Tre läsvärda böcker

Från skogen kunde man få mycket utom ved och timmer. 

Grankåda till exempel, men man skulle ta den skära,

 tog man den gula klibbade tänderna ihop och

 fingrarna och den var nästan omöjlig att få bort.

Redan tidigare har jag tänkt skriva om Elise Lindow-Agnarssons charmiga barnböcker. Fast jag tänkte vänta till den 17 november som var hennes födelsedag. Men så använde jag en av hennes illustrationer i går och tycker att det passar bra att peka på böckerna i dag.

Elise som var utbildad reklamtecknare arbetade under många år på arbetsförmedlingen — men vad hon egentligen ville göra, var att skriva och rita. Redan under gymnasietiden bildade hon och två skolkamrater O. A. C. (our artist club) med kam-ratringar där O. A. C. var ingraverat. 

Elise föddes i Sysslebäck 1915 och dog 2010, hennes tre barnböcker handlar om hennes egen barndom. Jag vet inte om böckerna finns att köpa längre — men du kan hitta dem på nätet. Tyvärr är bilderna mindre än i böckerna.

Böcker som jag verkligen rekommenderar för barn från förskoleålder och uppåt. Det är böcker att läsa tillsammans med en vuxen, som kanske då själv minns en del av de saker som förekommer i böc-kerna — och som kan leda till samtal om hur det var då.

Den första boken "När jag var liten var jag väldigt liten" kom 1976 och nästa bok, "När jag var liten var allt så väldigt stort" 1979. När hon höll på att skriva den hälsade vi på henne i hennes stuga i Syssle-bäck, vi talade både om gemensamma minnen och barndomen. Mor berättade om det lyckliga ögon-blicket när hon för första gången nådde upp över bordskanten och kunde se vad som fanns på bordet. Det tyckte Lisa var så roligt att det kom med i boken.

Det var en underbar dag då mina ögon nådde 

över bordskanten. Då tyckte jag att jag var stor.

Och jag mindes hur jobbigt det var att hålla en vuxen i handen — armen somnade, och jag vet att jag mycket hellre ville ha sele på mig. Varför använder man inte sele nu för tiden? Barnmisshandel att hindra ungarna från att göra vad de vill?

Det var jobbigt att gå med armen i vädret, när jag 

gick med nån stor. När vuxna tar ett steg, 

måste ett litet barn ta två.

Den tredje boken som heter "Innan allt är glömt" och kom 1992.

Även om du inte har barn eller barnbarn i "rätt" ålder, så tycker jag att du ska ta' en titt på böckerna — det är rolig läsning för alla åldrar!

Välkommen tillbaka!

Nattlig serenad

Min bror och hans bäste vän spelade hartsfiol. 

De fäste björntråd vid fönsterblecket hos någon

 de ville skrämma. Sen sträckte de den och gned 

den med ett stycke harts som de tagit i pappas fiollåda. 

Det lät som ett koppel jämrande gastar ur mörkret.

En del blev rädda och vågade inte gå ut, andra blev arga 

och rusade ut och då gällde det att lägga benen på ryggen. 

Småpojkar springer väldigt fort.

ur "Innan allt är glömt" av Elise Lindow-Agnarson

Karin talar om fernissa i dag — genast far tankarna iväg åt sju olika håll samtidigt.
Jag tänker på hur vi i tonåren spelade hartsfiol för misshagliga personer. Särskilt roligt var det ju när de som uppvaktades blev riktigt upprörda. Och riktigt upprörd blev familjen Gris — egentligen en grov förolämling mot alla trevliga grisar att kalla den här familjen för Gris, för det var en sällsynt stroppig och tråkig familj. Jag vet, för min familj delade bord med dem på hotellet där vi bodde. 
På den tiden kunde man köpa harts i varje snusbod — det användes ju till att försluta saftflaskor med — och det var tur för oss, för på den lilla orten fanns ingen musikaffär. Så harts och björntråd inför-skaffades, och några knappnålar att fästa tråden med, i fönsterkittet. En av gossarna passade på att sätta nålen och tråden på plats, under middagen, när det var tämligen folktomt på gårdsplanen. 
Inte förrän en bra stund efter midnatt hade hotellet kommit till ro, och familjen Gris släckt ljuset. Då började trion “Sov i ro” sin serenad. Själv spelade jag inte, utan stod vakt vid en bakdörr där vi räknade med att musikerna skulle behöva ta’ betäckning — därifrån hade jag en utmärkt vy över konsertsalen. Gossarna som spelade hann inte många takter innan fönstret öppnades och en ilsken herr Gris skrek och gormade. Han hängde ut genom fönstret, men orkestern satt väl dold bakom några parkerade bilar — och eftersom det var -25° drog sig förmodligen herr Gris för att rusa ut i bara pyjamasen. Istället begav han sig ut i korridoren, men då hade trion och jag försvunnit ned i köket där vi firade det lyckade framträdandet med te.

Vad gör väl namnet?

Namnsdag på härbret, 1898

Carl Larsson

Är man numerolog  så kan man uppenbarligen få ut mycket av ett namn — för oss andra är det nog mest en subjektiv historia. Somliga namn gillar man, kanske för att man känner en trevlig person med det namnet — andra namn har man svårare för.

