På vift utan dator

och kamera.

konstglas på Gröna Lund, -42

Jag brukar ju tjata om hur mycket spännande man kan hitta på nätet, och hur mycket man kan lära sig utan att lämna spiselvrån. Så för att för en gångs skull balansera bloggen vill jag berätta att det finns saker att hämta även i levande livet. 

Härförleden hade jag anledning att besöka stadshotellet i Karlstad — så värst mycket av hotellet såg jag inte, och det jag såg kunde ha varit vilket snoffsigt hotell som helst med heltäckningsmattor, blomsteruppsatser och möblering som jag redan glömt hur den såg ut. MEN i den trappuppgång jag nyttjade fanns fönster i konstglas, jag gissade att motiven var från tidigt 40-tal. Kamera hade jag naturligtvis ingen, så nu funderar jag på om jag har vänner som skulle kunna slinka in och fotografera dem åt mig. Jag haffade en kvinna i personalen som inte hade en aning om vem som gjort fönstren. Bråttom hade jag också, men gav mig ändå tid att leta efter en signatur, och på ett av de fyra fönstren hittade jag till slut: "Rossander 1939, D. Lindholms konstglas, Stockholm". Det gjorde mig ju inte så värst mycket klokare — och några timmar vid datorn har inte gett så värst många napp. 

Wikipedia har några rader om Armand Rossander (1914-1946), där framgår att han har gjort 20 blyinfattade glaskonstverk till restaurang Tyrolen på Gröna Lund. De tillverkades vid D. Lindholms konstglasmästeri 1942. Men om D. Lindholm och hans konstglas hittar jag inget, och så värst mycket står inte att läsa om Armand själv. En del oljemålningar hittar jag, och det framgår att konstnären Måns Rossander är hans son. 

osignerad olja på duk, 

tillskriven Armand Rossander.

Min slutsats är, att mycket finns på nätet — men långt ifrån allt, å andra sidan är inte det levande livet mycket mer utförligt.