Som en del av er redan sett, (fb) så fastnade jag bland äpplena i dag - trots att det fanns en hel del annat intressant att utforska. Delvis berodde det nog på att jag, som bekant hyser en svaghet för recepthäften, men också för att jag gillar äpplen (om än inte lika mycket som Ariadne Oliver).
Inte har jag tidigare tänkt på hur mycket äpplen det finns både i konsten och litteraturen.
Gamle Almqvist är verkligen läsvärd, har du inte läst hans ”Tre fruar i Småland”, och inte har för avsikt att göra det, så tycker jag att du åtminstone ska läsa kapitlet ”Stora nyheter i Prostgården”.
HOS socknens kyrkoherde, prosten Edelings, satt man en dag på efter-middagen och skalade äpplen. Fruktskörden hade detta år blifvit ganska rik; i prostinnans nyterhet saknades intet; och Maria var den, som, ehuru tystast, dock snällast bedref det angenäma arbetet. Om mamma fick man tillstå, att hon ogerna satt länge. Hon utgjorde också förstyret, så att det var naturligt, att hon skulle vandra fram och åter, fram och åter, emellan köket, der ugnen eldades för att torka äpplena uti, och salen, der
skalningen, klyfningen och kärnhusuttagningen med högsta omsorg utfördes. Prosten sjelf satt, med alla tidningar omkring sig och Aftonbladet i sin högra hand, mot ena bordshörnet. Vid hans fötter på golfvet, emellan honom och hans älskade dotter Maria, stod det stora kålfatet, öfverfyldt med oskalad, nyss inburen frukt. Vid hans armboge på bordet thronade det outsäjliga stenfatet, hvari alla äpplena kastades, sedan de blifvit fullkomligt rensade; och hvarifrån de skulle utbäras och läggas glest och nätt i sina gråpapperslådor, för att slutligen af prostinnans egen hand sättas i ugnen, när denna hunnit lagom svalas. Skalningen förrättades af tvenne jungfrur, på hvar sin sida om mamsell Maria; och de lade alltid frukten nere i sina knän. Men Maria var den, som klyfde det skalade. Det tillät prostinnan ingen annan att göra. Det fordras begrepp för att veta, när ett äpple bör skäras i fyra delar eller blott i två: äfven måste man taga ut kärnhuset med förnuft; ty hafsar man, så följer ofta för mycket af köttet med, och blir till intes. ”De krypa nog ihop ändå och blifva små, när de torkas,” sade prostinnan; ”skär nätt med knifvarne, flickor, och gör icke så tjocka skal der! Låt icke skalen falla på golfvet under stolarne, har jag sagt; och solka icke ned dem under fötterna! Vi skola torka skalen i ugnen efteråt; de äro sköna att röka med i rum, hela vintern; de gå nog åt. Var icke hamsiga med Guds gåfvor! I nödfall kan en till och med tugga torkade äppelskal till smörgås: det smakar ganska godt, kära barn. Är ni snälla, mina flickor, och gör slut på det här kålfatet till fem, så står kamrer Brun på elden åt er, och ni skall få en på-tår.”
ur ”Tre fruar i Småland”
av J. L. Almqvist
”Tre fruar i Småland”
https://litteraturbanken.se/författare/AlmqvistCJL/titlar/SamladeVerk25/sida/III/etext
When peeling apples in the kitchen 1834
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar