måndag 11 februari 2013

Upp flyger tanken — och försvinner

 Innan jag kommer till slutet på en tanke, har jag glömt början av den. Som nu, det jag tänkte skriva, är bortfluget.
Eller när jag ska hämta något, och halvvägs glömmer bort vad. 
Funderar över vart alla förlupna tankar ta’r vägen. Snurrar de runt i rymden tillsammans med försvunna mejl och Shakespears ord. I det senare fallet kan man ju tycka sig vara i gott sällskap — även om orden aldrig når himlen. Då blir ju nästa fråga om himlen ligger bortom rymden, och var hittar jag bloggosfären — över, under eller bredvid rymden?



Tyvärr kan jag nog inte skylla det på snön, eller kan jag det. Har tankarna förlorat sig i snön, och kommer fram igen när det våras. I vilket skick i så fall — förfrusna och leriga tankar, gör väl ingen människa glad. 
Kanske får jag invänta våren innan jag berättar vad jag läser. Med tanke på att jag inte hittat så mycket intressant hos Gutenberg, så är det kanske lika bra. Fast om jag anstränger mig för att fullfölja denna tankegång, så är det nog snarare så att jag inte riktigt ids läsa ordentligt — och än mindre redogöra för vad jag läst.
Dynamic Thought or The Law of Vibrant Energy” av William Walker Atkinson, låter onekligen som passande lektyr för tillfället.  Men jag får nog vänta på att mina tankar ska vibrera lika häftigt som Walker Atkinsons, innan jag förstår vad han menar. Det insåg jag redan på sidan 13, där jag blev tvungen att göra ett tankeuppehåll, för att fördjupa mig i följande:  
”This book is not intended to run along metaphysical or theological lines—its field is different. And so, while it recognizes the importance of these branches of human thought, still, it finds that its own particular field is sufficient to engross its entire attention, for the moment, and, consequently the aforesaid subjects shall not be touched upon except incidentally, in connection with the subject matter of the book.”
Idle Hour Stories”, by Eugenia Dunlap Potts, låter kanske mer passande — korta berättelser mer anpassade för en hjärna i viloläge.
Eller bilder, bilder kan man (nästan) alltid titta på utan att det ta’r för mycket på krafterna. Men när jag tittar på bilderna i ”Blackboard Drawing, av Frederick Whitney, blir jag så fascinerad att jag stundtals glömmer min trötthet och läser alla goda råd.  
 Det går väl knappast att uppbåda en svart tavla i dag - förmodligen är det lika bra, kritdammet som man andades in var ingen hälsokost. Jag prövade aldrig att äta krita för att bli hes, det behövdes inte om man tillbringade hela dagarna i klassrummet, och dessutom talade mycket.

 Men jag misstänker starkt att de här beskrivna teknikerna inte går att omsätta på dagens vita tavlor. Jag har ingen större erfarenhet av dem — men går det överhuvud taget att rita vackra bilder på dem? Som man gjorde till examen, eller när någon i klassen fyllde år.
k
Jag fortsätter nog att umgås med min älskling, som inte ställer några intellektuella krav på mig — mat och kärlek räcker. 
Och vilken god läromästare han är i sovandets ädla konst.



12 kommentarer:

  1. Den andra meningen i citatet tar upp drygt tio av de tolv raderna och lämnar mig helt andfådd. Apropå intellektuella krav så avhandlade häromdagen P1:s Filosofiska Rummet definitioner på vad intellektuell betyder. Efter det programmet var jag också andfådd och kände mig mindre intellektuell än någonsin.
    Tror jag hellre följer Åskars exempel i hans ädla konst.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Olgakatt,
      Då behöver jag kanske inte gräma mig över att jag missade programmet. Jag hörde vad det skulle handla om, och såg fram emot att lyssna - vilket gick om intet då jag befann mig å annan ort.
      Filosofiska rummet kan vara bra - men är det långt ifrån alltid. För ofta tycker jag nog att samma (trista) människor återkommer och ofta kommer jag att tänka hur rätt han hade Tegnér (?) när han sa' att det dunkelt sagda...
      Ibland känns det som om de har en trevlig liten klubb i sitt filosofiska rum, dit lyssnarna inte är välkomna.
      Jag tänker också gå in för att förfina min sovteknik.
      Margaretha

