men är medveten om att långt ifrån alla gör det. En kompis som hälsade på mig, tittade med illa dold avsmak på en väv och sa att den skulle var jättefin i rosa.
Sedan Lotta gått, satt jag och funderade över det här med färger, tycke och smak — vad är det som gör att man gillar somliga färger, mer än andra? Samma mekanism som får oss att tycka om viss musik, men inte annan?
Det här är något jag funderat över i större delen av mitt liv, jag minns en gång, när jag var sex år, och mor och jag var på väg till skolan allt under det vi diskuterade färger — bland annat känslan av att se en färg man tycker om. Verkligen inte enkelt att klä i ord.
Jag minns också hur mor och jag klev in i en affär på Skånegatan — den sortens affär som inte finns längre, där fanns leksaker, enklare husgeråd, och förmodligen en del pappersvaror. På en krok utanför dörren hängde ett knippe hopprep, och där stod jag och valde vilket rep jag skulle ha. Det blev ett rött hopprep, med fina blå handtag — och det var handtagen som fick mig att välja det. När mor betalade, sänkte affärsinnehavaren rösten och fällde en kommentar om att barn gillade rött. Det fick mig att se rött — av två anledningar, först och främst, därför att jag inte valt hopprepet därför att det var rött, men i lika hög grad, därför att hon talat om mig, som om jag inte var närvarande.
Men jag har fortfarande inte kommit närmare svaret på frågan — vad får oss att gilla vissa färger?
Det är knappast ett svar på den fråga jag delar med dig när det gäller färger, men helt säkert är det att färger och harmoniska former, som stämmer med ens egen innersta känsla får en att må bra. När jag jobbade med barn så bad jag/vi (de andra) föräldrarna att inte klä barnen i mörka, svarta kläder. Vi märkte ju hur de blev dämpade, trycktes ner mentalt. Färger påverkar starkt våra sinnen.
SvaraRaderaJag minns också mitt första hoppreps handtag. Helt träfärgat, bara lackat.
Jag hoppas också att jag inte själv har talat om barn på det sätt du beskriver....det känns oerhört kränkande. Jag minns den känslan som väldigt röd jag också.
Karin
Karin,
RaderaBorde inte någon veta - någon som forskat i ämnet?
Visst kan det vara svårt att inte dra på munnen åt gulliga ungar - men jag försöker verkligen låta bli, för jag minns hur upprörd jag blev när tanterna på barnkrubban skrattade åt mig när jag läspade. Det lät säkert gulligt, men jag blev SÅ förorättad!
Margaretha
Jag har inte heller något svar på din fråga, utom att det varken är genetiskt eller genom påverkan av föräldrar & kompisar. Mina barn har helt olika färgsmak, sonen gillar milda färger och dottern vilda! När hennes vänner ville vara rosa och lila prinsessor med glitter, gick hon igenom olika faser (fasor),experimenterade med svart med knalliga accessoarer, sen var det alla starka färger samtidigt och nu tror jag hon har landat i mycket grönt, men fortfarande med chockerande accessoarer. Maken och jag är inte alls färgmedvetna, det blir vad det blir.
SvaraRaderaSpännande fråga, jag ska fråga vad vännerna tycker.
kram från Mette
P. S. fin väv, vad ska det bli?
Mette,
RaderaDina erfarenheter komplicerar ju ytterligare frågan - om det varken är genetiskt eller miljön - vad är det då?
Det är bara en provväv - vill se om det passar till filtar, och eller handdukar - eller kanske något annat.
Margaretha
Jag har också minnen av att bli skrattad åt av vuxna och upplevt det oerhört kränkande. Min mor bar omkring en lapp med citat från nån skoluppsats och hade som sällskapstalang med mig närvarande trots att jag grät och bad henne låta bli. Just den saken har jag aldrig kunnat förlåta och aktar mig oerhört noga att göra nåt sånt mot ett barn liksom jag predikar för andra att tänka sig för.
SvaraRaderaOlgakatt,
RaderaEtt elände när vuxna talar om barn som om vore de inte närvarande.
Lika illa när de berättar vad älsklingen sagt eller gjort för kloka och gulliga saker. Känner sådana familjer där ungarna blir otroligt medvetna om hur charmiga och gulliga de är.
Margaretha