Jag har ju redan sagt

att vi aldrig slänger något.

Varför blir allt värre

innan det blir bättre?

Nu talar jag om städning, men det gäller nog många andra områden också.

Och varför håller jag mig inte till den vackert uttänkta planen, jag har för dagen?

De första timmarna gick planenligt, plocka svarta vinbär till frukosten, och sedan en lång skön frukost när jag såg hur dimman lättade över älven, talade med älsklingen och läste mejl. Men se’n — mitt i en skön tupplur — greps jag av en husmorsneuros. Plockade fram glassmaskinen och laddade den med ”glassmeten” jag gjorde i går kväll. Eftersom jag förköpt mig på grädde, insåg jag att det var lika bra att prova receptet som Donna skickat, och sagt att det var den godaste kanelglass hon ätit. Den är god, fast jag bytte ut kanelen mot kardemumma.

När den var uppslevad i en låda, och på plats i frysen, tog jag fram påsen med bakmix för danskt rågbröd. Jag tycker att rågbröd är så gott, men bakar det sällan eftersom det är kladdigt, och jag alltid är osäker på hur mycket mer mjöl jag ska tillsätta, så när jag såg den här påsen, tyckte jag att det kunde vara värt att prova. Den har säkert stått i handkammaren sedan i början av året, och när jag ser bäst-före-datumet inser jag att mixen nog var gammal redan när jag köpte den. Går in på Kungsörnens hemsida, men hittar inte mixen — den har uppenbarligen utgått ur sortimentet.

Hur den smakar vet jag inte än, men det luktar gott i köket. 

Degen var precis så kladdig som rågdegar ha för sed att vara — men min trogna assistent knådade utan att klaga. För säkerhets skull ställde jag ned assistenten på golvet.

 Det var när jag knäföll för att rota fram den största lergrytan ur grytskåpet, som jag insåg i hur stort behov sagda skåp var av en rengöring. In i norden korkat att sätta igång den rengöringen nu, när köket redan såg ut som det varit både inbrott och jordbävning där.

Nu återstår bara att få allt på plats igen (tänk på mig!). Sedan ska jag köra fram skottkärran för att transportera jord och blomkrukor till garaget — annars får min gäst, som är i antågande, inte rum på kökstrappen.

Därefter borde tvätten var stryktorr, och har jag sedan tillräckligt med husmorsambitoner kvar, så vore det utomförträffligt om jag torkade av ett par golv.

Det är inte utan att jag är nöjd med dagens värv.

Hallontankar

 Hallonen mognar så sakteliga. Tack och lov mognar de olika sorterna vid olika tillfällen — de som är färdiga nu är förmodligen vildhallon. Möjligtvis har de haft en affär med de tama, lite i skymundan i nyponhäcken. 

I morse beväpnade jag mig med klippverktyg i olika storlekar, plus en hink att plocka hallon i. Min avsikt var att likt en upptäcktsresande i obanat land, hugga (nåja, klippa då) mig fram till de goda bären. Det blev mer klippa än plocka, jag hade inte insett hur tidskrävande det var att meja ned delar av en nyponhäck. Men jag hade det skönt där i solen, även om det var i varmaste laget, och lät tankarna vandra fritt medan jag arbetade mig fram till hallonen. Jag kom att tänka på Dina och Dorinda i Eric Linklaters ”Det blåser på månen”, i början av boken när de är magra som tändstickor, spionerar några av byborna på flickorna och fru Knapp fastnar i järnekshäcken:

Då sprang Katrin Krans också sin väg och lämnade fru Knapp mitt i järnekshäcken. Fru Knapp stackare, som var mycket för närsynt för att se vart alla hade tagit vägen, blev alldeles ifrån sig när hon fann sig ensam. Och ännu mer orolig blev hon, när hon upptäckte, att hon inte kunde ta sig ut ur häcken. Grenar och kvistar klängde sig fast vid henne från alla sidor och höll henne fången. Hon blev rödare och rödare i ansiktet, när hon kämpade för att komma loss. Hon tappade hatten, som föll ned på gräset innanför häcken, och hon ropade på hjälp.

En polis hör hennes rop på hjälp, och arresterar henne för han misstänker att hon var på väg att stjäla ett par silkesstrumpor som hängde på tork, där på andra sidan häcken. Jag riskerade inte det ödet, och tänkte att skulle jag mot förmodan fastna i häcken, så fick jag väl ropa när någon gick förbi på vägen — men det hade nog kunnat dröja ett tag, så värst många går inte förbi där tidigt en söndagmorgon.

