Poetiskt?

Birthday in the Garden, circa 1911-1927

 Nicolai Astrup 

Jag hade väl klippt hälften av gräset, som behövde klippas, när jag insåg att det var för varmt och att jag borde sluta — då körde en bil upp på gårdsplan. Stor glädje, inte bara över att få en anledning att sluta klippa, utan därför att det var goda vänner som jag sällan träffar. Det var dottern Ediths tioårsdag, och nu var de på väg hem efter att ha firat hos farföräldrarna. Massor med överblivet kaffebröd hade de med sig, så allt jag behövde göra var att ordna drycker och en plats i skuggan.

Där satt vi och hade det så gott, talade om allt som hänt sedan vi senast sågs, om hundar, resor och etymologi, när Edith plötsligt frågar "varför heter det kräkas?" 

Jag sa att jag trodde det var onomatopoetiskt, men gick efter datorn för att kolla. När jag kommer tillbaka ut ser Edith grubblande ut, och efter en stund säger hon: "men det är väl inte poetiskt att kräkas".

Och det har hon ju rätt i!

krä`kas verb kräktes kräkts, pres. kräks 
ORDLED: kräk-as 
SUBST.: kräkande, kräkning
• reflexmässigt utlösa tömning av maginnehållet via matstrupen och munnen vanl. p.g.a. illamående {SYN.kasta upp, spy, vomera}: ~ upp maten; ~ blod; han kräktes över relingen
KONSTR.: ~ (upp) (ngt)
HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. kräkias; ljudhärmande