Humlan
Mumlande liten björn far den i sin skog,
talar för sig själv med munnen full av socker.
Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,
reder snart ett ide i det söta höet.
Hör, så den snarkar i sängen!
Plötsligt brusar den upp, kolerisk,
vinglar vresig och brun bland svajande blad,
med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.
Strängt inspekterar den drängar och fält,
håller räfst med idoga myran, med den lata lusen,
muttrar buttert och brummar: ”Skynda på, mina bönder,
det är mulen dag!”.
Men hellre ser jag humlan i annat värv:
flärdlös och luden bugar han över örternas rad,
dricker sin mjölk och tackar,
hänger i blommans juver.
Samlare, läckergom, liten tok
under blåklockans kjol.
Sist kommer frosten:
med ett knäpp far han från blomman
rätt in i saligheten.
ur ”Det gröna året”
Werner Aspenströms ”Betraktelse över en humla”, ger läsaren gott om stoff för egna humlebetraktelser. Du hittar den hos Litteraturbanken.

”Mumlande liten björn”, så gulligt!
SvaraRaderaSka läsa Aspenström när middagsdusken är avklarad.
Debbie