Jag tittade in på Bokus, och såg att ”The Wind on the Moon” snart kommer ut i en pocketupplaga. Dessutom finns ju många av Eric Linklaters andra böcker att köpa där.

Jag tror att det var på min sjuårsdag, som jag fick ”Det blåser på månen” av kompisen Peter. När han kom till vår stuga blev jag tillsagd att gå in, och inte titta ut. Efter en stund kom han in och gav mig anvisningar — jag skulle gå si och så många steg åt ett håll, vända och gå så många steg åt ett annat håll. Men sedan hade han glömt bort hur många steg jag skulle gå i nästa etapp, så jag fick gå in i stugan igen, medan han mätte upp hur många steg som var kvar att färdas. Till slut, med en del justeringar — jag är ju två år yngre än Peter, och dessutom var jag liten för min ålder — så hittade jag paketet under huset.

på utflykt till Västra Lagnö med Peter

Lördag med Gutenberg

Så värst många  intressanta böcker hittade jag inte i dag — och då menar jag att jag inte hittade någon bok jag vill läsa. Däremot hittade jag flera böcker som väckte en del frågor, som "Witches Cove" av Roy J. Snell (1878 - 1959). Han har skrivit många böcker, mest ungdomsböcker med ett mysterium invävt. I dag fanns det två böcker av honom, den jag talar om här, med undertiteln "A Mystery Story for Girls".Den andra boken heter "The Arrow of Fire,  A Mystery Story for Boys". 
Får mig att fundera över varför det i alla tider varit OK för tjejer att läsa pojkböcker, men om en pojke ville läsa flickböcker, smusslade han nog med det.
Och nu till min fundering, den kom redan i bokens första stycken.

It was night on Casco Bay off the coast of Maine. There was no moon. Stars were hidden by a fine haze. The distant harbor lights of Portland, eight of them, gleaming faintly in pairs like yellow cat’s eyes, served only to intensify the blackness of the water and the night.

Ruth Bracket’s arms moved backward and forward in rhythmic motion. She was rowing, yet no sound came from her oarlocks. Oars and oarlocks were padded. She liked it best that way. Why? Mystery—that magic word “mystery.” How she loved it!

In the stern of the little punt sat slim, black-haired, dark-eyed Betty Bronson, a city girl from the heart of America who was enjoying her first summer on the coast of Maine.

Fetstilen är mitt påhitt, för att visa på vad jag grunnar över. Nu är jag visserligen ingen sjöbjörn, jag tillbringade hellre min bardom i, och under vattnet, än i båtar eller på land, men vadderade åror och årtullar har jag aldrig hört talas om. Någon annan som har det? Att man gör något för att inte årtullarna ska gnissla kan jag förstå — men vadderade åror? Eller menar de bara det läder som sitter runt åran, där den vilar i årtullen? Att ro ljudlöst trodde jag var en konst som man kunde öva upp genom att sänka ned åran i vattnet på rätt sätt — men ju mer jag tänker på det, så kommer jag fram till att det inte är, som jag först såg för mig, väl vadderade årblad. Där var jag nog ute och seglade.

Om konsten att tvätta en kjol

Mycket, för att inte säga, det mesta av de saker som jag hittar, i mina försöka att få lite ordning här i huset, känner jag igen — eller förstår åtminstone varifrån det kommer. Men i går hittade jag en liten (5,5 cm x 9,5 cm) anteckningsbok med svarta vaxdukspårmar, som jag aldrig sett tidigare. Efter en stunds läsande i boken förstod jag att den hade tillhört Eunice, en äldre släkting. Där finns recept på bland annat biskvier, rulltårta och saltgurka, samt anteckningar om hur mycket hon har betalat hos slaktaren, mejeriet och bageriet. Mycket är uppenbarligen skrivit i stor hast, utan skiljetecken och beskrivning på hur man ska gå till väga. 

Men kjoltvätten har tillräckligt goda anvisningar för att man skulle kunna använda sig av metoden i dag — men jag tvivlar på att någon skulle vilja göra det, dessutom framgår inte vilket material det är i kjolen, jag misstänker att det rör sig om en yllekjol.

Piska kjolen och lägg den i blöt i vanligt kallt vatten över natten. Låt den väl rinna av vik den samman och lägg den i en balja. 

Koka 50 gr kvillojabark (sic). 5 liter vatten 1 timme och låt det stå över natten. Sila ifrån barken och späd luten med 4 - 5 l kokande vatten samt häll blandningen över kjolen.

Låt kjolen ligga i luten i 24 timmar. Den tvättas nu varsamt man ser noga så fläckarna komma ur. (Dessa bör innan kjolen vätes omtråcklas med vit tråd) kjolen sköljes i ett par vatten upphänges tills den är halvtorr.