Jag umgicks för länge se’n en tjej som hette Lena — båda hennes föräldrar hade namn som började på L, liksom hennes tre syskon. Hon tyckte det var urbota dumt — att sex personer i samma hushåll hade samma initialer gillade hon inte. Inte heller att folk blandade ihop Lena, Lisa och Linda.


Blandade ihop namnen gjorde många när mor hette Ing-Britt och dottern Britt-Inger — och i en annan familj Inga och Ingrid. 
När jag svarade i telefon och tyckte att personen frågade efter Joan, och jag svarade att hon inte var hemma, kände jag jag mig korkad när det visade sig att han frågade efter hennes bror John — ända tills jag fick höra att jag inte var den första som miss-uppfattat deras namn.
Kan även tänka mig att det är svårt att hålla isär tvillingarna Helen och Ellen — i all synnerhet som det är snudd på omöjligt att skilja på dem om man inte känner dem mycket väl.
I en syskonskara där alla fem flickorna hade dubbelnamn som började på Ann, lyckades jag aldrig lära mig vem som hette vad. Så det var väl tur att jag bara umgicks med Ann-Kristin.

Alla dessa namnfunderingar rann till när jag satt och tittade på namnen i en almanacka. För några år se’n skrev jag ett inlägg om vår almanackas namnlängd, det som förbryllade mig då, gör det fortfarande — så jag kan inte komma med några förtydligande. För att friska upp minnet konsul-terar jag återigen Wikipedia och läser att den namnlängd som infördes 2001 bara är tänkt att gälla i femton år. Är det inte lite fnattigt — efter femton år försvinner kanske somligas namnsdagar, eller flyttas. Visserligen tror jag att folk har vett nog att fira som de själva vill — om de över huvud taget firar — men jag fattar inte vitsen med det. Är det någon slags jämnlikhetstanke; alla ska någon gång i livet få fira sin namnsdag under en femtonårs-period.
Jag grunnar också över godtyckligheten första punkten på kriterielistan: “Både en-, två- och trenamnsdagar ska kunna förekomma.” Är det inte lite njuggt att bara ha ett namn på somliga dagar — varför inte klämma dit tre på en gång, eller ännu fler.
Kanske är det på tiden att bilda ett politiskt namnsdagsparti under mottot “En namnsdag åt alla”.
Men innan jag gör det, ska jag baka — bara jag kan bestämma mig för vilket av recepten i receptbunten jag ska välja.

En tur till byn

Bild som jag hittade på nätet från Bohusläns museum

Varje gång jag har ett ärende till byn ser jag små klungor med vänner, som råkat varandra, och får en pratstund. De flesta till åren komna, de unga har svårt att få arbete här och försvinner från orten.

Många har haft tunga arbeten och ser säkert äldre ut än vad de är — men tittar jag en stund på dem, så ser jag plötsligt hur de måste ha sett ut för 50 eller 60 år sedan. Precis på samma vis som jag ser för mig hur den lilla gruppen med tonåringar utanför godisbutiken, kommer att se ut om 50 eller 60 år.

Hade jag haft en kamera i fickan hade det varit frestande att försöka få en bild.

När Karin för en tid sen berättade hur hon foto-graferat en kvinna som hängde tvätt — inte i smyg, för det lät sig nog inte göras — kom jag att tänka på gubbarna i Gruyère, som satt på en bänk framför en vacker grå stenvägg. Det var så pittoreskt sagoboks-aktigt att jag och min kompis blev alldeles betagna. Strax bredvid gubbarna fanns en vacker blå dörr, så först ställde jag mig vid dörren och slog på ett amerikanskt 100 watts leende, medan Monika siktade på mig, gav mig instruktioner, på svenska, och försiktigt vred kameran så att hon fångade gubbarna istället för mig. Se’n bytte vi plats och upprepade manövern — jag har ingen aning om huruvida gubbarna insåg vad vi gjorde, de såg inte ens ut att lägga märke till oss, men bilderna blev bra.

Metoden kräver förstås att man har en kompis med sig.

I kassakön i går hamnade jag efter en blind kille, och som så ofta förr slog det mig hur dåligt anpassat samhället är för människor med olika funktionshinder. Jag försökte föreställa mig hur det skulle vara att dra sitt kort, utan att veta exakt var man ska dra det, och när man ska trycka på vilken knapp, en knapp som jag inte skulle hitta till om jag blundade.

I Sverige har vi åtminstone olika storlek på sedlarna — hur blinda amerikaner klarar av att hitta rätt sedel när alla sedlarna ser exakt lika ut oavsett vilken valör de har, det är mer än jag förstår. Jag vet att de viker sedlarna på olika vis, men det kräver ju att någon hjälper en att sortera sedlarna — efter en stunds handlande kan det inte vara så lätt att veta var man har vilken sedel.

