överlåter jag åt någon annan att uttala sig om — men jag undrar om det inte var mindre byråkrati. Behövde man något gick man direkt till personen som ansvarade för just detta — inga blanketter eller formulär.
Det är tankar som dyker upp när jag läser ett brev från Sven Jerring till min mor.
En av mors elever hade det stökigt hemma och mor stöttade familjen efter bästa förmåga. Så när ett av barnen i småskoleåldern plötsligt tappade allt sitt hår (alopeci), och behövde en peruk, skrev mor till Jerringfonden för att få medel att anskaffa en sådan.
Det vänliga personliga brevet ser inte ut att ha skrivits av en maskinskriverska, och följs efter tre veckor av ett brev från Börje Lundh.
”Tack för ert brev. Jag tror att Jerringfonden ska kunna hjälpa lilla Marianne. Jag har talat med TV:s perukmakare, Börje Lundh, om lämpligheten att utrusta en sådan liten flicka med peruk— hon kommer ju att växa åtskilliga år framåt. Lundh säger emellertid att tänjbara peruker kan framställas. Jag har översänt Ert brev till herr L. och bett honom att låta höra av sig till Er. Peruken kommer naturligtvis inte att tillverkas på TV, men herr L. vet ju vilken firma som lämpligen bör få uppdraget.”
Sven Jerrings sommarprat från 1968 är 58 minuter långt.
Det var bättre förr! Mänskligare. Det visar ju det här inlägget. Tror oxå att det är ovanligt med så engagerade lärare som din mamma.
SvaraRaderaKicki,
RaderaI alla tider har man ju tyckt att det var bättre förr — jag kan argumentera både för och emot.
Jag tror nog att världen är full av engagerade lärare, men de jobbar i det tysta, och inte många känner till det.
I dag är det tuffare att vara lärare än på mors tid, även om viljan finns tror jag inte alltid de har tid till allt det extra som mor gjorde. Vilken lärare i dag har tid och ork att sy kläder till barn som inte passade i konfektions sydda plagg? Eller att bjuda med dem till sommarstugor och resor?
Margaretha
Vilket fint brev från Sven Jerring! Så idylliskt det låter att kunna vända sig direkt till honom.
SvaraRaderaJag lyssnade alltid på Barnens brevlåda och önskade att få vara med, fast jag var så blyg att jag aldrig skulle ha vågat spela piano i radion!
Håller med Kicki om att Barbro nog var en ovanligt bra lärare. Hon ställde ju upp när Uffe plötsligt vägrade att gå till skolan. Men du vet väl redan hur bra det gick.
Eva
1