägg om förändringen. Jag hoppas att ingen hunnit irritera sig över att inte kunna lämna en kommentar — för jag vet att några av er, som brukar kommentera, inte har ett Google konto. Jag har inte fattat vad Open Id” är, men har du det ska du kunna kommentera, för jag prickade i ”registrerad användare — inkluderar open id”. 
Jag hoppas att det här ska avskräcka de anonyma skräppostavsändarna, så att jag snart ska kunna låta alla kommenterar. Men om du dessförinnan vill dra ditt strå till en eventuell diskussion, så mejla mig (adressen finns rätt långt ned i högerspalten) så kan jag skriva in din kommentar.

Grattis Irena!

Irena Sendler, 

15 februari 1910 -12 maj 2008

bilden från 2005

Vilken fantastisk kvinna!
Redan 1939, började hon tillsammans med sina medhjälpare  att hjälpa judiska familjer, genom att tillverka mer än 3000 falska identitetshandlingar.
Eftersom hon var socialarbetare, hade hon tillstånd att besöka gettot i Warszava. För att inte dra uppmärksamehetn till sig, bar hon då den gula davidsstjärnan. Medan de gav sken av att kontrollera hygienen — nazisterna var livrädda för att det skulle bryta ut en tyfusepidemi — smugglade de ut små barn ur gettot. De skrev ned barnens namn på lappar, som lades i glasburkar och grävdes ned, i hopp om att barnen så småningom skulle kunna återförenas med sina föräldrar. Sedan fick barnen nya identiteter och placerades antingen i familjer, barnhem eller kloster. På så sätt, räddade Irena 2500 barn ur gettot.
Tyvärr blev de flesta av föräldrarna dödade i Treblinka, och fick aldrig återse sina barn.
Irena blev upptäckt 1943, och häktad och torterad av Gestapo.
2007 nominerades hon till Nobels fredspris, men det gick till Al Gore (hm).

Jag kommer att tänka på Leon Uris ”Exodus”, kanske dags att läsa om den eftersom jag bara minns delar av den — i synnerhet skildringen från Warszavas getto, som jag höll föredrag om i sjätte klass.

H1ä3*, vad har 1ag g16rt?

ag 0åste ha 26005t åt en 2na**

Hjälp, vad har jag gjort?
Jag måste ha kommit åt en knapp — men vilken?

Att klippa och klistra tar för lång tid!

*************************

senare:

Nu har jag hittat bokstäverna.

Men jag vet inte hur jag gjorde.

Godnatt.

Grattis Anna!

Anna Howard Shaw

14 februari 1847 - 2 juli 1919

Hon var en häftig kvinna Anna, predikant, läkare, kvinnosakskvinna som även arbetade aktivt mot slaveriet och alkoholen. God vän med Susan B. Anthony och Elizabeth Cady Stanton. Hon predikade i Gustaf Vasa kyrka i Stockholm 1911, när hon deltog i Internationella kvinnorösträttskongressen,
Hennes biografi ”The Story of a Pioneer” finns hos Gutenberg. Jag har visserligen bara kommit till tredje kapitlet, men rekommenderar den gärna. Har du inte tid eller lust att fördjupa dig i boken som läs i alla fall Wikipedias artikel.

Inte bara tankar försvinner,

sådant jag skrivit försvinner — och jag kan nog inte skylla på blogger. Jag är rätt snabb på att spara vad jag skrivit, men ibland är datorn snabbare (särskilt de gånger jag inte varit så snabb), och stänger av sig själv. Det hände häromdagen, ett antal anteckningar och länkar sällade sig till tankar, mejl och jag vet inte vad, som redan försvunnit. Jag var alldeles för trött för att omgående rekonstruera vad jag förlorat. Tänkte, det gör jag i morgon. Visst, nästa morgon mindes jag inte ens vad det handlade om — det som skulle ha blivit ett blogginlägg.
Kanske vore det en god idé att låta papper och penna komma till heders (och bläckhorn och talgdank). Att skriva en kladd på äkta papper, med en riktig penna.

Upp flyger tanken — och försvinner

 Innan jag kommer till slutet på en tanke, har jag glömt början av den. Som nu, det jag tänkte skriva, är bortfluget.

Eller när jag ska hämta något, och halvvägs glömmer bort vad. 

Funderar över vart alla förlupna tankar ta’r vägen. Snurrar de runt i rymden tillsammans med försvunna mejl och Shakespears ord. I det senare fallet kan man ju tycka sig vara i gott sällskap — även om orden aldrig når himlen. Då blir ju nästa fråga om himlen ligger bortom rymden, och var hittar jag bloggosfären — över, under eller bredvid rymden?

Tyvärr kan jag nog inte skylla det på snön, eller kan jag det. Har tankarna förlorat sig i snön, och kommer fram igen när det våras. I vilket skick i så fall — förfrusna och leriga tankar, gör väl ingen människa glad. 

Kanske får jag invänta våren innan jag berättar vad jag läser. Med tanke på att jag inte hittat så mycket intressant hos Gutenberg, så är det kanske lika bra. Fast om jag anstränger mig för att fullfölja denna tankegång, så är det nog snarare så att jag inte riktigt ids läsa ordentligt — och än mindre redogöra för vad jag läst.

