Målro

Fjärdeklassarna på D-skolan äter i 

skolbespisningen på Konsumrestaurangen 

Rasten 1955-56  

Det rapporteras om den höga ljudnivån i skolbespisningarna - genast går mina tankar till två tysta bespisningar. 

Lösningen på problemet i bespisning nummer ett hette Frasse. Inte en lösning jag rekommenderar, men den var effektiv. Det här tilldrog sig på den tiden då vuxna var auktoriteter som barn  sällan satte sig upp emot. Skolan var gammal och hade flera rätt små bespisningar, och Frasse, en av skolans vaktmästare såg till att tystnad rådde - för man fick inte tala med varandra (möjligtvis viska). Råkade någon glömma sig och sa något i normal samtalston, slog Frasse ned på ungen, som fick stå upp vid bordet. Alla elever var rädda för Frasse, men tyckte naturligtvis att det var en löjlig regel. Så här efteråt kan jag förstå att ljudnivån skulle ha varit i klass med dagens bespisningar om tal tillåtits, för det var kala rum med högt i tak. 

Så vill jag tillägga att jag kände Frasse privat och vet att han var en genomsnäll, trevlig och hjälpsam person när han inte var bespisningsvakt.

 

Den andra metoden tror jag mer på, den upplevde jag under en sommartermin i en engelsk skola. Där fanns också flera matsalar, men trevligare än i den gamla svenska skolan. Där satt vi vid småbord, sex personer vid varje bord, varav en ofta var en av lärarna. Vi stod alla vid våra platser tills alla kommit in i matsalen, det lästes en kort bordsbön sedan gick två personer från varje bord och hämtade maten. En av dem fungerade som "Mum" och lade upp maten på våra tallrikar. Vi talade med varandra och hade trevligt, men ljudnivån höll sig på en normal nivå. Nu minns jag inte exakt hur inredningen såg ut, men det var rätt långt ifrån den kala halvkällare med stengolv, där Frasse regerade.