onsdag 9 juni 2010
Examen
Och så var vi då äntligen framme vid examensdagen, den som man längtat efter ända sedan man började skolan i höstas. Och denna examensdag var så vacker, så det kan ingen tro.
— Rena önskevädret, sa mamma, när hon väckte oss på morgonen och drog upp rullgardinen.
Och det var roligt på mer än ett sätt. När det var så här varmt och vackert, behövde man skrynkla till sin nya klänning under en kappa! Min examensklänning var av skärrutigt bomullstyg, och med så vid kjol, att den stod ut som en klocka, om jag snurrade runt i den. Så hade jag fått nya vita skor också, så jag kände mig väldigt fin. Det skulle nog gå riktigt bra att svara på frågor i den här klänningen.
Och det vill till, för utom mamma skulle Annika och Bosse komma och höra på mig. Det är verkligen inte roligt att vara yngst ibland. Men både Annika och Bosse hade lovat att ställa sig borterst i salen, så att jag skulle slippa se dem varenda gång jag fick frågan.
Hela examen gick väldigt fint, och jag förstår, att det nog väldigt mycket berodde på Getingen. Hur han har fått det namnet kan jag inte förstå, för något lugnare och vänligare än han finns knappast. Men han är aldrig larvigt snäll, utan man har väldig respekt för honom. Men som nu på examen! Stackars lille Elof, som är blyg, kom inte på en enda stad i Skåne. Han var alldeles röd i ansiktet och såg hemskt olycklig ut, men då började magistern småprata med honom på ett väldigt kul sätt, och innan någon visste ordet av, hade Elof räknat upp varenda stad i Skåne utom Malmö. Men det gjorde ingenting sa magistern, för Malmö är en så stor stad, att den kommer alla andra ihåg, huvudsaken är, att någon kommer ihåg de små städerna, för det är mycket svårare. Nog är väl han en bussig lärare!
Men hur bra allting än gick, så var vi ändå nervösa, när vi hunnit fram till den där pjäsen vi skulle spela.
Vi som skulle vara med i den fick raskt skynda oss ut i korridoren och — tysta, utan att prata — sätta på oss våra mössor och sådana där saker. Jag skulle vara nyponblomma och Kajsa-Lena blåklocka, så vi hade var sin mössa och krage, som tydligt visade vilka blommor vi skulle föreställa.
Så gick vi in igen, och så började pjäsen. Både Kajsa-Lena och jag skulle läsa upp våra verser alldeles i början och det var vi väldigt glada för. Fastän vi kunde dem så bra, att vi kunnat rabbla upp dem i sömnen.
Det var en väldigt söt pjäs, och alla mammor — nästan - var så där litet blanka i ögonen, och papporna — de fem, som var där — smålog. Och när deras egna barn läste såg de särskilt glad ut och belåtna ut.
Elofs lille bror, som bara är två år och sög på tummen så fort han kom åt, hade traskat ända fram till första bänkraden och slagit sig ned där. Och där satt han och stirrade på oss och vinkade ibland till Elof, stackare, som rodnade varenda gång.
Hela pjäsen gick finfint, ända till Jerka skulle läsa.
Han klev fram och såg väldigt mallig ut och sa:
Jag är...
Sedan blev det tyst.
Jag är...
skrek Jerka om igen.
Då tog Elofs lillebror tummen ur mun och sa:
— Va' ä' du för nånting?
Det hördes fnissningar överallt i salen, och Jerka blev alldeles röd.
— ...den stolta tistel, viskade Kajsa-Lena, som stod närmast.
Jag är den stolta tistel,
som stark och ensam står,
sa Jerka, och så gjorde han ett så "stolt" kast med huvudet, att papphjälmen åkte i golvet.
Då tog Elofs lille bror tummen ur munnen för andra gången.
—Du tappa' hatten! skrek han så där gällt som småbarn ofta gör.
Då brast alla ut i skratt, det kunde ju inte hjälpas.
Men Jerka satte på sig hjälmen, och när det blivit tyst och lugnt, läste han sin vers från början, alldeles rätt och väldigt bra.
Och då applåderade alla.
Ja, sedan var ju examen så gott som över. Men innan vi fick våra betyg, satte magistern sig vid orgeln och spelade "Den blomstertid nu kommer".
Fönstren var vidöppna ut mot skolplanen, syrenhäcken stod i blom utanför, och vi sjöng så vackert vi någonsin kunde.
Och medan vi sjöng såg jag framför mig vår lilla stuga på landet, de ljusgröna fälten på båda sidorna om landsvägen och skogsbacken bakom berget. Tänk, att det var sommar igen — tänk, att det var sommarlov! O!
Och tänk att få slippa Jerka och alla hans retfulla påhitt i mer än två månader.
Det kändes riktigt skönt ska jag säga.
.................................... ur "Tussi i skolan
................................ av Ester Ringnér-Lindgren
.............................. illustrationer av Heidi Lindgren
"Tussi i skolan" var mitt första möte med Ester Ringnér-Lindgrens böcker. Jag fick boken i påskpresent från en av de släktingar som försåg mig med böcker. Jag skulle fylla åtta år och var nästan jämngammal med bokens huvudperson.
Det här är sista kapitlet i boken, och skildrar examen precis som jag minns dem i småklasserna — kräpp-pappersmössor, verser och blankögda föräldrar. Det märks väl att Ester visste hur det gick till i skolans värld, och hon visste hur barn uppförde sig. I Tussi-böckerna är det Jerka som är den bråkiga killen. Men det finns en Jerka i de flesta av hennes böcker, som hon skildrar med humor och värme.
.
Mer om Ester och skolavslutningar kan du läsa här:
Grattis Ester
Sommarlov
En ruskig saga
Granar
Examen
Sällskapet för Ester Ringnér-Lundgren
På pricken som det va!
SvaraRaderaJa det är en fin beskrivning.
SvaraRaderaOj, va mycket roligt det finns att läsa här! Jag kommer igen en annan dag nu måste jag laga mat ;(
SvaraRaderaRingde och kollade med min kusin hon har en del Tussiböcker. Så ska jag kolla på några antikvariat i veckan.
Välkommen hit Ulla-Britt,
SvaraRaderaVi är nog många som känner igen oss i alla Esters böcker.
Kul att du fick tag på en del Tussi-böcker, nu hoppas jag att du kan få tag på dem som saknas också.
Hallå Sällskapet,
Jättefin!
Hennes beskrivningar av barn är suveräna - och sommaren kunde hon beskriva så man känner dofterna och värmen av solen.
Margaretha
Jag kände också igen mig exakt. Så var det när jag gick i skolan i slutet av femtiotalet. Och Ester Ringnér-Lundgren har glatt mig och min bästis så många gånger under vår uppväxt. Vi levde med hennes Lotta och Giggi och det var fest varje gång det kom ut en ny Lotta-bok.
SvaraRaderaMaggan,
SvaraRaderaLotta och Giggi har nog glatt många tjejer (och en och annan kille) under årens lopp.
Att känna igen sig i böckerna, var lika roligt då som nu - och nu har det dessutom fått en nostalgisk överton.
Margaretha