”Dynamic Thought or The Law of Vibrant Energy” av William Walker Atkinson, låter onekligen som passande lektyr för tillfället.  Men jag får nog vänta på att mina tankar ska vibrera lika häftigt som Walker Atkinsons, innan jag förstår vad han menar. Det insåg jag redan på sidan 13, där jag blev tvungen att göra ett tankeuppehåll, för att fördjupa mig i följande:  

”This book is not intended to run along metaphysical or theological lines—its field is different. And so, while it recognizes the importance of these branches of human thought, still, it finds that its own particular field is sufficient to engross its entire attention, for the moment, and, consequently the aforesaid subjects shall not be touched upon except incidentally, in connection with the subject matter of the book.”

”Idle Hour Stories”, by Eugenia Dunlap Potts, låter kanske mer passande — korta berättelser mer anpassade för en hjärna i viloläge.

Eller bilder, bilder kan man (nästan) alltid titta på utan att det ta’r för mycket på krafterna. Men när jag tittar på bilderna i ”Blackboard Drawing, av Frederick Whitney, blir jag så fascinerad att jag stundtals glömmer min trötthet och läser alla goda råd.  

 Det går väl knappast att uppbåda en svart tavla i dag - förmodligen är det lika bra, kritdammet som man andades in var ingen hälsokost. Jag prövade aldrig att äta krita för att bli hes, det behövdes inte om man tillbringade hela dagarna i klassrummet, och dessutom talade mycket.

 Men jag misstänker starkt att de här beskrivna teknikerna inte går att omsätta på dagens vita tavlor. Jag har ingen större erfarenhet av dem — men går det överhuvud taget att rita vackra bilder på dem? Som man gjorde till examen, eller när någon i klassen fyllde år.
k
Jag fortsätter nog att umgås med min älskling, som inte ställer några intellektuella krav på mig — mat och kärlek räcker. 

Och vilken god läromästare han är i sovandets ädla konst.

Grattis Paula!

Paula Modersohn-Becker

8 februari 1876 - 21 november 1907

Moorkanal mit Torfkähnen, 1900

Brodern Henner Becker, 1902

Junges Mädchen mit gelben Blumen im Glas, 1902 - 1903

Mor och barn, 1903

The Old Farmer, 1903

 Mädchen mit Katze im Birkenwald, 1904

Mädchenbildnis, 1905

Porträtt av flicka på en stol, 1905

Stilleben mit Blattpflanze, Zitrone und Apfelsine, c:a 1906

Self-Portrait with Camellia Twig, 1907

Der barmherzige Sameriter Datum, 1907

På Bokus kommer det 36 böcker om man skriver in Paula Modersohn-Becker i sökrutan.

Ett rum för dåligt humör

Nej, jag är inte ute och cyklar — jag har kollat med hojen, som säger så här:

boudoir [bodoa´r] el. budoar [budoa´r] subst. ~en ~er 

ORDLED: boudo-ir-en, budo-ar-en

• en dams finare privata salong mest histor.: grevinnans parfymerade ~

HIST.: sedan 1811; av fra. boudoir med samma bet., till bouder 'vara på dåligt humör'

Att det var franska, visste jag — men inte mycket mer. Var möjligtvis tanken, att man skulle inreda ett rum där man trivdes så bra att det goda humöret tog över, och man åter blev amiable.

 Tankar som väcktes när jag hittade boken ”The Bedroom and Boudoir, av Lady Barker. Boken är från 1878 och rikligt illustrerad.

Lady Barker rekommenderar oss att ha en eldstad i varje sovrum, för ventilationens skull. Visst är det trevligt att somna framför brasan — och kanske ännu skönare att vakna av att det sprakar i brasan (som pigan lagt in och tänt). Men det är nog en lyx få förunnat i dag.

fig. 11

Fig. 11 is of course only suitable for a small unassuming room, but if the tiles were old Dutch ones and the rest of the bedroom ware quaint blue and white Delft, an effect of individuality and suitability would be at once attained. Such a fireplace would look best in a room with wall-paper of warm neutral tints of rather an old-fashioned design, and I should like a nice straight brass fender in front of it almost as flat as a kitchen fender with delightful possibilities of sociable toe-toasting about it. 

 Jag skulle kanske lägga några kuddar i den här stolen, svepa en filt omkring mig och tända en brasa, sedan låta min boudoir göra mig på gott humör. Kanske skulle jag fortsätta att fundera över fenomenet inredning. Något som kan göra mig så glad — och samtidigt så irriterad. Glad därför att det kan vara inspirerande, men det går så lätt över styr. ”House-proud” är ett så träffande ord, som jag tyvärr inte kan komma på någon bra översättning på — något som tycks drabba många. Man inreder sitt hem, som man tror att det ska vara, inte efter behov, plånbok och personlig smak. Ungefär som med kläderna på kroppen. Och så har det nog varit i alla tider — Lady Baker, ondgör sig inte så sällan, över hur fult, opraktiskt och ohygieniskt folk inreder sina hem.