      Radera
  2. jag är inte så särskilt filosofisk av mig och har aldrig varit. Jag är mer för det handfasta, kanske av den anledningen som jag blev så förtjust i Mo Yan. Men bilderna på svarta tavlan är helt fantastiska. Inte tänkte man på att man kunde använda tavlan till sådant på den tiden när man inte hade någon annan i klassrummet.
    Ingrid som tar time out från bloggen tills på lördag för att göra kungl. hufvudstaden osäker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Musikanta,
      Nu tycker jag förstås inte att det handfasta utesluter lite vardagsfilosofi.
      SÅ avancerade teckningar har jag aldrig presterat, även om jag använt tavlan mycket, både till skrift och teckningar.
      Margaretha

      Radera
  3. Jag skulle tro att rymden är full av förlupna tankar, i alla fall har jag många tankar som snurrar där. Jag fick en sån där liten bandspelare, utan band, av Trond för många år sen. Han tyckte jag behövde det när jag två dar i rad glömt bort att hämta honom på jobbet! Jag använder den ofta, den är jättebra fast min röst blir mycket manlig.
    Så är det ju rätt naturligt att glömma saker om man har för mycket kring sig.
    Bilderna är jättefina, vi hade en lärare som nästan ritade lika fint på tavlan. Och till examen fick vi rita på tavlan, så roligt vi tyckte att det var. Fast det var inte i klass med den här boken.
    lycka till och
    kram från
    Mette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Flette-Mette,
      Hade en telefonsvarare utan band - rösten gick inte att känna igen. Men det är en god idé att genast tala in sådant man bara inte får glömma bort. Det förutsätter förstås att man kommer ihåg att lyssna av vad man talat in!
      Det var lite festligt till examen när färgkritorna kom fram. Det krävs övning för att få till snitsiga bilder på tavlan - jag har tillbringat många sena kvällar i klassrum, när jag övat på nästa dags teckningar.
      tack!
      Margaretha

      Radera
  4. Mina tankar tar ofta en liten utflykt på egen hand, medan jag sitter där och undrar vad det var jag tänkte. Men så återvände de igen efter ett tag. Jag tror det är sällan de försvinner helt och hållet, helt enkelt för att jag inte tror mig om att tänka så värst många nya tankar.

    Men vad intressant med svartkonsten! Jag menar svartatavlankonstverken. Något liknande kan man inte göra på en vit tavla, det blir mer som barnteckningar – vilket också kan vara fint, men inte lika finstämt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Karin,
      Har man pli på sina tankar, så kommer de nog tillbaka, förr eller senare - och förhoppningsvis i tid. Det skulle ju vara trevlig om någon annans tankar förrirrade sig, och trillade ned på mig.

      Ja, visst är den vita svartkonsten fin.
      Barnteckningar i all ära, men jag vet av erfarenhet att man kan(kunde?) fånga ungarnas intresse med fina teckningar.
      Margaretha

      Radera
  5. hahah, jag hann inte ens få upp kommentarsrutan innan jag glömt vad jag skulle skriva!
    För övrigt har jag en liten svart tavla och kritor i köket vilken jag använder som inköpslista.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åsa,
      Skriv upp dina tankar på svarta tavlan, medan du väntar på att kommentarsrutan ska komma upp!
      Är blogger extra långsam (som hos mig) kan du ju börja öva på att teckna.
      Margaretha

      Radera
  6. Mycket tänkvärt- som alltid när det gäller dina inlägg. Nu för tiden är väl "svarta tavlan" kylskåpsdörren för de flesta människor, har jag en känsla av. Och mobiltelefonens "Memoblock"....
    Väl mött igen, kära Margaretha!

    SvaraRadera
  7. Lisette,
    Välkommen åter på mattan! Jätte, jätteroligt att sig dig här.

    Det är nog inte mycket som är, som det en gång var. Ibland är det bra och ibland mindre bra - och man kan ju sakna även det som är mindre bra.
    Margaretha

    SvaraRadera