Strykes sedan med varma järn på rätan med något mellanlägg ren linnelapp.

Så här säger NE om kvillojabark:

kvillaj`abark subst. ~en 

ORDLED: kvillaja--bark-en

• bark från ett sydamerikanskt träd förr anv. som tvättmedel; äv. som slemlösande medel

HIST.: sedan 1892; efter nylat. cortex quillajæ med samma bet.; till araukiska (indianspråk i Chile) quillai 'tvätta'

Lite intressant det där med "varma järn", det tyder på att det var på den tiden ett järn stod på värmning med man strök med det andra. På så sätt behövde man inte göra en paus medan järnet (eller lodet, om det var ett sådant), värmdes.

Är du sugen på kubbar? Varsågod här kommer Eunices recept:

Kubbar

2 st. äggulor

12 ort (en kaffekopp) socker

60 ort urtvättat smör, som röres tills det blir vitt

3 ort = 20 st söt-

3 ort = 20 ” bittermandel samt mjöl formas till stänger

Doppade i groft socker

Eunice var född på 1880-talet, och jag skulle tro att dessa anteckningar skrevs på 1920-talet.

En julimorgon

JULY.

The market is full of delights in July:

Fresh vegetables, berries, red cherries for pie!

Good housewives and telephones seldom agree,

So market yourself! You can buy as you see!

Juli är snart slut, så jag måste skynda mig om jag vill visa hur piffigt klädd jag är när jag handlar dagens förnödeheter på torget.

För lite sedan berättade jag om nygifta Bettina och Bob levde ett mönsterliv i sitt nya hem. Nej, det är inte min avsikt att vara sarkastisk — boken är gullig, och det finns användbara recept i den. Som till exempel den här efterrätten, som kanske är passande nu när persikorna har blivit lite billigare.

Peach Cobbler (Two portions)

1 C-flour

1 t-baking powder

1/8 t-salt

1 T-butter

  ¼ C-milk

3 good-sized peaches

⅓C-sugar

¼ t-vanilla

¼ C-sugar

¼ C-water

Cut the butter into the dry ingredients (baking powder, salt and flour), and add the milk. (The resulting dough should be of biscuit dough consistency.) Peel and slice the peaches, mix well with the sugar (one-third cup) and place on the bottom of a baking dish (not tin.) Place dough shaped to fit on the top of the peaches. Make three holes to allow the steam to escape. Bake thirty minutes in a moderate oven. Boil the sugar and water four minutes. When the cobbler has cooked for twenty minutes, pour the syrup over it and allow to cook ten minutes more. Cream may be served with the cobbler if desired.  Omvandlingstabell.

Kommen så här långt, tänkte jag gå in, inspirerad av den präktiga Bettina, för att förbereda dagens rödbetssoppa. Men upptäcker att björktrastarna frukosterar i vinbärsbuskarna. Jag hade tänkt vänta några dagar innan jag började skörda de röda vinbären, men nu hugger jag tag i en hink och rusar iväg till buskarna. 

Björktrastarna sätter sig på behörigt avstånd och häcklar mig, men när jag inte bryr mig om dem, ger de sig av. Bären är verkligen inte mogna, men jag plockar av de rödaste och lyckas nästan fylla min lilla hink. Så innan jag tacklar rödbetorna, ska jag sätta hushållsassistenten i arbete.

Osmak

var det ord som kom för mig när jag funderade på motsatsen till lycka – för en direkt olycka vill jag väl inte påstå det är att få en bok man inte uppskattar.

Naturligtvis började jag grunna på ordet osmak, som man aldrig hör nu för tiden. Så här säger NE om ordet:

 o`smak subst. ~en 

ORDLED: o--smak-en

• otur vard.: han hade ~

HIST.: sedan 1889; till smak i bet. 'tur'

Jag tror att jag var tio år, den julen som vi spelade Ansvar  på det hotellet vår familj firade jul.  Det var innan Bingo i stor skala hade drabbat landet – men Ansvar var precis samma sak, försäkringsbolaget Ansvar tillhandahöll allt som behövdes, och på de små lapparna man la’ ovanpå det numret som ropades ut (om man var lycklig nog att ha numret, förstås), fanns ett A.

Och jag var lycklig nog att ha alla nummer som ropades ut och skrek Ansvar först.

