Tankar till teet

Annat var det förr i tiden!

Nej, jag säger inte att det nödvändigtvis var bättre förr — men jag tillstår att jag blev glad, och en aning nostalgisk, när jag slog på (inte slog på) radion och får höra "Sven-Eric Liedman, professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet från 1979 till 2006, reflektera kring solidaritetens betydelse, förr och nu". Inte nog med att det han säger är tankeväckande och intressant — jag hör vartenda ord. Faktum är att det låter som radioföredrag lät för si så där 20-30 år sedan. 

Mina tankar går till radioröster från fordomdags, och jag funderar över varför jag blir så glad av att höra Bang, Maj Ödman, Torsten Jungstedt och Bertil Perrolf, bland många andra. Det är inte enbart diktionen som gör mig upprymd — men riktigt vad det är, är jag osäker på. Kan det vara så enkelt som att man förflyttas till en lycklig och trygg barn- och ungdom?

Den som vill uppleva fenomenet, kan gå in på Sveriges Radios hemsida och leta rätt på gamla program under rubriken minnenas arkiv. Jag lyssnar just nu på ett program om undulater från 1959.

Ordtankar

Kring spiseln dansar brasans munterljus och två taljstöpar göra synhjälp vid spinnrockarna. Kardor ratcsha och spånor yr från årf eller annat, manfolket slöjdar.

 Jag arbetar mig långsamt fram bland bokyllornas böcker. Nu har jag hunnit till R, bland huvudsakligen skönlitteratur på svenska. Det finns mycket jag skulle vilja fördjupa mig i, såväl gammalt som nytt, men jag nöjer mig med att bläddra i intressanta böcker, och göra en notering, så att jag kan återvända till boken i fråga.

Så när lusten att stanna upp, och ägna mig åt ett nyfunnet fynd, föreställer jag mig ett välstädat rum med färdigorganiserade hyllorna, och jag kan stålsätta mig och fortsätta arbetet.

En bok som jag har bläddrat i men som jag kanske inte kommer att återvända till i brådrasket är 25-öres romanen "Högagård", från 1912 av Adolf Lundgrehn, med omslagsbild av Signe Bohman.

Stycket som jag citerat ovan, hittade jag på sidan 6 — visst är "munterljus" ett ord som borde återinföras i svenskan‽ Men ordet som det tar mig en stund att förstå är årf.  Jag grunnar på det medan jag diskar, då det slår mig att det naturligtvis är det som vi i dag stavar orv — om vi överhuvudtaget stavar till det. 

På nästa sida läser jag:

Mormor berättade med blickens skarpa glans mildrad af minnena, af hemtrefnadens ro och åhörarnas tystnad; berättade med stundom ungdomlig klang i rösten och små rensande harklingar, medan fingrarna gammalvandt gjorde maska vid maska i stickstrumpan...

   Ibland tappade hon en lycka. Då tog berättandet slut den kvällen; "någonting sådant hå då inte händt på teminstingen tie år, det är då evinnerligen säkert." Ändå hände det ganska ofta...

(Två semikolon i bara det stycket!) Gammalvandt är ett annat trevligt ord, men det jag fastnar vid är lycka — ingen konst att förstå att en maska avses, men jag har aldrig hört ordet i den betydelsen, så jag vänder mig till Hellquist:

1. lycka, ögla, fsv. lykkia ds. = isl. 
lykkja, böjning, ögla o. d., da. løkke 
(-y-), snara, ögla, av germ. *lukjōn, till 
germ. roten luk, böja, i lock 1; jfr 
lycka 4. Då denna rot väl är densamma

som luk, sluta, är ordet formellt 
identiskt med lycka 2 o. med ty. lücke 
= fhty. luccha (se lucka 2), utan att 
dock därför bildningssättet behöver 
överensstämma. 

Lägg upp 127 lyckor och sticka så länge lyckan står dig bi.

