Man Writing: Study for Paludes, 1920
Vem jag förväxlat Henri Frédéric Amiel med, vet jag inte — vet bara att jag, i många år, snabbt gått förbi hans namn, i tron att det var han som var upphovet till en outhärdligt patriorisk italiensk (tror jag) bok om en pojke som klättrat upp i ett träd för att spana på fienden.
Men nu när jag insett mitt misstag läser jag med stor behållning Amiels ”En drömmares dagbok”, varifrån jag hämtat dagens mening:
5 maj, 1860 . — Att åldras är svårare än att dö, ty att afsäga sig en förmån en gång för alla och fullständigt är mindre påkostande än att förnya offret hvarje dag och bit för bit.
Roberts lördagsmening lever vidare, här kommer min.
Först höll jag med, men började jag fundera på om det är så.
SvaraRaderaJag, liksom du har ju stor erfarenhet av både döden och att själv dö. Det hade Amiel kanske inte, för i så fall skulle han ha vetat att det kan vara komplicerat att dö. Men han tänkte kanske på det perfekta åldrandet där man lever glad tills man en dag inte gör det längre.
Först nu kom jag in på bastmattan, har fått felmeddelanden hela dan.
kram från en fortfarande levande Mette
Nejmen vilket sorgligt sätt att se på livet och åldrandet! Jag undrar vad han råkade ut för; han verkar inte ha fått uppleva att man förändras vartefter och ibland kan de de där "förlusterna" vara välkomna. Färre måsten, bättre koll på vad man faktiskt vill.
SvaraRadera