När det blev dags för prisutdelning, fick jag och de två andra personer som ropat Ansvar efter mig, komma fram och välja present från ett bord. Vad det fanns för prylar, utöver en bok, på bordet minns jag inte – men jag minns att jag var livrädd att någon annan skulle sno åt sig boken. Så kvickt som 17 tog jag tag i boken – så kvickt att alla gästerna fnittrade lite diskret. Men vad gjorde det, att få en bok kan vara värt lite fnitter. Det vill säga, det tyckte jag ända till jag började läsa boken – den var bland det tråkigaste jag har läst, och jag kom aldrig bortom det första kapitlet.

bingo [biŋ´go]  subst. ~n 
ORDLED: bing-on

1 ett hasardspel som bygger på lotteriets princip vanl. med relativt begränsade insatser och vinster: bingobricka; bingohall; pensionärer och hemmafruar har även andra intressen än att spela ~; idrottsföreningarna får inte bli för beroende av inkomsterna från ~n
HIST.: sedan 1961; av eng. bingo med samma bet., trol. sammansmältning av brandy 'konjak' och stingo 'starkt öl'

Måndagstankar

Jag handlar helst på morgonen, så jag försöker att vara på plats klockan nio när affärerna öppnar. Det brukar vara jag och en handfull gubbar – det roar mig att se hur män i alla kulturer har sina träffpunkter. ”Mina” gubbar, slår sig ned vid de höga borden som finns innanför konsums dörrar, där köper de kaffe i en automat och umgås.

I min barndom, på min sommarö, träffades gubbarna vid bryggan när båten kom – där fanns inget bryggkaffe, men väl lättklädda flickor att vila ögonen på.

Någonstans har jag en diabild på en bänk full av pittoreska schweiziska karlar, framför en vacker stenvägg.

I Polen fick jag ingen bild på farbröderna utanför ålderdomshemmet, inte heller på tanterna som satt runt knuten och handarbetade.

Alla dessa (och några till) ”gubbminnen” passerar revy när jag skyndar igenom affären.

Det slår mig också, liksom det alltid gör så här års, att det är sällsynt dåligt med grönsaker – och de som finns är dyra. Vi befinner oss i skarven mellan de träiga gamla grönsakerna och årets skörd. Man kunde ju tycka att vi som bor på landet, skulle ha god tillgång på rot- och grönsaker, men faktum är att det är till städerna man transporterar godsakerna.

Grönsaksfunderingarna byts ut mot tankar om hur man skaffar nya vänner. I gångarna stöter jag flera gånger ihop med ett par som förmodligen är något äldre än jag – de ser så himla trevliga ut, jag skulle gärna vilja lära känna dem. Men inte ens jag, som under årens lopp fått nya vänner på de mest oväntade ställen, kliver fram och föreslår att vi ska träffas på en mer vänskapsbefrämjande plats. Och jag undrar varför – man kan ju inte få mer än ett nej, och då är ju förlusten på deras sida!

Gäller kontakten någon av andra könet, så är det kanske lite känsligt – men med jämnåriga kvinnor eller medelålderspar är ju risken för missförstånd inte stor. Så kan man ju vända på resonenmanget, bryr vi oss om att ta’ kontakt med människor som inte direkt inbjuder till det. Borde vi inte alla göra som min kompis Teresa – som lämnade sitt trevliga sällskap som hon åt och hade trevligt tillsammans med, för att sätta sig bredvid en tjej som satt ensam med sin bricka i cafeterian. (Minns du det Maiken?) När jag lärde känna Teresa bättre, förstod jag att det är så hon alltid gör – ser hon någon som ser ensam ut sätter hon sig bredvid personen i fråga. 

Lycka

Summer Reading

George Van Hook

är att upptäcka en bortglömd och oläst bok i botten av en korg. En bok med vars författare jag känner mig befryndad från första meningen.
"Varför håller man på? och andra essäer" heter denna goda bok som kom ut förra året. Den är skriven av Fredrik Sjöberg.

Livsstilstankar

 A self sufficient arial colony. 

Idea of Belgian scientist and balloonist 

Etienne Gaspard Robertson

(En intressant kille, värd sitt eget inlägg)

En kort intervju på radion får mig att tänka till — och se mig omkring i mitt hem. Det handlar om att leva miljövänligt och att helst vara självförsörjande. 

Kvinnan som intervjuas har ett mycket litet hem och få ägodelar — hon säger vid ett tillfälle att om hon inte använder något på en vecka så åker det ur huset.