Ålderstecken

Inte ens i skydd av hemmet, kan jag undgå att lägga märke till tidens flykt. Det räcker med att läsa tidningen för att inse att jag inte är så ung som jag vill inbilla mig. Jag läser en artikel om sjukhusclowner, och kommer till meningen: "sjukhusclowner är en gammal företeelse som startade på 1980-talet ", jag läser meningen en gång till — jo, jag läste rätt, det står 1980-talet. Det var ju nyss tänker jag och inser  att den som skrivit artikeln, inte tillhör min generation.

Att lyssna på radion är även det en påminnelse om tidens gång. Unga människor slår uppenbarligen aldrig upp ord de inte förstår, istället  ändrar de dem, så att de passar in i deras begreppsvärd. I dag hörde jag en journalist som talade om att undankomma — nu finns det ju många sammamsatta ord som börjar på undan, så det är kanske inte så konstigt. Å andra sidan finns många som bara har förleden und, men undfå, undfalla, undgå, undskyllan, för att inte tala om undfägna, hör kanske till den sorgligt stora skaran av ratade ord.

Nu när jag har fått upp farten, så tänker jag även ta upp talet. På P1, där jag mest håller till, talar de flesta programledare föredömligt tydligt och inte alltför snabbt. Men även där kan man gissa sig till talarens ålder, beroende på hur snabbt man talar, för att inte tala om märkliga betoningar, Språket & Lundgrens bokradio t.ex., men då finns ju avstängningsknappen att ta till.

På sistone har man spelat upp gamla snuttar med Hyland, och jag förundras över hur fort den mannen kunde tala, utan att man för den skull missade en enda stavelse av vad han sa. 

Värre är det med de som intervjuvas i radio, de babblar på utan att hämta andan och välja sina ord, så att gamla tanter kan hänga med. Nyligen råkade jag lyssna på Meny, där en matskribent sades tala om ägg, det var inte mycket jag uppfattade av vad hon sa (och fnissade), kanske vore det bättre om hon höll sig till det skrivna ordet. 

Tror inte jag missade så mycket, egentligen lyssnade jag för att få fler äggfria recept på bakverk till min samling — men där kammade jag noll, nästa gång jag ska baka till icke äggätande vänner får jag kanske prova brownies med svarta bönor, istället för ägg. Någon som vet hur det funkar?

Sorgsna dunsar?

Herakles stjäl äpplena från hesperidernas trädgård. 

Romersk mosaik från första hälften av 200-talet e.Kr.

Så lyckades han med sitt stordåd, att lägga rabarber på ett äpple. Att palla äpplen är väl inte så farligt, kan man tycka — det har vi väl gjort lite till mans. Men nu talar jag om Herakles, som lyckades sno åt sig ett av Heras äpplen. Har du förträngt vad du lärde dig i skolan så har du här en möjlighet att friska upp kunskaperna. 

Tycker du att kunskaper är betungande, så hoppa över den grekiska mytologin och läs istället om hur dagens matingenjörer lyckats manipulera äpplets gener. Om några år finns de i handeln — utan särskild märkning, om äppelodlarna får som de vill.

Om Johnny Appleseed, skrev jag för några år sedan.

Tankar till teet

In Sweden, when leaving someone's home, wait until you get to the doorway to step outside before putting on your coat. To do so earlier suggests you are eager to leave. When entering or departing a Russian home, it is considered very bad form to shake hands across the threshold.

Väninnan och jag saknar inte samtalsämnen över teet. Hur man har det, och hur man beter sig i olika länder, kan man tala länge om. Och hur vi tror att det ska vara i andra länder är kanske ännu mer intressant. Att det inte går renar och isbjörnar på gatorna i Stockholm, vet man nog nu för tiden, men jag har träffat på de som på fullaste allvar tror att alla svenskar har trasmattor på golven och kopparformar och broderade bonader på väggarna. En väninna som hälsade på mig, blev lättad när hon upptäckte att vi var fullt påklädda hos oss. Den familj hon först besökte när hon kom till Sverige, hade nämligen för vana att spankulera omkring i bara underkläderna, och med allt hon redan visste om den svenska synden, blev hon övertygad om att det var så i alla svenska hem.