Förtroligt samtal

Å, vilken härlig morgon

Nästa recepkort får mig att skratta. Min väninna Mary Ellen och jag hade ätit frukost, nu satt vi i köket och skrattade åt nattens, eller snarare morgonens, händelser. Dave hade kommit hem vid sjutiden på morgonen, dödstrött. Han tjänstgjorde för tillfället på en förlossningsavdelning, och det hade varit ett sällsynt givande dygn. Jag minns just nu inte hur många barn som kom till världen, men jag minns att det aldrig tidigare hade fötts så många barn på så kort tid på just det sjukhuset. Så Dave ramlar i säng och somnar innan huvudet hunnit ned till kudden, bara för att bli väckt efter en halvtimme när familjens katt bestämt sig för att han skulle förlösa henne.
Nu sov han den rättfärdiges sömn tillsammans med kattan och hennes fyra kattungar — men han skulle vara tillbaka på sjukhuset på eftermiddagen och skulle inte få sova så länge till. Mary Ellen bläddrade i en tidskrift och läste ett recept högt för mig, och undrade om vi inte skulle prova den kakan. Det var reklam för något — om det var mjölsorten, bakpulvret eller margarinet minns jag inte längre, men den var enkel och ugnen var varm eftersom jag hade en plåt bröd på gräddning.
När Dave så småningom vaknade doftade huset av nybakat bröd, och han kunde styrkt av den söta kakan och “barnmorskekaffet” (starkt även med svenska mått mätt) återgå till arbetet — inte utsövd men vaken.

 Turn the oven to 375°F (200°C).
Pop all these things into a bowl at once; 1½ cups flour, ¼ cup sugar, 2½ tsp baking powder, ¼ cup shortening, ¾ cup milk, 1 egg.
Beat 50 quick strokes with a fork. Pour into a greased 9" square pan. Sprinkle top with ¼ cup brown sugar and ¼ cup chopped nuts; then dot with 2/3 cup jam.
Bake 30 minutes.
Have the coffee hot and ready and oh, what a beautiful morning!

Omvandlingstabeller

Kackerlackor

I går kväll letade jag reda på några av mina foton av jordhus*. Det blev rena tidsresan, för jag hittade en bunt med foton som vänner skickat mig. Där fanns bilder från en konferens i Texas, som min rums-kompis skickat till mig. Konferensen hölls på ett universitet, och varken förr eller senare har jag delat rum med så många och så stora kackerlackor. (Det var inte en kackerlacka som skickade bilden, utan den enda människan som jag delade rum med). Något jag är säker på att jag berättat om tidigare, fast blogger envist nekar till det. Enligt Wikipedia blir den amerikanska kackerlackan cirka tre centimeter lång — men våra rumskompisar var större, gissningsvis omkring fem centimeter. Jag försökte tänka på något roligt innan jag somnade, i hopp om att hinna somna innan fantasierna om att dela säng med kackerlackor fick mig klarvaken.

Några av de mer kackerlacksvana deltagarna rådde oss till att packa upp våra resväskor utomhus, när vi kom hem — och på så vis slippa få in eventuella kritter i huset. 

Med tanke på vad jag tänkt på innan jag somnade i går kväll, blev jag rätt förvånad när mor i morse började sjunga den här sången.

*Mina bilder av jordhus är inte särskilt upplysande — den intressantaste bilden är dessutom uppklistrad på ett stort albumsblad, som jag nog inte kan få loss den från. Vill ni trots det se mina bilder så säg till, så får jag fundera på hur jag ska lösa problemet.

Jungfru Marie Bebådelsedag

 Annunciation 

 Paolo de Matteis, 1712.

Ett par av mina katolska vänner tycker att det är snudd på blasfemi att kalla "the Feast of the Annunciation" för våffeldagen. Fast i motsats till mig har de inget emot våfflorna. Jo, jag kan äta våfflor för att vara artig, värre är det inte — och det händer att jag bjuder på våfflor om jag vet att det uppskattas. Ofta har vi bjudit våra utländska gäster på våfflor med hjortronsylt, särskilt på sommaren när man kan grädda våfflorna ute.  

Jag har också roat mig med att grädda annat än våffelsmet, vilket går utmärkt. Senast använde jag smeten till en “applesauce cake”, vilket uppskat-tades. En brownie smet går också bra, liksom degen till diverse småkakor. Gillar man inte våfflan, när man gräddat ett provexemplar så är det ju bara att grädda smeten eller degen, som vanligt.

För ett år se’n skrev jag om olika sorters våfflor och hade då med ett recept på jästvåfflor. Jag ser till min stora förvåning att jag skrev att jag tyckte våfflorna blev bra. Men jag minns att till jul hittade jag de nio ouppätna våfflorna i frysen, och gav dem till en gästande hund som gjorde dem bättre rättvisa än vi! 

Om jag bara kunde förstå varför det inte går att snygga till texten i det inlägget nu. Försöker jag ändra typsnitt och storleken på texten blir det enormt stora tomrum mellan styckena! Kära blogger!

Har du ledsnat på de traditionella våffelhjärtanen, så hittar du det här järnet här.

I dag

sitter vi återigen på kökstrappen — fjärde dagen i rad. Det är tidigt, de två föregående åren flyttade vi ut den elfte april.
Älsklingen har ändrat sina rutiner, nu rumlar han hela förmiddagarna, och när vi är redo att flytta ut i solen, kommer han hemsläntrande och faller i en liten hög på en soffa. Inte så liten hög förresten, visserligen börjar jag ana hans midja, men det är många hekton kvar innan han kan stoltsera med den figursydda sommarkostymen.

