Det ska vara tunna böcker

Book lover with lamp in his library

Felix Edouard Vallotton

“Keep reading books, but remember that a book’s only a book, and you should learn to think for yourself.” 

              Maxim Gorky

Så roligt det var att vandra runt bland hyllorna, och utan att läsa på bokryggarna, plocka ut de tunnaste — de som i några fall nästan försvunnit bland sina mer korpulenta grannar.

Fast det har varit tidsödande att ställa tillbaks dem — i synnerhet som jag lockats att läsa i en del av dem. Att 

"And I've never nicked nothing either."

"I'm sure you haven't."

"I have nicked stuff but wouldn't nick it from here."

"You shouldn't steal things, you know," said the priest. "It doesn't matter whether it's from here or not. It's wrong. You should be a good boy."

"I'm not being a good boy," replied the boy. "It don't get you anywhere." He pointed down the church to the great hanging crucifix. I mean He was a good boy, wasn't He, Jesus, and look where He ended up."

En katolsk präst som funderar kring de människor han möter i sitt arbete — alla ensamma människor han möter.
Den får mig att tänka på människor jag mött, udda människor, ensamma människor — på försummade barn och skvallrande grannar. På cancer — hur olika vi reagerar på ett cancerbesked. En del kan inte ens ta' ordet i sin mun, Fader McKenzie ta'r sitt cancerbesked med lugn och vill inte genomlida en tuff behandling som bara uppskjuter slutet en kort tid.
Boken berör också pedofili — Fader McKenzie blir misstänkliggjord när han sitter i en park och tittar på barnen som leker.
Det låter dystert när jag raddar upp bokens innehåll så här, men det är en rolig bok. Gervase Phinn är kanske mest känd för sina fyra böcker om sitt liv som skolinspektör i Yorkshire — också de, den sortens böcker som är svåra att läsa på tåg och bussar eftersom man sitter där och kluckar, av glädje över ordvändningar och den stillsamma situationskomiken.

”All These Lonely People”, av Gervase Phinn.

Jag har två tunna böcker av George Orwell, det var inte utan vånda att bestämma sig för bara en av dem — just i dag väljer jag ”Why I Write”, ett häfte med fyra essäer. 

Och till slut bestämmer jag mig för att låta William Saroyans ”My Name is Aram” bli det tredje valet. 

Jag hittade till Saroyan i tonåren när jag råkade på ”The Human Comedy”, och har sedan dess återvänt till hans böcker — men nu var det länge sedan sist, och jag får erkänna att jag inte längre kan redogöra för innehållet i boken. Inte mer än att boken handlar om Aram Garoghlanian som i första kapitlet är nio år — en oförvägen gosse i en, minst sagt, originell armenisk familj.