Varifrån ovanstående etikettsregel kommit ifrån förstår jag inte, varför man i vårt klimat skulle vänta med att ta på sig ytterkläderna tills man står i minusgrader, innan man tar på sig ytterkläderna är märkligt.

En av mina släktingar var stolt över att hon kunde säga äggröra på svenska, eftersom hon visste att alla svenskar åt det till frukost, bjöds jag varje morgon på en slät grå äggvälling, som hon kallade äggröra.

På tal om ägg är det "shrovetuesday" idag, vilket i anglosaxiska länder är "pancake day". Det finns många myter om varför man serverar pannkaka just i dag — den  riktiga anledningen lär vara att man behövde göra slut på smör och ägg innan fastan började.

Alla dessa ofrågade frågor

 Det är så mycket jag aldrig frågade mina föräldrar om. Jag trodde att jag visste mycket om dem, och kanske gör jag det, men det händer ofta att jag blir påmind om vad jag inte vet.

Det var när Karin visade ett par av sina tavlor, som jag kom att tänka på några av de tavlor far köpt innan han gifte sig.  (Tavlorna har inte något annat än att de är tavlor, gemensamt). 

På 40-talet, när fars arbetsplats låg mitt i sta'n, höll han till i Klarakvarteren, där vännerna var många och fattiga. Både vännerna, och de mer tillfälliga bekanskaperna, strök runt på kontor och redaktioner, där de försökte sälja både dikter och tavlor. När det gäller tavlorna, önskar jag att jag hade haft vett att fråga mer om konstnärerna. Tavlan här ovan föreställer "En spelmans jordafärd", så  mycket visste jag, men om konstnären visste jag inget, så när jag läst Karins inlägg, knallade jag upp på övre våningen, och hakade ned tavlan. 

På baksidan sitter ett kuvert fasttejpat — ett kuvert som innehåller ett tidningsurklipp om konstnären. Ett klipp från 1985, alltså bra mycket yngre än tavlan. Hade inte klippet funnits där, så hade det inte varit lätt att hitta information om H. Johnsson, nu fick jag lite mer att gå på, som att han finns representerad på Moderna museet. På nätet ser jag att han fanns med på en utställning i Maglehem förra året, jag förstår att det är rätt man eftersom jag i klippet lärt mig att han hade ett sommarboende där. Och i ett par artiklar hos DN, får jag ytterligare lite kött på benen.

Omsvärmad vilding, målar vidare.

Österrikiskt stjärnskott uppväckt på Hornsgatan.

Kunde jag nu bara tyda namnteckningen på den tavlan som lär vara gjord i Spanien under inbördeskriget, vore jag glad.

Tack för tavelinspirationen Karin!

Finfint

Tack så jättemycket, fina du!

God fortsättning alla fina vänner!

Så fint du skriver!

Vår fina familj.

senaste tillskottet på datorerna?

 Är det fler än jag som undrar vart alla synonymer till fin och fint, tagit vägen? Ovanstående utrop, är bara några få av de som kommit mig till handa på sistone. Men man behöver bara ta en tur på nätet för att läsa om fina vänner, fina barn, fin man, finaste kompisen, fin resa och så vidare i det oändliga.

Men när jag för inte så länge sedan nämnde att jag behövde finare garn till ett arbete, undrade den tonåriga flickan vad det var för fel på det befintliga garnet — hon tyckte det var jättefint!

Får mig att tänka på det grammatik- och rättstavningsprogrammet, jag hade i en av mina första datorer. Varje gång jag använde ordet "nice", markerades det, och programmet föreslog att jag skulle använda ett bättre ord. Ohyggligt irriterande, men det fick mig att tänka till — och än i dag kan jag inte skriva ordet "nice" utan att tänka efter om det inte finns en bättre synonym. 

