Två goda skäl att inte använd åkklipparen

0
1. Den startar inte.
2. De stora ytorna, där den skulle vara bra, är för branta.

Nummer ett borde jag ha åtgärdat för länge se'n. Det vill säga, inte jag men jag borde ringa gossen som kan åtgärda det.
Nummer två är det inte så mycket att göra åt.

Gäller att passa på att klippa gräset medan det är någorlunda torrt, så fast det finns annat att göra och trots att jag inte är i form så ta'r jag itu med nedre planen. Medan jag går där så slår det mig hur samma tankar kommer för mig varje gång jag går efter gräsklipparen. Visst är det är spännande hur den mänskliga hjärnan fungerar – att den fungerar – och många gånger inte alls fungerar – jag har så ofta funderat över vilka banor tankarna ta'r, och varför.
För några år se'n kunde jag inte sätta mig i en av vävstolarna utan att en passage i en Agatha Christie bok kom för mig. Nu har jag glömt vilken bok och vilket stycke – och jag kunde aldrig komma på kopplingen mellan väv och bok. Efter ett tag blev jag naturligtvis medveten om fenomenet och det var inte längre en spontan reaktion.
Minnen som dyker upp utan synbar anledning fascinerar mig – varför kan man mitt i brödbaket komma att tänka på något en lärare sa' i små-klasserna, eller varför kommer man att tänka på någon man inte tänkt på sedan man sågs senast för en halv evighet se'n?

Och varför kan jag inte komma ihåg en så'n enkel sak som att jag ännu inte fått igång min skanner? I går ägnade jag en stund åt att rita en illustration till ett inlägg – bara för att upptäcka att jag inte kunde skanna den!

Bilden är från förra sommaren – jag blev tvungen att be mor ta' en bild av mig i den situationen efter så många av mina vänner och bekanta envisades med att placera mig i det ljuva facket.