I dag begav jag mig också in i handkammaren, på jakt efter något roligt att lägga i brödet. Men inser att det är på tiden att jag fyller på förråden med spännande ingredienser. Det mest spännande jag hittade var en stor burk med oskalde sesamfrön — den hade jag totalt glömt bort, men det hade inte flygfäna gjort. Trots skruvlock på glasburken fanns det otrevliga saker bland fröna, ingenting för en vegetarian. 
En snabbkoll i andra burkar och påsar visade inte på mer av den sorten. Såvitt jag kunde se, var alla djuren döda, så kanske fanns de redan där när jag skruvade på locket.

Så här sitter vi och funderar över om man inte längre använder ordet tilltagsen — det var länge se’n jag såg eller hörde det ordet. Men om man inte använder det, vad säger man då? Företagsam hör man inte heller så ofta, och jag kan inte ens komma på någon engelsk variant som låter tillräckligt tjusig för att få den halvspråkiga generationen att ta’ till det. För även om ordet “enterprise” används i svenskan, så har jag aldrig hört “enterprising”.

Vi talar om Dorotea också — Dorotea av Branden-burg, född ca 1430, död 10 november 1495, var drottning av Danmark 1445-1448 och 1449-1481, av Norge 1445-1448 och 1450-1481 och av Sverige 1445-1448 och 1457-1464. Nå’n som vet varför i all världen hon har hakbandet över munnen? Kvinnor kunde även då, och vi funderar på om hon var en satkärring eller bara tilltagsen.

Vad beträffar litteraturen är jag som den berömda åsnan. Förutom allt Gutenberg har att bjuda på har jag två böcker av D. E. Stevenson som Kristi skickat mig, en Miss Silver och “Louisa May Alcott, A Personal Biography” av Susan Cheever. Och som inte det skulle räcka för att göra mig villrådig, hittade jag en bok av Eric Maisel, “A Life in the Arts, an expanded workbook edition of Staying Sane in the Arts”. I oktober -96 köpte jag den, jag minns att jag tyckte den var fascinerande, och vill gärna återvända till den.
.
Blir det tyst här, har jag förmodligen gått vilse bland böckerna — men först ska jag sätt på te, gott att dricka och skönt att värma händerna med.

Nästa receptkort i högen

är en sallad — det vill säga, vad amerikanare betraktar som sallad, och jag som efterrätt.
Jag noterar att recepten snarare sätter sprätt på minnen, än på smaklökarna. Det här sallads-receptet ser jag är skrivet av min släkting Dorothy, som inte längre finns i livet. Jag minns den heta septemberdagen, som hon serverade den här salladen se’n vi kommit hem efter att ha besökt en familj som bodde i ett “berm house” också kallat “earth house”. Jag har aldrig sett liknande hus i Sverige, även om jag har läst att de finns. Det är spännande bostäder, ofta byggda i en sluttning, så att man inte ens ser att det finns ett hus där, om man kommer från baksidan. De är inte heller så mörka som man frestas tro, ljusschakt släpper in dagsljus från olika håll, och de hus jag besökt är hemtrevliga och älskade av sina ägare. 
Kunde jag använda min skanner så skulle här finnas illustrationer.


Men det var ju om en sallad det här skulle handla — vi har tidigare talat om amerikaners böjelser för, vad vi ser som, märkliga matvanor. Dit hör sallader som den här — ändå är den här salladen inte sötad, som så många andra, och inte heller är de en av de läskiga jellosalladerna.
Själv gör jag den bara när min väninna Beth kom-mer på besök, eftersom det är hennes favoritsallad. Det som blir kvar äter jag som efterrätt.

1  10 ounce package cream cheese

1  10 ounce package strawberries

2½ cups chrushed pineapple (drained)

2 bananas

½ cup chopped nuts

2 cups whipped cream

Freeze. Cut 20 - 30 minutes before servning

 Omvandlingstabeller .

Ur led är tiden

Fast Hamlet talade förstås inte om sommartid, hans problem var nog större än sommartidens vara eller inte vara.
Så här års blommar det ju alltid upp diskussioner om sommartidens för och nackdelar, och jag har läst en del av dem.
Handeln tycks tjäna på att vi sätter fram klockan — människor blir mer köpbenägna när kvällarna är ljusa. 
Likaså gör golf-industrin stora pengar på att man kan spela golf en timme längre på kvällarna.
Däremot  ser man mindre på TV, och både biografer och teatrar förlorar på det.

En studie i Indiana, menar tvärtemot tidigare uppfattning att sommartiden inte alls sparar energi, snarare tvärtom.
En liknande studie av TreeHugger Labs kommer fram till samma resultat.
Övergången till sommartid tycks också medföra en del hälsorisker  —  så rådet är att ta’ det lite för-siktigt och inte ställa om för tvärt. Och arbetsplats-olyckorna ökar.
Men något val har vi ju inte, såvida man inte rår sig själv helt och hållet och inte har några tider att passa. För dem som är less på fnattandet fram och tillbaka, finns sidor där man kan skriva under en petition som kräver att sommartiden avskaffas. Det vill säga om man bor i U.S.A., jag har inte sett något liknande i Europa.
Det finns många knep för att hålla reda på åt vilket håll man ska vrida klockan. Själv har jag i alla år klarat mig bra med "spring forward and fall back".