En av hemtjänstens tjejer, som gick här i huset, lyckades klämma in ett fina fisken i var och varannan mening — det var tröttsamt.

Det skadar inte att ibland lyssna till vad vi själva säger, och förvissa oss om att vi inte slentrianmässigt använder samma ord och uttryck stup i kvarten. 

fin adj. ~t

1 som har hög kvalitet {SYN. högklassig} {→finfin, god 1}: ~a viner; ~t tyg; ~a betyg; ~ gemenskap mellan generationerna; de ~aste kännarna av konst
BET.NYANSER: a) spec. som passar till fest: finklädd; finskor; ta på sig ~a kläder b) spec. äv.fördelaktig: göra en ~ affär; en ~ chans c) spec. äv. mänskligt högtstående: en av de ~aste människor jag träffat d) med allmänt positiv innebörd bra, utmärkt: det är ~t, fortsätt så!
KONSTR.: ~ (för ngn) (att+INF), ~ (i el. på ngt)HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. fin; av fornfra. fin, urspr. 'avslutad; fulländad'; till lat. finis 'gräns'; jfr affin, definiera, ¹final, finess, raffinera

2 mycket tunn {MOTS. grov 1}: finbladig; finkalibrig; finlemmad; finstilt; ~ tråd; ett ~t blyertsstreck
BET.NYANSER: a) som består av små partiklar: ett ~t duggregn; ~ sand b) utvidgat om abstrakta företeelser som kräver ett skärpt sinne för att uppfattas: en ~ nyans; jag förstod nog vinken fast den var ~; ~ ironi
HIST.: sedan 1733; se fin 1

3 som har hög social ställning {→förnäm 1}: en flicka av ~ familj; ~ uppfostran
BET.NYANS: med negativ bibetydelse struntförnäm: är han för ~ för att hämta posten själv?
HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; se fin 1

Fint ska det va', kosta vad det vill.

Fint ska det va' fast brödet ska lånas.

Han har ett fint sätt, men han använder det så sällan.

Vill man vara fin, får man lida pin.

fint sätt på sängkanten.

Fint som snus.

Sherlock

 Exakt när och var jag blev bekant med Sherlock Holmes, minns jag inte — men jag vet att jag var elva år och läste alla sherlockböcker jag kom över. Säkerligen läste jag om många av böckerna, men så småningom avtog vurmen, även om jag allt sedan dess har haft ett gott öga till honom.

Conan Doyle skrev ju mycket mer än böcker om Sherlock, böcker som jag först som vuxen blev medveten om. Och hans bok The Coming of the Fairies, hittade jag först sedan jag börjat rota runt hos Gutenberg. Det är en märklig historia hur Conan Doyle, utan skymten av några tvivel, trodde att några foton med älvor var äkta. Ett par flickor 16 och 9 år gamla hade klippt ut älvor i papp, och fotograferat varandra tillsammans med dessa älvor. Hela historien kan du läsa om på Wikipedia.

Så för lite sedan hittade jag "Från Holmes till Sherlock", en tämligen nyutkommen bok av Mattias Boström. Det är 500 sidor med pyttesmå bokstäver — mina irriterade ögon revolterar, men jag är fast i den faktaspäckade, och intressanta boken. Här får jag veta allt som finns att veta om Conan Doyle, hans utbildning, förebilden till Sherlock Holmes och alla personer som figurerade i hans liv. Ja, till och med vad Conan tänkte får vi veta — och det är väl det enda jag ställer mig en gnutta tveksam till, hur Mattias Boström kan veta vad som rörde sig i huvudet på Conan Doyle.

När jag behöver blunda lyssnar jag till någon av Gutenbergs alla talböcker om Sherlock. Vill du också göra det, så vill jag bara varna för alla böcker med syntetiskt tal. De är förfärliga, entoniga och med ytterst korta mellanrum mellan orden. Lika trista att lyssna till som de böckerna som är inlästa av en riktig människa, med brittisk accent, är en njutning att lyssna till.

