Möte med en trappa

 Den första trappan till dårskap är at troo sig wara wijsz: den andra är at beröma sig deraf.

      Urban Hjärne (c. 1715)

Råkade på ett litet hus — snarare bod — helt oväntat mitt ute i skogen. Den inte särskilt välkomnande trappan fick mig att tänka på Oscar Sjärnes rätt deppiga dikt.

ÄRONES TRAPPA

I ärones trappa där klives

och slites och drages och rives

i skörten på rocken på en som

har kravlat sig över en ann,

där skuffas och skrikes vid fallen,

där trampas och sparkas i skallen

med järnskodda klackar på den som

en lägre pinne fann.

Men vart de än nå i sin trappa,

så finns där till slut en glappa,

de feltrå, de ramla från pinnen

och rakt ned djupt i en grav.

I jorden multna benen, 

förgyllningen frätes från stenen,

namn och strålande minnen

slockna i nattligt hav.

Naturligtvis kunde jag inte låta bli att fördjupa mig i ordet trappa, intressant läsning för den som är besatt av ord — titta in hos SAOB själv.

Utvikningarna är roligast, då hittar man ord som man aldrig hört, som trappla (=trippa) och trappdragare som genast framkallade en bild av någon som kom dragandes med en trappa. Men att släpa runt med en trappa tycks inte ha ett eget ord, nej, en trappdragare är en bakdantare, lismare eller lycksökare (vid furstehov o. d.) — och sådana finns det dessvärre nog gott om, även om de kanske inte håller till enbart vid furstehov.