Kroppsideal

Buxom Woman with Oar

Jag tycker förstås inte att den här kvinnan är fyllig, yppig, trind eller vad man nu väljer för översättning. Det är inte första gången jag funderar över vem som skriver bildtexter, till bilder som inte redan är namngivna. Somt är ju subjektivt, kan gissa att personen som skrivit att den här kvinnan är fyllig har ideal som ligger närmare de anorektiska. Men ibland blir det direkt fel — hittade en gång en bild på en kvinna i rättviksdräkt, hon kallades för “An Amish Woman”.

.

Att kalla den här atletiska kvinnan för yppig, tycker jag visar hur man blir avtrubbad av vad som för ögonblicket är modernt. 

Läser att Israel i måndags antog en lag, som förbjuder modeller med ett BMI under 18,5. Det återstår att se om det har åsyftad effekt.

Bollsinne

På det sluttande planet

Jag önskar alla mina läsare en god natt, och hoppas att ni hittar en bekväm sovställning!

En knäpp kaka

 Försöker, utan någon vidare framgång, att sortera och slänga papper. En av högarna jag nyligen tacklade, visade sig innehålla en bunt med recept. Somliga av dem minns jag precis när jag skrev eller fick — på några har jag varit ordentlig nog att skriva när och var jag skrev av dem. Men det har jag inte gjort på receptkortet där jag kopierat “Wacky Cake” (kan det vara från dig Maiken?)

Det är en kaka med många namn, Dumpy Cake, Crazy Cake, Wartime Cake eller Rationing Cake — men Wacky Cake är nog det vanligaste. Somliga säger att kakan kom till under depressionen, andra att det är en skapelse från andra världskriget när många matvaror var ransonerade.

Och vad är det som är så knäppt med kakan då? Ingenting skulle jag säga — men lite ovanlig är den eftersom den varken innehåller ägg, smör eller mjölk. En perfekt kaka för allergiker eller veganer — dessutom är det nog det enklaste bakverk jag mött. En enda sked behöver man diska sen man skjutsat in kakan i ugnen! Det passar mig precis.

Så här gör man.

Wacky Cake

1½ cups flour

1 cup sugar

3 tbsp cocoa

1 tsp baking soda

1 tbsp vinegar

6 tbsp margarine, melted

1 tsp vanilla

1 cup cold water

Preheat oven to 350°F (175°C). Use an ungreased 9” x 9” x 2” pan. Sift dry ingrediens into pan. Level off and punch 3 holes into mixture with back of spion. Into one hole pour vingar, into the next pour margarine, and into the last hole the vanilla. Pour water over all and stir thoroughly with fork. Bake 25 minutes.

This is a fine moist devil’s food cake that will keep 4 or 5 days and is a man’s favorite.

Somliga recept förespråkar olja istället för margarin, och ibland bara 5 matskedar. Antalet skedar kakao skiljer också en del från recept till recept — jag brukar ta ¼ kopp. Använder man inte flytande vanilj så är det naturligtvis bättre att blanda den med de andra torra ingredienserna och bara göra två gropar  i mjölblandningen.

Att sikta ingredienserna bryr jag mig aldrig om, blandar bara väl.

Jag vet att jag för många år se'n bytte ut kakon mot kryddor, och det blev också bra. En kompis sa' att hon brukar ha nötter och äppelskivor i sin kaka. 

De flesta amerikaner har svårt att tänka sig en kaka utan frosting eller glasyr, men jag tycker nog inte att det behövs — hellre serverar jag färska bär till den, och kanske lite glass. 

Här är en bra sida där man kan omvandla olika mått.

Ett missbrukat ord

Harriot Tubman 

1820 - 1913

I dag räcker det att vinna viktiga (viktiga?) matcher i olika sporter, eller utföra dumdristiga handlingar för att bli kallad hjälte. Och somliga kallar alla de beundrar för hjältar. 

Korsfarare, bergsbestigare, jordenruntflygare, världsomseglare och de som slagit ihjäl fiender — alla kallas de hjältar. Visst somliga av dem har utfört handlingar som kräver mod — men nog krävs det mer, för att betraktas som hjälte?

Harriot Tubman hjälpte över 300 slavar att fly, kämpade för jämställdhet och rättvisa och dessutom var hon både sjuksköterska och spion under det amerikanska inbördeskriget. Det kallar jag en hjälte.

I denna stund kämpar ett hundratals man för att hitta och förhoppningsvis kunna rädda besätt-ningen på de störtade flygplanet i Kebnekaise. De arbetar under extremt dåliga förhållanden, och utsätter sig själva för fara. Det kallar jag hjältar.

Grattis Caroline!

Caroline Lucretia Herschel 

16 mars 1750 – 9 januari 1848

Caroline föddes i Hanover, vilket betydde att hon var brittisk medborgare eftersom den engelske kungen Georg II var kurfurste av Hannover.

Som treåring fick Caroline smittkoppor vilket förstörde hennes vänstra öga, och lämnade henne koppärrig. Sju år senare insjuknade hon i tyfus, och hennes växt avstannade — hon blev aldrig längre än  130 cm.

