Nu blommar det

 

I dag vill Klimathäxan veta hur våra blomstervanor ser ut — och åter blir jag tvungen att visa vilken motvallskärring jag är, ity jag varken köper eller plockar blommor.

Visst har jag satt ihop ”gå-borts-buketter” med växter från omgivningen, men jag varken vill eller kan plocka vilda blommor. Minns hur vi var ute med barnkrubban, och uppmanades att plocka blommor att ta med hem — där stod jag med en eller två små blommor i handen, när de andra ungarna kom tillbaka med buketter som de knappast kunde hålla om. Jag förstod inte vitsen. Däremot är jag uppväxt i ett hem fullt av krukväxter, och krukväxter har jag fortfarande även om jag inte har lika gröna fingrar som min mamma hade.

Min trädgård är stor, och har varit välskött, men jag kan inte längre sköta den utan har låtit den bli ett naturreservat för småkryp.

4. Den blomman minns jag speciellt för att ... 

I min barndom tillbringade familjen några somrar på ett familjepensionat i den lilla orten Pressegger See i Kärnten. Margarete, en av de andra gästerna visade sig vara lika intresserad av botanik, som mina föräldrar var. Hon berättade om den endemiska växten Wulfenia, som i Österrike bara växer på Gartnekofel. Naturligtvis blev det en vandring dit — jag minns det som en rätt ansträngande tur, men vi blev rikligt belönade, när vi väl kom upp.

Mina föräldrar på Gartnekofel tillsammans med Margarete.

På Wikipedia hittar jag följande:

”The slopes of Gartnerkofel are the only place where the endemic plant species Wulfenia carinthiaca(family: Plantaginaceae) is to be found growing in the wild. It was first discovered in 1799 by alpinist and botanist Franz Xaver von Wulfen and is now a popular garden plant, thanks to its attractive spikes of blue flowers.”

5. Det ogräset gillar jag: 

“What I need is the dandelion in the spring. The bright yellow that means rebirth instead of destruction. The promise that life can go on, no matter how bad our losses. That it can be good again.” 

                 Suzanne Collins

The Dandelion Field, 1892 

Sir William Nicholson 

6. Den blomman känner jag extra för: 

 

Växter och minnen hör ihop, jag kan vandra runt i resterna av min trädgård och minnas de vänner som skänkt de olika växterna.

Mormorsrosen är verkligen en mormorsros, min mormors mor planterade busken i sin trädgård — förmodligen för bortåt hundra år sedan — den flyttades sedan till mina föräldrars trädgård 40 mil bort, för att så småningom flyttas igen, till det som nu är min trädgård.