Onkel Adam

Loom with Weaver, 1884 

Vincent van Gogh

Någon Ekenmarksvävstol hade inte van Goghs

vävare, och ingen dragrustning — men åtminstone

ett ryckverk.

Jag har en hel del korta berättelser av Onkel Adam (Carl Anton Wetterbergh), men hade inte läst någon av hans romaner. Nu hittar jag "Guvernanten", och blir förtjust — man måste ju bara älska en författare som beskriver vilken sorts vävstol familjen har:  
I den ena stodo två väfstolar, ibland hvilka ett slags Ekenmarks utmärkte sig genom sin så kallade rustning, hvilken med sitt skramlande ackompanjerade bommens slag och de täta smällarne af ”ryckverket”; dessa väfstolar voro i gång från ”ottan" till "solglanningen” och frambringade en mängd lärfter och drällväfnader, hvilka sedan lika hvita tomtormar lågo och solade sig på backen. Pastorns studerkammare var vägg i vägg med den berustade och plebejska väfstolen, och pastor Åkerlind var så van vid deras förenade buller, att han om söndagarne icke trifdes i läskammaren, emedan han ej fann luften der i dess vanliga dallring. 

Får väl erkänna att min förtjusning börjar avta efter några kapitel — eller rättare sagt, förtjusningen blommar upp emellanåt men ibland tröttnar jag på Carl Antons yvighet. Boken befolkas av fint folk — och enkelt folk,  författarens sociala engagemang lyser igenom och det är inte svårt att förstå att hans sympatier ligger hos de mindre bemedlade, jag gillar hur han gör narr av ståndshögfärd och penningdryga lycksökare. 

För att inte tala om alla ord som antingen är nya för mig, eller som används på, för mig, nya sätt:

”Sådana romangriller, min lilla Lotta! men betänk saken, kom ihåg förmögenhet, en solid förmögenhet och oberoende; ty med pastor Nagelroth, som är något bornerad, kunde ni göra allt hvad ni ville"

BORNERAD borne4rad, i Sveal. äfv. -e3rad2, p. adj.; adv. -T.

Etymologi

[i bet. 1 eg. p. pf. af BORNERA, v.1; i bet. 2 efter fr. borné l. det däraf påverkade t. borniert; jfr d. borner(e)t, holl. geborneert]

1) (†) (gm ngn omständighet) inskränkt l. begränsad, trång, knapp. (Tidningens program) medgifver alla slags ämnen af bornerad etendue. J. C. Cederhielm (1780) hos Levertin Sv. gestalt. 202. Min bornerade hushållnings apparat. Florman Bref t. Retzius 23 (1827). jfr: Föredraga en vidtutsväfvande kjol framför ett par bornerade byxor. G. Wennerberg (1849) hos Taube Wennerberg 1: 237.

2) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. fr.] i pregnant anv.: inskränkt (å hufvudets vägnar), trångsynt, med begränsad horisont; trångsint, trångbröstad. Ett borneradt skrifvaregeni. Cavallin Herdam. 4: 206 (cit. fr. 1786). Stel och bornerad till hufvud, character och kunskaper. I. Hwasser (1832) i Förh. o. upps. 21: 53. Den ”bornerade” (dvs. den som har relativt få, men konstanta och vanligen mycket allmänna ”synpunkter”). Noreen Vårt spr. 5: 26 (1904).

Anm. Gm anslutning till BORNERA, v.2, har i senare tid bornerad stundom erhållit bet.: uppblåst, pösande; jfr A. Malmstedt i Språk o. stil 1907, s. 249.

För mig har vinterväg haft en enda betydelse tills i dag:

 I fruntimmer ären svaga käril, I kunnen aldrig segra, om någon vill göra er segern stridig; jag fruktar, att hon knapt har mod att visa honom vintervägen.”

VINTERVÄGEN

särsk. [jfr d. vise nogen vintervejen] (numera knappast br.) i uttr. visa ngn vintervägen, avvisa l. köra bort ngn. (Hon) war ey så tokut at hon sådant effterlät, utan wijste henne Winter-wägen. Hoorn Jordg. 1: 74 (1697).  