Eftersom föräldrarna var säkra på att en så ful flicka aldrig skulle bli(!) gift, såg Carolines mamma till att hon lärde sig hushållsarbete, och lät henne tjänst-göra som piga i familjen. 

Fadern som var militärmusiker undervisade alla sina barn i musik, matematik och franska — trots att modern inte tyckte att en flicka behövde någon skolgång.

Carolines bror Wilhelm, som var tolv år äldre än hon, flyttade 1766 till Bath  i England, där han fick en tjänst som organist och körledare i Octagon Chapel. Sex år senare flyttade Caroline till honom för att sköta hushållet. William undervisade sin syster både i matematik och musik, och hon kom att bli en välkänd sångerska.

William som var en duktig hobby astronom, började bygga teleskop för att bättre kunna studera stjärnhimlen. Ryktet om hans teleskop spreds och han fick så många beställningar att han slutade sitt arbete som musiker för att på heltid arbeta som astronom och bygga teleskop — och Caroline blev hans lärling.

Hon var en lika hängiven astrom som sin bror och kom att arbeta alltmer självständigt.

William upptäckte 1782, vad han först trodde var en comet, men som visade sig vara en planet —  Uranus. För det blev han påföljande år utnämnd till astronom av George III, och fick kunglig pension.

Caroline gjorde även hon upptäckter, tre nebulosor 1783 och 1786 en komet. Som första kvinna att upptäcka en komet blev hon snart känd i hela Europa och från och med 1787 erhöll hon en lön på £50 per år från George III.

Hon fortsatte att utforska stjärnhimlen och 1797 hade hon upptäckt ytterligare sju kometer.

Hon fick flera utmärkelser för sitt arbete, och blev som första kvinna, hedersmedlem i Britain's Royal Society 1835. På sin 96-års dag fick hon ta’ emot the Gold Medal for Science av Preussens kung.

Octothorpe

Och avsluta med fyrkant, säger rösten i telefonen sedan den gett mig sjutton alternativ  — men inget som leder dit jag vill.
Men nu ska jag inte hetsa upp mig över telefon-svarare, det var det roliga ordet octothorpe jag tänkte tala om. Eller number sign, hash, pound sign, crosshatch, (garden) fence, mesh, flash, grid, pig-pen, tictactoe, scratch (mark), (garden) gate, hak, oof, rake, sink, corridor, crunch, punch mark, som det också kallas. För att krångla till det or-dentligt så finns det ett antal olika stavningar att välja bland: octothorp, octothorpe, octathorp, octotherp, octathorpe, och octatherp.
Men inte ett enda svenskt namn! Jag har bara hört det benämnas fyrkant — och då bara i telefon-sammanhang.  Om tecknet används används på något annat vis i Sverige, så har jag missat det. Själv tänker jag på det som “number sign”, eftersom det används istället för nummer (№) i Amerika.
Det påminner en aning om korsförtecken eller höjningstecken (♯), som man använder i notskrift — men har alltså inte ett dugg med det att göra. 
Läs mer om octothorpe och dess unga historia här.

Skönaste kudden

Grattis Johann!

Johann Baptist Strauß

14 mars 1804 - 25 september 1849

Det var tider det

när allt man behövde för att telefonera var två messmörsburkar och lite björntråd. Det var på den tiden då  messmörsburkarna var runda och gjorda av papp. Billigt var det också — för att inte säga gratis — inga fasta avgifter och inga trafikavgifter. I sanningens namn var ljudkvaliteten usel, men talade man tillräckligt högt, så hörde kompisen i rummet bredvid vad man sa’, även om mottag-ningsförhållandena inte var så mycket att hurra för. 
Jag skulle inte tro att bildens amerikanska variant med konservburkar och snöre är av mycket bättre kvalitet. Och båda varianterna är garanterat ofarliga.
Jag kan inte tänka mig att modellen orsakar sömnproblem, som jag läser att dagens mobil-telefoner kan.
Trafikolyckor förorsakade av messmörsburks-telefoner torde höra till ovanligheterna. Hörde häromdagen på radio, att sedan man förbjöd användning av mobiltelefoner i Kalifornien, medan man kör bil, så har trafikolyckorna gått ned drastiskt. Tyvärr minns jag inte hur mycket.

Jag läser vidare att somliga forskare anser att den ofrånkomliga strålningen, som vi får leva med om vi vill vara ständigt nåbara, kan vara orsaken till att bisamhällen dör.

Att använda telefonen för att slippa tala med medmänniskorna i den närmaste omgivningen, tycks också vara tämligen vanligt. Eller för att vara exakt säger en av åtta personer att de låtsas tala i telefon för att få vara ifred.

I dag skriver Görel Kristina Näslund ett inlägg med titeln “Skapar mobilen själviska människor? 

Mmmmmmmmmera!

Gillar dig!

Vilken kompis!

Med Google i hasorna — del 2

så här gullig är inte Google — även 

om de försöker att få oss att tro det

Har nu ägnat en god stund åt att titta på reklamen som finns i högermarginalen på både inkommande och utgående post på g-mailkontot. Jag har faktiskt inte ens sett att den funnits där tidigare. Ibland utgår reklamen från vad som står i brevet — men inte alltid. Varför Google har fått för sig att jag är intresserad av golf, behöver sluta röka och har dålig andedräkt, kan jag inte räkna ut — kanske kommer den reklamen bara upp när det inte finns något i brevet att haka på.

