Alms For the Poor
Robert Kemm
Läser en artikel om hur en politiker i British Columbia under en månad lever med de utslagna. Socialbidraget för ensamstående vuxna, på den orten, är 610 dollar, så det var den summan han föresatte sig att leva på.
Efter en månad blev han tvungen att revidera sin förutfattade mening om livet, och människorna, i skuggan.
Förhoppningsvis kommer han att bära med sig sina nyvunna kunskaper — och arbeta för att förbättra situationen för de arbetslösa och hemlösa.
Kanske är jag orättvis, men jag har väldigt svårt att tänka mig att några av våra politiker skulle göra något liknande — och i så fall att det skulle påverka dem.
Tydligen har en ung man gjort ett liknande experiment för rätt många år sen, och skrivit en bok om det. Men jag kan inte hitta några uppgifter om författare och titel.
Däremot kommer jag att tänka på en bok som jag nämnde här på bloggen för en tid sen: E. Phillips Oppenheims “The Amazing Quest of Mr. Ernest Bliss“. En bok som handlar om hur den stormrike Mr. Bliss, bestämmer sig för att klara sig på näst intill ingenting, under ett år. Kanske kan man kalla boken en äventyrsroman — den är inte alls lika spännande som många av Oppenheims andra böcker. Osannolik och underhållande skulle jag nog kalla den.
Så rörande att det var de fattiga som ville hjälpa honom!
SvaraRaderaMycket tänkvärt, jag har försökt tänka mig den ena efter den andra av våra politiker göra något liknande. Det blir bara skrattretande: Reinfeld, Olofsson, Juholt... det är bara omöjligt.
Fast alla skulle nog må bra av att tappa några kilon.
Eva & Fred,
SvaraRaderaJa visst är det rörande - men det är min erfarenhet, att de som vet hur svårt något är, oftast är redo att hjälpa så gott de kan. De som bara vet teoretiskt hur det är att vara fattig, kan nog ge av sitt överflöd, men inte många av dem skulle ge sin sista skärv.
Jag har gjort precis samma tankeexperiment. Kanske finns det mer medkänsla på lokalplanet - men bland de stora pojkarna och flickorna finns det ingen jag kan tänka mig skulle göra någon större insats.
Margaretha
Det borde kanske höra till politikerutbildningen att leva på existensminimum och under en månad nu och då för att få förståelse hur det verkligen kan vara.
SvaraRaderaDet där med att dela med sig fastän man egentligen inte har någonting är speciellt. Hur många gånger har inte maten räckt till hos den fattige fastän oinbjudna plötsligt kommit på besök och fått äta sig mätta. Ofta finns det en potatis kvar i alla fall när alla går från bordet
Jag är smått upprörd över Reinfeldts förslag om förhöjd pension, trots att jag inte själv är berörd av den svenska politiken. Men hur har han tänkt sig att ungdomarna skall få jobb om de skall uppehållas av folk som vill pensionera sig? Är inte arbetslösheten rätt stor i Sverige redan
Karin
Tänkvärt. Och lämplig politikerläsning vore kanske "Nickel and dimed"av Barbara Ehrenreich och "Hard work" av Polly Toynbee. De har båda försökt att klara sig på låglönejobb eller det existensminimum som man anser ska vara tillräckligt i USA och England. Det gick inget vidare...
SvaraRaderaDen totala aningslösheten hos många illustreras bl a av det nya skatteavdraget för allmosor och bidrag till religiösa samfund. Man mår illa.
SvaraRaderaAnnars kommer jag att tänka på Topelius historia " Var god mot de fattiga" där de rika barnen tvingas att leva med de fattiga barnen i ett år.
Finansministern borde kunna ändra frisyr, hoppa över rakningen, ta ur guldringen och pröva på en månad eller två på Fas 3-ersättningen.
Pettas Karin,
SvaraRaderaInte bara för politiker borde det vara obligatoriskt att leva på nådegåvor - alla som arbetar med människor borde få uppleva lite av verkligheten innan de får börja sitt arbete.
Ja, det är nog bara de som fått spä ut soppan och dela filt med någon som är redo att sträcka ut en hand. Alla som arbetat med utsatta har den sortens historier att berätta.
