Skriblerier om en skriblerus och en skrubbtussa

 medan jag tänker på annat.

En bok postpapper

Bläcket rodnar i dess penna,

Ljudet darrar i dess röst;

När en flicka ska bekänna:

Kärleken bor i mitt bröst.

​Men har hon blott några gånger

Trugat fram sitt tunga: ja!

Drillat några kärlekssånger,

Låtit några kyssar ta.

Se'n förslår ej bläck och papper,

Pennor utslitna bli;

Gellert sjelf var ej så tapper

I onödigt skribbleri.

Och från sjelfva predikstolen

Tydligare skrålas ej,

Än predikaren i kjolen

Gnäller: O!!! jag älskar dej!!!

                   ur Samlade Skrifter II

                            av Johan Wadman

​Jag skulle tro att det är skalden och filosofen Christian Fürchtegott Gellert som åsyftas i den gode Johans skriblerier.

Ja, det är bråda dagar på tänkerifronten just nu, då är det trösterikt att läsa andras skriblerier — som Johan Wadmans verser. 

Så till skrubbtussan som inte har det minsta med skriblera att göra.

Jag vet inte ens om det här är en skrubbtussa, men det är det närmaste skogs-padda som jag kan komma — och nog är namnet gulligare än paddan.
 

SKRIBLERA skrible4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.

Etymologi

[sannol. ombildning av SKRIBLA med anslutning till SKRIBLER. — Jfr SKRIBLERISK]

(numera föga br.) hålla på med (värdelösa l. lappriartade) skriverier, vara ”skribler”; skriva l. klottra ihop brev; äv. med obj.: (hastigt l. talanglöst skriva ihop (ngt). 

SKRUBBTUSSA, f. l. r.; best. -an; pl. -or.

Etymologi

[av d. skrubtudse; förra leden är skrub, ojämnhet m. m. (se SKRUBB, sbst.1), senare leden är tudse, padda (se TOSSA, padda); benämningen syftar på den vårtiga huden]

(†) liten, i skog levande padda (förr uppfattad ss. utgörande en egen art); jfr SKOGS-PADDA. Fischerström Mäl. 179 (1785)