Karaktärsdanande

 Man får värja sig mot många frestelser, när man tvingas gå igenom sitt bokbestånd.

Jag hittar så många böcker som jag vill läsa om och andra som jag inte ens visste att jag äger.

”Den kunskapsrike skolmästaren” är en sådan bok — till på köpet den sortens bok som man kan bli sittandes med timmavis. Eftersom jag just plockat de sista krusbären, slår jag upp krusbär:

”Krusbär eller som de äfven kallas Stickelbär, äro af många slag , ludna och glatta, röda, gröna, gula och hvita.

I anseende till dessa bärsorters stora fruktbarhet och den njutning de skänka, helst de ej allenast äro smakliga att äta, utan af kan beredas fina sylter och safter, till och med goda viner, borde deras plantering icke underlåtas af någon, som har jord att disponera kring sin boning, helst de icke äro det ringaste kinkiga, utan hålla tillgodo snart sagt vad jordmån som helst, och deras plantering fordrar ringa arbete och ingen konst.”

Nåja, det var väl inget nytt, men det är ett imponerande verk av Carl Rossander som med en trist barndom inte haft tillgång till annat än religiösa skrifter i sin barndom. All sin kunskap tillägnade han sig genom självstudier.

Mu slår det mig att det finns en hel del krusbär i skönlitteraturen — inte som huvudtema, men det omskrivs ofta i bisatser eller som en naturlig del av vardagen. Som i Strindbergs ”Giftas”.

”Han gick ut att promenera, och hur han gick, kom han ner åt Norrtull. — Om jag skulle gå in på Stallmästargården, tänkte han, och se hur flickorna må. Och så gick han in i stora salen; der sutto Riken och Jossan ensamma i morgondrägter och snoppade krusbär. Och innan han visste ordet af satt han vid deras bord med en sax i handen och snoppade krusbär. Och de pratade om den föregående qvällen och om brödren, och hur roligt de hade haft. Och det talades icke ett oanständigt ord . Och han tyckte att det var som att vara i en familj, och detta kunde icke anses syndigt. Och så drack han kaffe och bjöd flickorna med.”

Själv ”finplockar” jag mina bär — snoppar dem medan jag plockar, så slipper jag det sedan.

Man kan ju förstås låta bli att snoppa dem:

”Nu skulle jag ha något att äta, sa han. Ett paket kex, tämligen söta. Och fem nougatbitar, helst av olika märken. En tjugufemöres chokladkaka, ljus. Och en kaka porös choklad. Och så har ni krusbär i skålen, ser jag. Kan jag få en liter.  Har ni en pappkartong att lägga bären i?

— Nej, sa gumman inne i kiosken. Hon blängde på honom.

— Då tar jag dem gärna i en påse, sa han. Det går säkert lika bra, krusbär är ju

jämförelsvis hårda bär. Och ett äpple. Jag tar äpplet, chokladen och kexen i en större påse och krusbären i en mindre påse för sig. Hur mycket kan det då bli alltsam- 

mans?

Gumman satt tyst en stund och stirrade på honom genom fönsteröppningen. Påsarna stod en på var sida om henne, och på vardera påsen höll hon en hand som var stor och mjuk. När hon såg honom in i ögonen vände han bort blicken och log mot henne. Gumman satt alldeles stilla i sin skära kofta. Slutligen sa hon:

— Det blir två kronor och trettifem.

— Priset är facilt, sa han och log åter. Det får jag verkligen säga, som affärsman.

— —

Han kände sig hungrig medan han satt och väntade på skog, och han styrde med vänster hand och öppnade med den högra krusbärspåsen som låg bredvid honom på sätet. Han åt ett par krusbär och kände hur gott det var. Han räknade dem han åt, och när han hunnit till femton beslöt han att stanna och äta upp krusbären i lugn och ro. Det kunde vara lustigt att veta hur många krusbär det gick på en liter. Han bromsade in på en raksträcka. Genom fönstret spottade han ut stjälkstumparna i diket. Den bruna resten av blomman längst ut i spetsen åt han upp.”

      

Ett stycke ur novellen ”Mälaren”, som finns i Thorsten Jonssons novellsamling ”Fly till vatten och morgon” (1941).

Jag imponeras av hans språk, så sparsmakat, men ändå detaljerat.