Mötte jag Sherlock, skulle han utan tvekan kunna tala om att jag är ägd av en grå och vit katt. Det behövs varken förstoringsglas eller en sherlockhjärna för att upptäcka alla katthår, men det finns ju ytterligare ett par tre saker att säga om mig — vad skulle Sherlock mer kunna säga om mig? Kan man avläsa dagens människor på samma sätt som Sherlock gjorde? I dag vill ju alla se likadana ut, klasskillnaderna inte är lika synliga och så värst mycket lera som stänker upp från vagnshjul finns ju inte.

Tankar till teet

Honest people don't hide their deeds.

                                               Emily Brontë 

Vi är många som samlar på oss citat — jag krafsar ned dem på lösa lappar, i anteckningsböcker och på diverse ställen i datoren — och lyckas sällan hitta dem när jag behöver dem.

Många är lysande, somliga obegripliga och en hel del låter bra, men jag håller ändå inte med.

Här sitter jag med en kopp oolongte och funderar över vad Emily egentligen menade med ovanstående citat.

Kanske menade hon bara att folk som ägnar sig åt ljusskygga affärer, gör allt för att dölja det. 

 Kanske är det alltför vanligt att människor gör gott gör att kunna framstå som goda personer. Men jag tror mänskligheten om bättre — jag tror att det görs mycket gott i det tysta, hur mycket får vi av naturliga skäl aldrig veta. 

Ett bibliotek

The only thing that you absolutely 

have to know, is the location of the library.

                                                           Albert Einstein

I Kansas City, MO, där biblioteket ser ut så här, lär det inte vara så svårt att hitta det.

Målro

Fjärdeklassarna på D-skolan äter i 

skolbespisningen på Konsumrestaurangen 

Rasten 1955-56  

Det rapporteras om den höga ljudnivån i skolbespisningarna - genast går mina tankar till två tysta bespisningar. 

Lösningen på problemet i bespisning nummer ett hette Frasse. Inte en lösning jag rekommenderar, men den var effektiv. Det här tilldrog sig på den tiden då vuxna var auktoriteter som barn  sällan satte sig upp emot. Skolan var gammal och hade flera rätt små bespisningar, och Frasse, en av skolans vaktmästare såg till att tystnad rådde - för man fick inte tala med varandra (möjligtvis viska). Råkade någon glömma sig och sa något i normal samtalston, slog Frasse ned på ungen, som fick stå upp vid bordet. Alla elever var rädda för Frasse, men tyckte naturligtvis att det var en löjlig regel. Så här efteråt kan jag förstå att ljudnivån skulle ha varit i klass med dagens bespisningar om tal tillåtits, för det var kala rum med högt i tak. 

Så vill jag tillägga att jag kände Frasse privat och vet att han var en genomsnäll, trevlig och hjälpsam person när han inte var bespisningsvakt.

 

Den andra metoden tror jag mer på, den upplevde jag under en sommartermin i en engelsk skola. Där fanns också flera matsalar, men trevligare än i den gamla svenska skolan. Där satt vi vid småbord, sex personer vid varje bord, varav en ofta var en av lärarna. Vi stod alla vid våra platser tills alla kommit in i matsalen, det lästes en kort bordsbön sedan gick två personer från varje bord och hämtade maten. En av dem fungerade som "Mum" och lade upp maten på våra tallrikar. Vi talade med varandra och hade trevligt, men ljudnivån höll sig på en normal nivå. Nu minns jag inte exakt hur inredningen såg ut, men det var rätt långt ifrån den kala halvkällare med stengolv, där Frasse regerade.

