Tre systrar

Inky, Evelyn och Ester

Den enda bilden jag har av systrarna är tyvärr rätt dålig.

Jag har länge tänkt skriva om Evelyn (brittiskt uttal, inget hen där inte!), en av mors bästa vänner, och hennes systrar. Tre systrar som levde tillsammans, levde ett liv som, när det begav sig, var hur vanligt som helst — som tagna ur en roman, den sortens romaner som inte längre skrivs. Eller kanske en barnbok för inte sällan blev de kallade Tant Grön, Tant Blå och Tant Rosa, för flickorna Lindström, som de också kallades, bodde (efter pensioneringen) i Sigtuna varför den liknelsen ofta infann sig.

Deras pappa var sjömanspastor i svenska kyrkan i Grimsby, i England, och där föddes de fem syskonen. Förutom Ester (född 1899), Ingeborg (född 1904) och Evelyn (född 1909) fanns två bröder, Evelyns tvillingbror Herbert och den äldre George.

1919 flyttade familjen tillbaka till Sverige och Vätö där fadern blev kyrkoherde, och flickorna utbildade sig så småningom till småskolelärare. Ester kom att undervisa i engelska på Borgarskolan i Stockholm, Inky, som Ingeborg kallades, tjänstgjorde i många år som småskolelärare i Össeby-Garn och Evelyn hade fram till sin pensionering tjänst i Katarina Södra (folk)skola. 

Ester och Evelyn delade lägenhet på Östermalm, mitt starkaste minne därifrån var när Evelyn en mörk höstkväll hade en tebjudning (mycket brittiskt) för några av sina kollegor. Kvällen avslutades med spökhistorier, alla lärarna bidrog och försökte bräcka varandra med hemskheter. 

Sedan flickorna Lindström gått i pension flyttade de till föräldrahemmet i Sigtuna, där vi ofta besökte dem. Alla tre var mycket brittiska och mycket konservativa — det vill säga, de ansåg sig vara konservativa, men förvånade mig ofta med radikala tankar. Det hände flera gånger, när jag var trött och stressad,  att jag drog mig för att besöka dem — men varenda gång gick jag därifrån uppiggad och styrkt. Alla tre var de allmänbildade, och mycket spirituella för att inte tala om hur sociala de var. I hela sitt liv, var deras almanackor fulal av åtagande, de läste högt för dem som inte längre såg så bra, de hade en omfattande korrespondens, de ordnade tebjudningar och idkade diskret välgörenhet. Många gånger tänkte jag att jag skulle vara tacksam om jag var hälften så social när jag nådde deras ålder.

Jag imponerades också av deras ambitioner att hålla sig ajour med vad som hände och att hålla sina kunskaper vid liv. Evelyn var mån om att underhålla sin franska och tyska, och hade alltid böcker på dessa språk på gång, och läste minst en sida om dagen på ett främmande språk. Något jag försökt ta efter, men den tyska boken har legat oöppnad ett par veckor nu.

För ögonblicket letar jag efter de anteckningar som jag gjorde en gång när Ester talade om vilken rutt jag borde ta, och vilka sevärdheter jag skulle se, vid ett besök i södra England. Och jag letar efter en anteckningsbok Evelyn en gång gav min mor. En anteckningsbok, som hon fyllt med sina egna dikter och visor. 

Den här helgen kommer jag säkert att tänka extra mycket på Evelyn och hennes systrar, eftersom hennes mest kända text "Nu grönskar det" kommer att höras i många sammanhang.