Sommarens bästa

  Ordning är återställd — tisdagarna bara väntar på att fyllas av våra boktips.

Hos Ugglan kan du läsa mer om ”tisdagstrion”, och hitta länkar till de bloggare som deltager.

Reading under the Lamp, 1890  

Leon Pourtau

BÄTTRE gradförhöjningsformer till GOD, resp. adv. GODT, VÄL, BRA: hvars goda egenskaper (i ngt afseende l. i sitt slag l. för ngt ändamål) öfverträffa ngn annans l. ngt annats (l. ngra andras osv.) resp. alla andras; förträffligare, förträffligast, nyttigare, nyttigast, gagneligare, gagneligast, fördelaktigare, fördelaktigast, lämpligare, lämpligast, värdefullare, värdefullast osv.; om person ofta (särsk. vid ord som beteckna utöfvare af en verksamhet l. ett yrke o. d.): dugligare, dugligast, skickligare, skickligast; ss. adv. äfv.: på (ett) lämpligare resp. lämpligaste sätt o. d.; i sht förr o. i sht ss. adv. stundom användt ss. mera kvantitativt bestämningsord l. allmännare förstärkningsord: mera, mest, större, störst, högre, högst, hellre, helst o. d., l. med mera speciella, efter sammanhanget växlande bet.

     SAOB: lite torra beskrivning förklaring av ordet bästa.

Bättre än vad? tänker jag när jag försöker minnas om någon av de ytterst få böcker jag läst i sommar, ens kan kallas bra.(har förresten lärt mig, nån gång för länge sedan, att böcker inte är bra, de är goda).

När inte ens de bästa, är särskilt bra, börjar jag fundera över vad som egentligen är bäst — det är ju inte så svårt att vara bättre än medioker.

Fastnar för en bok vars titel passar in på dagens tema: ”At His Best” av Irvin Cobb — en bok med noveller, som jag läst av och till. Irvin Cobb var en på sin tid väl etablerad humorist — och ja, han är rolig, men att vara genomgående rolig i en hel bok, är lite av en balansakt, och understundom känns det en aning ansträngt, vilket inte kommer att avskräcka mig från att läsa de återstående novellerna.

Det känns en aning som fusk när jag friskar upp en ”omläsning”, å andra sidan borde det väl borga för en ”bäststämpel” när en bok håller för att läsas om.

När en väninna bad om tips på en deckare hon skulle våga läsa när hon var ensam i en avlägsen stuga mitt i skogen, kom jag genast att tänka på Jill Paton Walshs fyra

böcker om Imogen Quy, skolsköterska på ett collage i Cambridge.”The Wyndham Case” är den första boken. För att vara säker på att den skulle passa min väninna, läste jag om den. (Och Ingrid, väninnan, blev så förtjust att hon i snabb takt fortsatte med de andra tre böckerna).

Kanske lutar mitt tredje val, även det, åt fusk. En bok jag nyligen börjat läsa, och bara läst hälften av — än så länge — men den verkar lovande.

När jag stötte på Netta Syrett, en helt ny bekantskap för mig, och läste att hon var feminist (inget självklarhet i slutet på 1800-talet), och alltid lät sin kvinnliga huvudperson bli en representant för ”the New woman”, beslöt jag mig för att titta närmare på hennes första roman ”Nobody's fault”, från 1896.  

Redan i första kapitlet får man klart för sig var Bridget (och författaren) står, både i kvinnosaksfrågan och beträffande klassamhället.

Rätt många av suffragetterna från förra sekelskiftet skrev romaner, men det framgår inte alltid var de har sina sympatier — och även om huvudpersonen uttalar sig kritiskt om sakernas tillstånd i samhället, så ”räddas” de ofta, av sin drömprins, i sista kapitlet.

Så nu är jag väldigt nyfiken på hur den här boken kommer att sluta, i all synnerhet som det verkar som en romans är under uppsegling.