 jag kan inte låta bli att fundera över, vem Lady Baker var, hon tycks ha varit berest och begåvad med sunt förnuft och en hel del erfarenhet. Hon strör frikostligt sina personliga tankar omkring sig:
One hint may not be out of place here, and that is with respect to table-covers. Many people are fond of covering up writing-tables, and every occasional table, with a cloth; and these draped tables are generally great eyesores in an ill-arranged room. The covers seldom harmonise, and now-a-days many hideous pieces of work are accomplished in the name of the School of Art which are far removed from the artistic and beautiful designs which alone proceed from the School itself.
eller:
To my mind books are always the best ornaments in any room, and I never feel at home in any place until my beloved and often shabby old friends are unpacked and ranged in their recess.
Hon berör de flesta detaljer som man kan tänkas behöva i rum där man sover — vare sig det är gästrum, sjukrum eller det personliga sovrummet. 
Kommoder var ju en nödvändighetsartikel på den tiden, något som vi kan vara glada över att slippa i dag. Det kan vara trevligt en sommarvecka på semester, men knappast varje dag.

Och skärmar, har någon skärmar nu för tiden? Jag gillar dem, men nog krävs det stora ytor för att de ska komma till sin rätt.

Inspiration

 Att sy kläder efter en teckning, som inte är avsedd som förlaga, är lite av en utmaning. Men det händer mig ofta — som när jag ser det här omslaget till "Joyce's Investments", från 1899, av Fannie E. Newberry — att jag får lust att sy något liknande. Knappast senaste modet (till och med jag inser det) men ack så intressant skärning. och randningen där till vänster, den skulle man kunna använda i många sammanhang.

Liksom den här randningen på den turkiska damens schal. Den hittade jag i "Peeps at Many Lands, Turkey" från 1911, av Julius R. Van Millingen, med  illustrationer Warwick Goble.

Eller ta Nevill Forbes illustrationer i "More Russian Picture Tales, av Valery Carrick från 1914. Förutom att sagorna är nöjsamma, och bilderna roliga att titta på, så inbjuder många av illustrationerna till broderier och tryck.

Titelplanschen i Richard Le Galliennes "The Maker of Rainbows, från 1912, med illustrationer av Elizabeth Shippen Green, känns märkvärdigt bekant — men jag vet inte varför. Draperiet får mig att vilja dyka ned i lapplådan.

I snart sagt varenda bok, kan man hitta inspiration av det här slaget — och då talar jag inte om alla de böcker som är avsedda som inspiration, och lär ut tekniker i olika sorts hantverk. 
Nu ska jag inte räkna upp varenda intressant bok hos Gutenberg, men måste få visa en favoritklänning innan jag ger mig.

Har Yahoo skaffat hund,

 Butch chews the mail

Albert Staehle

eller vad gör de med alla mejl som inte kommer fram — tapetserar sitt utedass, censurerar eller håller de på att bygga en ny planet — en mejlplanet?
För en sak är klar, att fram kommer de inte, mina mejl.
Det får mig att grunna över, hur ofta mejl kommer bort — väntar jag inte att höra av någon, så saknar jag ju inte mejlet. Kanske tycker jag bara att den andra personen är ohyfsad som inte skriver. Men nu hade jag ställt en fråga till en person som brukar svara på mejl, inom ett par dar — så när jag väntat över en vecka, mejlade jag (från ett annat konto) och frågade om hon inte fått mitt mejl. 
Ibland kan man ju känna sig lite fånig när man frågar, i synnerhet om man inte känner personen väl. Men nu när jag upptäckte det här, började jag höra mig för, och har insett att fler mejl har försvunnit i rymden. 
Ytterligare ett par viktiga mejl måste jag spåra — fast det känns lite pinsamt, kanske vill de inte svara, eller kanske tycker de att jag stressar dem.

Ett namnsdagbarn

Egentligen gillar jag inte kvinnonamn som är en feminin form av ett mansnamn, kanske gjorde inte heller denna Maimiliana det, för det var inte hennes tilltalsnamn. 
Den här bilden målades 1851, då hon var tjugosju år gammal. Hon var bara 42 år när hon dog 1866.

Här vakar hennes dotter Ellen vid hennes dödsbädd. Den alltid närvarande döden, var säkert lika skrämmande, för många, då som nu — men man tvingades att tackla den som ung. Det är något jag tänkt på, när jag läser gamla barnböcker, det är nästan alltid något barn som dör, och jag grät floder, när jag som barn läste dessa böcker. Men barnadödligheten var större, och förmodligen var det ett mycket medvetet val, från författarnas sida, att vänja barn vid döden.

Som ung var fascinerad av frisyren med två benor, och anlade en sådan — vilket inte var klädsamt.

Grattis Maximiliana från ditt barnbarnsbarnbarn!
k
Min bästa vän på barnkrubban hette Max — men honom har jag inte sett sedan jag började skolan, så chansen att han hittar hit och kan känna sig gratulerad är minimal.

Tacksägelse

Det finns mycket att vara tacksam över.

Som när jag välter burken med ett halvt kilo kaffe.

Då var jag glad att det var bönor, och inte malet kaffe.