När min kompis skriver att de fortfarande åker skidor på fjället så tycker Google att jag ska resa till Sälen:

Sportlov Stöten i Sälen
Mer skidåkning för pengarna. Välj mellan våra paketerbjudanden.
www.stoten.se/paketerbjudande

Sportskirt Ny täckkjol
För outdooraktivitiet som ridning, cykling, längd, promenaden
www.uhip.se

Mer om...
Skidor »
Kalorier I Mat »
Mat Recept »
Åka Skidor »

De engelska breven har storebror problem med, för där passar sällan reklamen — utom när väninnan som skriver från jobbet på ett universitet skriver, för då får jag goda råd om mina studier:

Hangöcampus
Ett personligt & tryggt studieval. Beläget i den charmiga södern.
www.evangelica.net

Mer om...
College University »
University Of »
Get Rid »
Open University »

Eller om Google inte hittar något att ta’ fasta på så kan han bli väldigt personlig, och anspela på mitt utseende:

Titta 10-15 år yngre
Mamma avslöjar chockerande trick - radera rynkor. Läkare hatar henne
RevitalizSkincare.com/AntiAging

Däremot ser jag inga annonser alls när jag söker på Google. Vet inte om det beror på att jag sällan söker efter prylar. Att göra reklam för historiska personer eller teoretiska företeelser är kanske knepigt.

Har du g-mail kan det vara av intresse att klicka på länken som säger: “varför visas de här annonserna”.

Då kan man blockera annonsörer — men tydligen måste man blockera varje enskild annonsör, så det blir ett himla klickande. Dessutom betyder det väl bara att jag inte ser annonserna — Google håller säkert ett öga på mig ändå.

Med Google i hasorna

Mindmap

Jenn Ski

Läser att det nya googleavtalet innebär att Google håller reda på alla våra utflykter på nätet. Än så länge märker vi det kanske bara genom att det dyker upp reklam som är skräddarsydd för varje användare — eftersom jag praktiskt taget aldrig läser reklam, så har jag inte lagt märke till det. Men jag har hört att många sett hur varor de sökt efter dyker upp  i reklamen.
Om de nöjer sig med att hålla reda på om vi söker efter en ny bil eller en kikare, må det väl vara hänt — men det förefaller som de även avser att ta’ reda på vad vi talar om — och tänker på.
Jag vet inte om man borde reagera — och i så fall hur.

Kraftuttryck

För en tid sen samtalade jag med en yngling, som kryddade sitt språk med allehanda svordomar — så till den milda grad att de förlorade sin förstärkande effekt. Han berättade om saker som var så jävla snygga, studier som var så in i helvete jobbiga och däremellan stoppade han in diverse faen och shit. Det senare ordet uttalade han som så många andra som chit — vilket jag inte är säker på att han vet vad det betyder.
Jag lägger inga moraliska aspekter på svordomar, men när de inte tillför något så undrar jag vad nyttan med dem är. 

För många, förfärligt många, år sedan hörde jag ett radioprogram där en amerikansk man medverkade — en av få amerikaner som jag hört tala svenska utan tillstymmelse till brytning. Han berättade att när han först började lära sig svenska, tyckte han att svenska svordomar var så vackra. Jävla förbannade skit, sa han, och det lät faktiskt som om han läste en vacker dikt. Visst har han rätt i att jämfört med engelskans, ofta korta och expressiva svordomar, är våra svenska kraftuttryck mycket melodiösa.

Roliga svordomar hör man inte så ofta, jag hade en väninna som drog till med “Annaboffa i min nattkappa” när hon blev riktigt irriterad — vilket ju låter så löjligt att det för det mesta fick henne att skratta.
Just nu kan jag bara komma på några få uttryck av det slaget.
“Det var som själva Stefan.”
“Blåmålade spiskrokar, grönsvedda änkor och snöpta kalkoner.”
“Kyss mig i klinkans övre laterala kvadrant.”
Berätta, har ni några roliga kraftuttryck på lager!

Hej tjockis,

vad gör du? ropade jag åt älsklingen, när jag hörde några dunsar från köksfarstun. 
Då öppnas dörren och vår magra lantbrevbärare sticker skrattande in huvudet, och säger att hon har ställt ett paket i farstun. 
Inte lär jag mig av mina misstag, fast jag sa’ så i en kommentar en gång.

En medeltidskyrka

En kyrka från medeltiden är gammal — det finns inga nya medeltidskyrkor. 
Så varför i all världen envisas folk med att säga en gammal medeltidskyrka? (Eller gamla fornläm-ningar eller gammal runsten eller..)

Minns ni duralexkopparna?

Ja, det fanns ju dricksglas, assietter och skålar också. Min väninnas syster hade hört talas om att de var omöjliga att ha sönder, så hon tog ett glas och slängde mot kakelugnen. Glaset höll — men inte kakelugnen.

