Om att torka tvätt

 Madam Jonson kände sig litet tung och nedslagen till lynnet, trots det härliga vårvädret, som kom skogarna att svälla af en saftig grönska och trots solskenet, som gassade öfver fält och ängar, så att det grodde och spirade i jorden. 

Madamen trodde fast på skrock och spådomar och sådant der; det slog aldrig fel, menade hon, att om en skata skrattade åt henne eller en ekorre sprang  öfver hennes väg, skulle någonting gå på tok före  dagens slut. 

Och i dag på morgonen, då hon drog ned tvätten till sjön, hade en stor, rödhårig filur till ekorre  sprungit tvärs öfver vägen, alldeles tätt framför kärran. 

Emellertid låg madamen nu på den smala, halfmurkna klappbryggan, doppade kläderna i det vårfriska vattnet, hvilket sakta sqvalpade kring stränderna, drog sedan upp dem, kramade ur dem och slog några slag på dem med klappträdet, – tunga, kraftiga, taktmessiga slag, som gåfvo eko mot klippan tvärs öfver viken. 

Uppe i skogsbacken hängde en del kläder för att  torka. De lyste bjert hvita mot grönskan och svajade sakta af och an för den lätta morgonvinden.

 Det var ett härligt torkväder, just ett sådant som bör fröjda en tvätterskas hjerta. 

I flere timmar låg madam Jonson på bryggan och lät ekot upprepa de enformiga klappslagen. Ibland rätade hon på sig, drog ett par djupa, trötta suckar,  torkade sig i ansigtet med förklädssnibben och såg sig omkring. Så böjde hon sig ned och fortsatte arbetet igen. Ibland hörde hon en ångbåt stampa på sjön  utanför viken. Röken derifrån steg rakt upp i luften, vattenytan började gunga, svallvågorna slogo mot stranden, skummet fräste, vattnet steg öfver klappbryggan, så att madamen blef våt ända till knäna.

ur  "Berättelser och skizzer" (1884) av Mathilda Roos — en intressant författare som trots sin borgliga bakgrund blev radikal (med sin tids mått mätt), jag skrev om henne för några år sedan, och där kan du hitta länkar till läsning av och om henne.

Woman hanging up washing, late 19th-early 20th century 

by unknown

Min situation är så långt från madam Jonsons som man bara kan komma. Men även jag konstaterade denna vårdag att det var ett härligt torkväder. Inte ens med sol och värme, skulle jag uppskatta att behöva ligga på knä på en klappbrygga och klappa tvätten. 

Men att hänga tvätt njuter jag av, så ock i dag, torkvindan gnisslar när jag vrider på den, och plötsligt kommer ett minne för mig — ett gammalt minne. 

 Några somrar i min barndom tillbringade vi i Presseggersee, en liten ort ort i södra Österrike, där vi bodde på ett sött litet pensionat som hette "Pension Filippitsch". 

Där rådde en gemytlig stämning, värdfolket gick omkring bland gästerna och småpratade — inte bara småprat förresten, jag minns att värden gärna diskuterade litteratur, filosofi och livsåskådning — diskussioner som jag alltid hade svårt att hänga med i, eftersom den österrikiska dialekten ofta blev för mycket för min skrala tyska.

Allt det här ramlade över mig när torkvindan gnisslade, därför att jag kom att tänka på den sommaren som värden tog oss med till bakgården bara för att visa att nu hade de minsann skaffat sig en torkvinda.

 Vi tyckte nog att det var lite lustigt att han var så mäkta stolt över något som vi tyckte var en tämligen vanlig tingest. Men många år senare vet jag att mor och jag diskuterade saken, och funderade över om torkvindor kanske var något tämligen nytt då. Och nu har jag begett mig ut på nätet för att få klarhet i saken. Hos firman STEWI (STEiner WInterthur) får jag veta vad jag vill:

1947   Walter Steiner utvecklar den första torkvindan av trä med linor av hampa

1958   Den första torkvindan av trä med linor av hampa presenteras vid världsutställningen i Bryssel

1960 Den första glidfria plastlinan utvecklas, ett av mer än 200  patent

1962 STEWI utvecklar den första torkställningen - produktlinjen Libelle® föds

bild från STEWI

När jag var åtta-nio år, så brydde jag mig inte så värst mycket om konstruktionen av den här sortens nyttoföremål, så jag har ingen aning om huruvida det kan ha varit en tidig modell i trä med hampalinor, eller om det var en senare variant. Men säkerligen var det en tämligen ny företeelse där och då.