Ett brev betyder så mycket

Varför i all världen den frasen dök upp i min hjärna, har jag ingen aning om, men den fick mig att ägna en stund åt både kända och mindre kända brevskrivare.

En rekonstruktion av Kristinas ansikte, basert på hennes kranium.

Brev från Halmstad

Den käraste systern Kristina, övermåttan värd att älskas i Kristi innerliga kärlek, tillönskar hennes broder, broder Petrus, tillväxt i sann kärlek. Du  må veta, käraste, att jag är frisk till kroppen men mycket medtagen till sinnet på grund av de mångahanda vedermödor, som jag utstått på resan. Ty fast jag kom till vår provins på söndagen näst efter allhelgonadagen, så kunde jag icke fortsätta min färd hastigare än att jag först på den helige Nikolai dag kom till Halmstad, som är det nordligaste konventet i Danmark och det, som ligger närmast Sveriges rike.

Den äldsta bevarade brevsamlingen i Sverige är den mellan den gotländske dominikanmunken Petrus de Dacia och Kristina av Stommeln, en tysk bondkvinna. Petrus föddes i mitten av 1230-talet och dog 1289. Det var under sina studieresor i Tyskland och Frankrike, som han i en by utanför Köln, lärde känna Kristina, en djupt troende och hårt prövad kvinna. Eftersom breven skrevs på latin, som Kristina inte kunde, är breven från henne dikterade för prästen i Stommeln, som skrev dem.

Petrus betraktas som Sveriges första författare, han skrev bland annat en biografi om Kristina, som du kan läsa hos Litteraturbanken.

 Petrus fortsätter brevet:

Här i Danmark befinner jag mig ännu söndagen efter trettondedagen, eftersom jag inte kunnat få någon reskamrat, och skriver nu detta brev till dig, oviss om när jag kan få anträda färden till Sverige. Men härifrån och till mitt ordenshus har jag, efter vad jag tror, lika lång väg som från Köln till Paris, och vägen går genom ödemarker, skogar och bergsbygder. Även detta bör du veta, att fastän det på många år ej varit så kallt i Danmark som nu, har jag likväl inte haft någon päls på hela vintern (utom två dagar vid allhelgonatid): först på trettondedagen fick jag mig en päls tillskickad från mitt konvent. Jag skriver så utförligt om detta, eftersom du så ödmjukt bett mig därom.

Så fortsätter Petrus att tala om vardagen och hur missmodig han är eftersom han känner sig övergiven av Gud. Tillslut avslutar han brevet:

Du må endast bedja för mig, ja bedja till Gud, att jag får se dig en gång till, innan jag dör. Farväl, du älskade i Herren! Hälsa alla mina vänner, särskilt flickorna Hilla, dina föräldrar, kyrkoherdens syster och alla de andra, och anbefall mig åt deras böner! Ännu en gång farväl!

P.S. Detta brev har jag skickat på den helige Vincentii dag. Denna dag anträder jag jag också frisk min resa till Sverige. Sedan vi skildes, har jag tidigare skickat dig fyra brev från olika orter. Farväl! Måtte Guds nåd alltid bevara dig!

Nu är ju detta en översättning från latin, gjord på 1960-talet, tror jag, så det är svårt att veta vad översättningen kan ha gjort med originaltexten. Det som fascinerar mig är vardagligheten och enkelheten. Fast å andra sidan, varför inte? Man tror att Petrus kom från tämligen enkla förhållanden, och att Kristina gjorde det, vet man — varför skulle människor för bortåt 750 år sedan ha varit så mycket annorlunda än dagens människor. För nog känns det tämligen samtida.

Frågan är om några av de brev (mejl) vi skriver i dag, kommer att finnas kvar 2772.