Lady in Train
okänd tysk konstnär
Det händer mig flera gånger varje dag, att något jag läser väcker gamla minnen till liv. I dag ur en novell av Farnol:
”but he saw a small hand, in its worn glove, reach forth a little diffidently and essay quite vainly to pull up and close the heavy window; therefore, after a momentary hesitation, John touched the brim of his second-best (or business) hat and, seizing the strap, jerked up the window.”
Minns ni tågfönstren med en läderem som man skulle dra i, och dra hårt, för att öppna och stänga fönstret?
Det är flera evigheter sedan jag åkte tåg, men redan då hade tågfönstren med läderremmar försvunnit.
Därifrån vandrar tankarna vidare till Frances Darwin Cornfords dikt
”To a Lady Seen From the Train”.
O why do you walk through the fields in gloves,
Missing so much and so much?
O fat white woman whom nobody loves,
Why do you walk through the fields in gloves,
When the grass is soft as the breast of doves
And shivering sweet to the touch?
O why do you walk through the fields in gloves,
Missing so much and so much?
Litterära tåg vimlar de av, men inte alla lägger tyngdpunkten just vid fönstret och vad man ser från tåget, som i Agatha Christies ”The 4.50 From Paddington”.
SvaraRaderaKlart jag minns! Minns särskilt när jag skulle hälsa på mina kusiner på sommarlovet, det var första gången jag reste ensam. Far följde mig till tåget, såg till att jag fick en fönsterplats och drog ned fönstret, för det klarade inte jag. Det var bara en äldre dam (sån som du och jag är nu) i kupén. Det var en varm dagishämtning skönt med öppet fönster, men det ryckte inte damen som vad mig stänga fönstret. Men jag orkade inte rubba det, och damen var sur och skällde på mig. Det tog en lång stund innan konduktören kom, och han fick jobba hårt för att stänga fönstret!
Fin dikt av för mig ny poet.
Mette,
RaderaUnderbart minne! Jag kan ge mig på att du i dag omhuldar minnet, och har berättat om resan för barnbarnen. Sens moral, tiden omvandlar också obehagliga situationer.
Ja, Cornford har skrivit mycket läsvärt.
Margaretha
https://bastmattan.blogspot.com/2025/09/tagtankar.html?m=1
SvaraRaderaSå får jag lära mig något nytt idag oxå för den där läderremmen minns jag inte, kanske för att jag inte åkte så mycket tåg i barndomen. Fattar inte ens hur den funkar. Men buss åkte jag, eftersom en släkting hade ett bussbolag.
Och så fick jag lära mig att Frances Darwin Cornfords skrev fina dikter! Tack!
Men jag har läst många av Agathas böcker, där någon mördats på ett tåg.
Johanna
Johanna,
RaderaDe finns ju de som hävdar att den dagen du inte lär dig något, är bortkastad — så där fick du en dag att skriva inbox pluskontot. Bra!
Du har säkert många roliga minnen från den tiden då bussens motor låg som en jättelimpa, på golvet bredvid chauffören!
Alltid lika roligt att återvända till Agatha — som förresten hade födelsedag nyligen.
Roligt att du uppskattar Frances Darwin Cornfords, som var Charles Darwins barnbarn.
Margaretha
Javisst, ett konststycke att få till den rätta knycken för att öppna dem! Att stänga dem krävde bara råstyrka. Vissa lädderremmar var så slitna att det fanns en reva mellan ett par de mest använda hålen, så att ett av dem inte gick att använda. Längesedan!
SvaraRaderaKarin,
SvaraRaderaJa just det, de trasiga hålen hade jag glömt bort.
Men sensationen av att resa med öppet fönster på ett tåg, en varm sommardag (med svettig matsäck) har jag gott minne.
Kanske passar den nötta frasen: ”i ljust minne bevarat”.
Margaretha