Knut stod bakom en knut och knöt en knut

höll på att glömma knutgubbarna
lösa den gordiska knuten
det brinner i knutarna
kila runt knuten

Som bekant gör mina tankar understundom de märkligaste krumsprång, andras blogginlägg får sedan länge borttynade tankar att flyta upp till ytan. Som det krattiga inlägget för en vecka sedan, och idag dyker ett knutminne upp när jag läser fredagsämnet hos några bloggkollegor. Det betyder alltså inte att jag blivit ”fredagstemaist”, bara att dagens tema snabbt förflyttade mig i tid och rum. Tyvärr kan jag fortfarande inte komma med egenhändiga illustrationer utan får förlita mig till nätets utbud.
Under min utbildning fick vi varje vecka i uppgift att måla eller teckna ett speciellt föremål. En höstvecka var uppgiften att avbilda en stugknut. En trevlig uppgift en vacker dag, vi for iväg och letade upp en lämplig knut, tecknade av den och hade en skön eftermiddag.
Men en av tjejerna i klassen hade uppenbarligen inte samma uppfattning om vad som var en skön eftermiddag. När vår lärare gick igenom våra teckningar, fiskade han upp Maries teckning, skrattade och föreslog att hon skulle leta upp en timrad stuga för att lära sig hur konstruktionen såg ut. Marie hade nämligen låtit stockarna ligga i samma nivå på alla väggar. Hur hon lyckades rita dit själva knuten, utan att märka att något var galet är svårt att förstå.


Etymologiskt härstammar ordet från yngre fornsvensk tid: ”knuter; gemens. germ. ord, urspr. trol. 'ngt sammantryckt'”.
Och i min jakt på en bild av en knut, fick jag lära mig att i Norden är tekniken känd sedan 800-talet.