Sådana experiment ägnade jag mig inte åt, jag an-vände bara kopparna till vad de var avsedda för. Nå’n gång i tonåren tog jag med en elektrisk kok-platta, en kastrull och en kopp med fat, precis en så'n som på bilden som jag snott på nätet, till skolan. De tilldelade en plats i en fönsternisch, tillsammans med en burk med te, och kom till användning på långraster.
Så var jag borta från skolan några da'r, och när jag kom tillbaka hittade jag inte koppen — bara fatet stod på sin plats i fönsternischen, bredvid kokplat-tan. Jag frågade om någon visste var min kopp fanns, några av killarna utbytte några blickar och såg lite generade ut. Till slut sa’ Erik: “ser du jacket i väggen där?”, ja, det gjorde jag ju, det var ett rejält jack. “Jo”, fortsatte Erik, “vi bollade bara lite med koppen”. “Och den gick sönder?” frågade jag. “Nej, du har kanske sett att det saknas en lampkupa”. Jo, det hade jag lagt märke till. “Och”, fortsatte Erik, “den där pelargonen har fått en ny kruka”. Kruka var kanske att ta’ i, pelargonen stod nu i en kaffe-burk.
Det här var när vi gick i avgångsklassen, och det hörde till att den klassen framförde ett skådespel i slutet av terminen. Av den anledningen var klass-rummet fullt med rekvisita och kläder som vi hade samlat ihop — bland annat ett par höga stövlar som en soldat skulle ha på sig. Killarna fortsatte uppen-barligen att bolla även efter de små malörerna, men när de såg att läraren var i antågande, släppte Erik ned koppen i en av stövlarna. Stövlarna stod nästan i dörröppningen, med den påföljden att läraren råkade välta den ena av dem. Ut rullar koppen, ställer sig mitt på golvet — och går i tusen bitar.

Grattis Miriam!

Zenzile Miriam Makeba

4 mars 1932 - 9 november 2008 

På ett enda ställe (svenska Wikipedia) uppger man att hennes fullständiga namn var Zenzile Miriam Makeba Qgwashu Nguvama Yiketheli Nxgowa Bantana Balomzi Xa Ufun Ubajabulisa Ubaphekeli Mbiza Yotshwala Sithi Xa Saku Qgiba Ukutja Sithathe Izitsha Sizi Khabe Singama Lawu Singama Qgwashu Singama Nqamla Nqgithi. 
Undrar varför det inte står någon annanstans. Visserligen återkommer samma namn några gånger, men det måste ändå vara problematiskt att minnas alla 31 namn i rätt ordning — och för somliga av oss, näst intill omöjligt att uttala. 

Våldgästning

Good Conversation I

by Jettie Rosenboom

Jag har nog talat om det förr, hur glad jag är  över att vara en i högen — att inte vara NÅGON. När människor söker mitt sällskap, så vet jag att det är för min skull, inte för att jag har pengar, titel eller är känd. 
Diane bor i en naturskön trakt, där det bor mest känt och rikt folk. Dessutom är både hon och hennes man rätt välkända. Nu har de båda en officiell hemsida, men Diane har slutat med den mer privata bloggen eftersom kommentarerna blev lite för privata. Vänlig som hon är, så  svarade hon snällt på alla kommentarer, vilket resulterade i att flera av kommentatorerna bjöd in sig själva till henne. Visst fick hon några riktiga vänner, som hon själv bjöd hem, men alla de andra tog för mycket tid och kraft. Alla som har ett fritt arbete, där man arbetar ensam hemma, vet att många människor tror att man kan ta’ sig ledigt precis när som helst för att fika, ligga på stranden eller umgås. Och det kan man, när man känner att det är värt det merarbete som blir när man måste ta’ igen den förlorade tiden. 
Jag tycker att Diane löste det på ett bra sätt, hon har gjort iordning ett antal kuvert med broschyrer och karta över trakten och en hotellförteckning. Till det bifogar hon ett handskrivet brev där hon talar om att hon har så och så mycket tid, ofta ett par timmar, då hon kan träffas och fika med de tillresta gästerna. (Hon har ett e-post alternativ med länkar också.) Många av dem dyker aldrig upp, och de som gör det är i regel trevliga.

Antibloggen

I min jakt på information, hamnade jag nyligen på ett antal bloggar som tog fram alla mina sämsta sidor. Först landade jag på en matblogg, som var så tjusig och moderiktig att det var rent patetiskt — och jag bestämde mig för att starta en anti-mat-blogg. Se’n tog det inte lång stund förrän jag hamnade på en modeblogg, där den till synes helt konstgjorda bloggerskan visade upp dagens outfit. Vad i hela världen är det för fel på ordet klädsel? Så jag tänkte att det blir till att starta en anti-mode-blogg också.
Men när jag så trillade in på en blogg där man pysslade och heminredde när man inte drack rött och hade det mysigt — då insåg jag att jag inte gärna kunde börja med anti-mys-blogg, anti-pyssel-blogg och anti-rött-blogg också. Mitt adrenalin räcker inte till — inte ens till en antiblogg så där i största allmänhet, även om det känns frestande. Men jag fick i alla fall ihop ett anti-inlägg.
Och illustrationen kom som en skänk från ovan i morse, när jag klickade på “Rhymes With Orange” i blogglistan.