”Lirum, larum, det der kan jag alltihop utantill”, sade majoren, ”intet af allt det der klifset. Nå?” 

och nog låter lirum larum bekant, förmodligen har jag läst det i en missroman i mina tidiga tonår.

LIRUMLARUM li1rumla4rum l. —32, l. 40 40 l. 32 32, sbst. n. oböjl. o. interj.

Ordformer

(äv., ss. två ord, lirum larum)

Etymologi

[jfr d. lirumlarum; av t. lirumlarum, möjl. bildat ss. en härmning av lirans toner (se LIRA, sbst.2)]

(vard. numera knappast br.)

I. sbst., om tarvlig l. larmande musik.  (1807). Man hörde inifrån ett skrapigt lirumlarum av en solofiol. Törneros  (1824; uppl. 1925). 

II. interj., ss. uttryck för avvisande l. förakt: prat, dumheter, ”snicksnack”; ”alltid samma visa”, ”alltid samma trall”. Weste (1807). Hagberg Shaksp. 3: 296 (1848). 

Ja, ja, jag ska ge mig nu, trots att det är en bok full av passager som pockar på att bli upplästa och ibland fnissade åt, men oftare att bli diskuterade. Bokens första upplaga kom ut för 177 år sedan och inte oväntat full av pekpinnar men de stör mig inte, för trots allt är det nöjsam läsning — en bok vars persongalleri, i modern klädsel, skulle kunna vara en bild av dagens människor.

Carl Anton förefaller ha varit en för sin tid ovanlig person — du kan läsa om hans bakgrund om du följer länken i mitt första stycke.

Kanske var det med sin erfarenhet som läkare som hans syn på "inbillningsjuka" var en annan än den gängse (tror jag):

Majorskan Ankarklo klandrades af alla menniskor. Hon var en af dessa olyckliga, som verlden kallar för inbillningssjuka. Det är en olycklig sjukdom; men lika så säkert en sådan, som alla andra. Hvarifrån komma då dessa mörka tankar om sjukdom och död, detta upplösningstillstånd i menniskans sinne, som förstör hvarje hopp i dess första brodd och injagar fruktan för framtiden? Hvarifrån kommer den, om ej från en verklig, en djupt dold sjukdom; från ett ännu outredt, men likväl verkligt lidande, som läkaren benämner med tusende namn, utan att ändå kunna säga hvari det består. Öfverspänning af nerverna, inbillningar och en 
mängd andra namn gifvas åt denna sjukdom, som man påstår kunde botas blott genom en fast vilja, om ej sjukdomens natur förbjöde en vilja. Då man hör folket ropa ve öfver en inbillningssjuk och skratta åt hans lidande, borde man säga dem: dömer ej, så varden icke I dömde! Vanligen angriper denna sjukdom qvinnans fina

organisation; den är lika ofta ett symptom till något missförhållande i lifvet, något som aggat så länge på själen, till dess hennes tvillingbroder kroppen blifvit sjuklig; det härleder sig från missförhållanden inom familjen, från olyckor som drabbat förut, som plötsligen bortryckt det käraste man egde: med ett ord, sjukdomen yppar sig hos alla dem, som ej äro nöjda med det närvarande, eller som frukta för framtiden. En olycklig hustru, som djupt känner sin olycka, en mor, hvars käraste barn blifvit ett offer för plågor och död, blir inbillningssjuk, ty hjertat är brustet och dess kraft förslappad. Själen transporterar sitt lidande på kroppen och sedan förräntar denna kapitalet och förstämmer i sin tur själen, om tiden eller vanan skulle kunnat läka dess sår. 

AGGA ag3a2 (a`gga Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.

Etymologi

[bildadt af AGG, sbst.1; jfr sv. dial. agga, förarga, reta, göra ondt, oroa (Rietz), Bornholmsdial. agga med samma bet. (Bornh. ordb. 1873), nor. agga, oroa (Aasen), vara ängslig för (Ross)]

1) om själssmärta o. d., i sht om samvetsagg: idkeligen plåga l. kvälja l. oroa l. reta. L. Petri Kr. 97 (1559). Wij menniskior pläga .. komma först ihog hwadh oss mäst hafwer aggat. Gustaf II Adolf 74 (c. 1620).