Karin,
jag tänkte också på Barbara Ehrenreich, när jag läste artikeln. "Hard Work" har jag inte läst, den får jag lov att låna.
Olgakatt,
Jag tror inte att några av våra politiker skulle klara sig särskilt länge om de var tvungna att överleva på bidrag, eller sjukersättning. Finansministern får förstås ett extra tillskott om han säljer guldringen - svansen inbringar nog inte så mycket.
Margaretha
Intressant artikel, jag blev också fuktig i ögonen när jag läste att de fattiga männen ville ge honom pengar.
SvaraRaderaHär i vår del av landet gör nunnorna väldigt mycket för att hjälpa de fattiga. Och jag tror att många fattiga hellre vill få hjälp av dem än från andra håll, för de ser inte ner på de fattiga. Jag har sett hur barnen springer och möter nunnorna på gatan, därför att de är verkligen intresserade av hur det går för dem. De kan lyssna och de bryr sig.
Min man är både kyrkopolitiker och kommunpolitiker. Jag är säker på att han skulle kunna leva åtminstone en månad på existensminimum Jag känner ingen annan som sparade till en utlandsresa av dagpenningen när han låg i lumpen.
SvaraRaderaI tre dagar har han lagat middag åt sig själv på vitkål, morötter, lök och potatis :-(.
Jag är ju inte vegetarian så jag lagar egen mat :-)!
Hade inte jag velat ut och resa hade han nog heller aldrig lämnat hemmet.
Det hade nog varit svårare för mig att vara så fattig. Jag var det ett tag som ensamstående med två barn, men då jobbade jag dygnet runt nästan för att få det att gå ihop. Och även på sommaren som vikarie på dagis. Men jag var ju aldrig arbetslös.
Jag skulle aldrig hitta de här intressanta artiklarna om du inte länkade till dem. Tack!
SvaraRaderaJag skulle nog kunna klara mig en månad på väldigt lite, men då vet jag ju att jag har mitt hus, sköna kläder, bil och familj att gå tillbaka till. Jag är inte så säker på att jag skulle klara det i längden.
Mette,
SvaraRaderaMånga frivilligorganisationer gör nog mycket gott. Just därför att det inte är en massa byråkrati och frågor. Men jag stegrar mig, när det som i USA förutsätts att man ska hjälpa varandra, och det därför inte finns något socialt skyddsnät. Fast nätet är glest även här i Sverige.
Jag har också sett hur nunnornas arbete blivit uppskattat av de fattigaste av fattiga.
Ingrid,
Jag tror nog att vi lite till mans kan leva fattigt i en månad - särskilt som vi vet att vi har ett hem att gå tillbaka till - men att göra det i längden är säkert en annan sak. Och som mannen i artikeln sa’, att det var så skitigt att han var rädd för att tappa saker på golvet på härberget. Och finns det då dessutom ohyra, så är det inte så kul.
En helt annan sak är det när oron för morgondagen sätter in, när man inte kan ge barnen det man vill ge dem - kanske inte ens tillräckligt med mat.
Margaretha
Annkatrin,
SvaraRaderaVi skrev bestämt samtidigt - och nästan samma sak.
Nej, det är nog svårt att verkligen ta' till sig hur det är - när det är på riktigt.
I synnerhet om man har barn, måste det vara förfärligt.
Kul att du uppskattar länkarna!
Margaretha
Min kommentar grundade sig mest på att Olgakatt talade om en månad eller två.
SvaraRaderaIngrid,
SvaraRaderaJo, vi talade nog alla om en kortare period - men frågan jag ställde, var om den korta perioden skulle ha någon inverkan på framtida beslut.
Att jag inte kan tänka mig några av våra politiker i den situationen innebär inte att de inte skulle klara av det - med vetskapen om att det bara är tillfälligt.
Men artikeln andades ju en viss tillförsikt om att just den här mannen verkligen lärt sig något av sin frivilliga månad i fattigdom, och det är just på den punkten jag inte tror att så värst många människor (politiker såväl som icke politiker) skulle klara det.
Margaretha