Vårt avpersonifierade samhälle

 Det ringer en gosse från Telia, för att förhöra sig om allt fungerar som det ska. Det vill säga, det var vad han sa — men det verkliga skälet var nog för att han ville pracka på mig fler tjänster. När jag berättade om problemen med min telefoni, så var det inget han kunde göra något åt. Men det var en väluppfostrad och trevlig pôjk, som säkert bara gjorde vad han blivit tillsagd att göra. 

Så frågar han hur min TV fungerar, och jag svarar helt sanningsenligt att jag inte nyttjar TV. Jag hör hur han kippar efter andan, och han frågar stammande varför. När jag talar om att jag läser, lyssnar på musik och umgås med mina vänner, skrattar han lite generat, men säger att det låter bra. Varpå jag föreslår att han ska prova det själv. Han fnissar och säger lite svävande att han kanske ska göra det.

Efteråt blev jag uppringd (automatiskt) för att svara på några frågor angående telefonsamtalet. Att svara med en siffra är lika svårt som att kryssa i bara ett alternativt, när det man verkligen anser inte finns som ett alternativ. I alla fall för mig som blivit lärd att svara med fullständiga satser, och motivera min åsikt — vilket oftast slutar med att jag flyter fram i episk bredd. Vilket naturligtvis är det alla som gör undersökningar vill undvika.

Dagens samtal var OK, men det var inte de kontakter jag nyligen haft med PostNord. Fick en paketavi i förra veckan, visserligen har jag lantbrevbäring, men nu för tiden kommer inte brevbäraren självmant in med paketet, vill man ha det utburet får man ringa och säga till om det. Så det gjorde jag — och jag ringde därför att när jag nyligen försökte sköta samma sorts ärende via datorn, så funkade det inte. Varje gång jag skrev in avins nummer, kom det ett meddelande som sa att numret var fel. Därför skippade jag datorn i tron att det skulle vara enklare per telefon. Men jag hamnade hos en automatisk tjänst, där jag skulle knappa in avins nummer. Men deras telefoner har lika svårt att fatta som datorerna, för varje gång jag tryckte in numret, säger en röst att jag ska göra om det eftersom numret inte uppfattades. Då gav jag upp och valde att tala med en riktig människa. Fast jag är inte helt säker på hur riktiga människor PostNord har på sin kundtjänst — den första tösen, började stamma och lät uppenbart nervös när jag uppgav numret, men sa till slut att en kollega skulle hjälpa mig. Det första denne ohängda kollega säger, när jag framför mitt ärende är: "kan du inte göra det på datorn?" Jag ryter ett nej, och får i nåder åter rabbla avins nummer — då muttrar killen något ohörbart och lägger på.

Min brevbärare har fortfarande inte fått ett meddelande om att paketet ska bäras ut. Men paketet har jag fått eftersom min brevbärare är en normal och hjälpsam människa, som fixade det hela till nästa dag.

Måste det vara så?

 På min dagliga promenad träffar jag tre hästar, det vill säga den tredje ser jag bara, för den går ensam i en annan hage. De är aldrig i närheten av varandra och naturligtvis funderar jag över om de inte kan dra jämt. Jag har läst att hästar måste ha kompisar, enligt djurskyddslagen, de får inte vara helt ensamma, men den tredje hästen skulle ju kunna gå fram till staketet och snacka med kompisarna, så det räknas väl som sällskap. I samma artikel läser jag att en hund inte får vara ensam mer än fem timmar om dygnet. I hur stor utsträckning det går att kontrollera, och hur många som inte lever upp till det, har jag inte en aning om.

När min kompis Lina berättar om sin mors önskan att få komma in på ett äldreboende, tänker jag på djurskyddslagen. Linas mamma som klarar sig relativt bra på egen hand, får besök av hemtjänsten två gånger om dygnet, och det när de kommer med mat, det betyder att hon ser andra människor mindre än en halvtimme varje dygn. 

Både familj och vänner försöker titta in, så ofta de kan, men familjen bor på andra sidan sta'n, och äldre vänner vågar sig inte ut i snö och halka.