Den här sortens ord, finns nog i alla språk — några större problem ger de väl inte upphov till, annat än vänskapligt gnabb. I alla fall inte i svenskan, annat är det kanske på kinesiska och ryska, där en mening lär få helt olika betydelser beroende på intonationen.
I svenskan har vi en hel del ord som kan uttalas på olika vis, som kex, gigantisk och strategi. Vad beträffar de två senare, tycker jag att det blivit vanligare med mjukt g under de senaste tio, eller kanske tjugo åren. Kanske beror det på att man nu för tiden hör fler människor från olika delar av landet, än i min barndom. Så finns de sammansatta orden, just nu talas mycket om förbifart Stockholm, där somliga lägger betoningen på bi, medan andra betonar första stavelsen en aning mer.
När jag och mina vänner skämtar, lägger vi betoningen i inkognito på näst sista stavelsen — men på sista tiden har jag hört de uttalet, på fullaste allvar, flera gånger i olika radioprogram. Främmande ord i svenskan av Erik Noreen och Gustav Warberg har bara ett uttal angivet, det med betoning på andra stavelsen. Vilket inte betyder att det kommer att förbli så i all framtid.
Men!!! Inkognito kan man väl bara uttala på ett sätt?
SvaraRaderaHur går det med skrivandet?
kram från Mette
Angående videosnutten. Finns ju en svenskdansk version också: Bada & bæde. Danskan är ju rätt lika svenskan, men tyvärr alldeles obegriplig också.
SvaraRaderaHjo,
Raderajag har hört liknande lustigheter på danska, men eftersom jag inte är så bevandrad i språket, minns jag bara hälften av det nu.
Margaretha
Mette,
SvaraRaderaUppenbarligen jan man uttala det på minst två sätt (ett rätt, och ett fel?). Jag fnissar varje gång jag hör det, så det är tur att jag bara hört det på radio.
Jodå, med anpassad fingersättning, så är det inga problem.
Margaretha
Jag säger ytterst sällan "inkognito" men OM, så blir det inkogNIto... förmodligen för att det är så jag har hört det mest. Vet inte.
SvaraRaderaNär jag var tonåring hörde jag flera vuxna (bl.a. mina föräldrar säga att nån var "negaTIV" eller "posiTIV" oj, vad jag retade mig på det.
Ju mer jag lär mig om språket, desto mindre kritisk är jag. Ett tag samlade jag felaktiga uttryck som jag hörde på jobbet under konferenser... skrev det längst bak i min almanacka. Det blev rätt många. Men jag använde dem aldrig mot den som sa fel. Log bara i mjugg över den kollega som ansåg sig ha rätt att avbryta och rätta andra (jo, vi diskuterade huruvida man har rätt att göra det) mitt i det folk sa.
I min språkvärld finns inte pratregler, så man får säga precis hur man vill - och därmed riskera att inte bli förstådd eller att visa hur korkad man är - det är upp till var och en.
MEN, när man skriver finns det regler för hur det bör se ut. Vill man ge ett korrekt uttryck följer man dem. Vill man visa att man verkligen kan sina regler, då kan man kosta på sig friheter. Det märks direkt skillnad om det ligger kunskap bakom ett egenmäktigt förfarande med regler, än om det är ren okunskap.
Alltså... det är mina åsikter. Inte fakta.
Och nu ser jag att det fattas en halv parentes, och att jag skrivit "uttryck" i st f "intryck".... Men i kommentarsrutor är det lätt att bli väldigt slarvig. F'låt....
RaderaBloggblad,
RaderaDet skulle aldrig falla mig in att rätta någon, och jag har lärt mig att bara diskutera språkfrågor med de som är intresserade. En väninna tog det som en anmärkning när jag frågade en grupp vänner om de sa ett eller en finger.
Men i offentliga sammanhang tycker jag att man kan kräva ett någotsånär korrekt språkbruk. Jag tappar tråden och hör inte budskapet om jag hela tiden börjar fundera på (eller slår upp) hur det ska vara.
Ibland finns det ju ingen tråd, och då kan jag alltid hetsa upp mig över det.
Margaretha
Man har sina idiosynkrasier. En av mina är när jag hör någon säga "faktis", alltså utan kt på slutet. Jag blir så störd att jag måste uttala "kt" tyst för mig själv. Knäppt, jag vet. Men det liknar HC Andersens saga om grannen ovanpå som släppte ena stöveln i golvet men inte den andra och drev den där under till vansinne. Så jag är inte ensam.
SvaraRaderaI radio hör man så mycket feluttal - om det nu är det - att jag annars ger upp. Däremot älskar jag dialekter. F ö är danska, åtminstone som den talas på östkusten, inte alls obegriplig!
Olgakatt,
RaderaNej, du är långt ifrån ensam!
Dialekter är spännande, men även de kan få mig att tappa tråden, om jag börjar fundera över, varför man säger si eller så.
Min far hade ett "intrusive R" (vet inte vad det heter på svenska - portmonär och skar till exempel), och det fick ofta mina tankar att vandra iväg till andra människor med samma uttryckssätt.
Det är skillnad på danska och danska - jag och min danska väninna har många spännande samtal om språk.
Margaretha