Jag ser mig omkring och tänker på alla böcker — inte läser jag dem alla varje vecka. Inte ens referenslitteraturen som jag nyttjar ofta, kommer till användning varje vecka. Det finns en hel del i köksskåpen som jag skulle kunna klara mig utan, för inte använder jag munkpannan, goråjärnet eller mina lergrytor, varje vecka. Hushållsassistenten använder jag inte heller varje vecka, men periodvis använder jag den varje dag, så den vill jag verkligen inte slänga ut — eller raclettemaskinen, som inte ens på vintern, kommer fram mer än en gång i månaden, kan jag tänka mig att leva utan. Däremot skulle jag inte sakna våffeljärnet.

Och kläder, jag som använder mina kläder tills de bara duger till skurtrasor, eller om jag inte gillar dem, viker ihop dem och tror att jag ska använda tyget till något. Och det kan ta’ åratal innan jag kommer på vad detta något är. 

Och fotoalbum — vem 17 vill slänga ut fotoalbum? Nej, den sortens liv är inte för mig. Ändå är jag övertygad om att jag lever ett mer ekonomiskt och

miljövänligt liv än många andra, eftersom jag sällan köper något annat än mat (böcker är mat för själen!). Jag behöver inte köpa något, för vad jag än behöver, så har jag det — må det vara en skruv eller en ryggsäck — det gäller bara att veta var. Och har jag det inte, så får jag leva utan.

Jag beundrar den här tjejen och Dickie, som klarar av att leva med ett minimum av ägodelar — men inser att det inte passar mig.

För sent ute,

nu igen.

"Wäxer allmänt i skogstrakter och wid gärdesgårdar, stenhögar o. s. st. och ökar sig oförtrutit genom sina långa krypande rötter. Busken är sjelf til intet nyttig, utan at gifwa fruckt, hwarföre den ock mycket planteras i Trägårdar i små häckar, utmed wäggar och gärdesgårdar...

...Bären hafwa en för de fläste angenäm Kryddsmak, och hafwa ifrån äldsta tider warit på hwarjehanda sätt anwände i hushållet til Saft, Sirap, Gelée, Mos, Bakwerk, Mjöd, Win, Öl o. s. w."

Ur Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ av A. J. Retzius (1806)

 Det var hallonets dag i går — men eftersom våra hallon inte är ätfärdiga än på ett tag, så tyckte jag inte att det var så mycket att fira. 

Men det hör till mina favoritbär, och nog kan det vara på sin plats att tala om hur nyttiga de är — om nu någon inte redan vet det.

Per 100 gram, innehåller hallon

26 mikrogram folacin

0,1 milligram järn

150 milligram kalcium

150 milligram kalium

4,4 gram kolhydrater

3,7 gram kostfibrer

25 milligram magnesium

27 milligram vitamin C

1,4 milligram vitamin E

0,3 milligram zink

Man tror att det fanns hallon redan på antiken, och att de förmodligen växte på berget Ida (vilket det latinska namnet, Rubus ideaus,) tyder på.

Hur hallonen tog sig till Norden, lär vi väl aldrig få reda på — men man tror sig veta att de funnits här ända sedan medeltiden. Kanske var det munkar som hade med sig några plantor, eftersom man använt hallon både till föda och medicinalväxt.

Att tillverka en dag

Det förefaller som svenskarna införlivat ännu ett engelskt uttryck i nysvenskan — ”du gjorde min dag”. jag har inte hört det på svenska själv, men hörde ett radioprogram där en kvinna sa’ att hon först inte förstod vad som menades med uttrycket.

Som alltid när jag hör den här sortens direktöversatta ord och uttryck (tillbakalutad, bekväm, ”ha en bra dag” och så vidare i det oändliga), grunnar jag på hur vi uttryckt samma sak tidigare. 

Vad har vi sagt när någon förgyllt vår dag? Själv använder jag uttrycket på engelska, men skulle inte komma på tanken att göra det på svenska. 

Ibland tror jag att vi hakar upp oss på meningar som inte går (inte bör?) översättas ordagrant. Det blir svårt att tänka i andra banor, att inse att språk är så mycket mer än ord. Nog har de flesta av oss tackat medmänniskor för en oförglömlig dag, för att de gjort oss glada, för att de fått oss att fatta mod eller tro på mänskligheten.

Är det ett omistligt uttryck som vi inte kan klara oss utan? 

Vi har ju en del bra svenska uttryck som de stackars engelspråkiga människorna måste klara sig utan. Man kan undra hur de ta’r sig igenom livet utan att kunna säga ”I give the cat in  that” eller utan att ”put rhubarb on things”.

Bra eller

obra?
Jag har aldrig hört ordet förut — och inte min stavningskontroll heller, för ordet stryks under när jag skriver.
Jag hörde det på nyheterna, i en radiointervju.

Snyggare än originalet

Konstnären Nickolay Lamm har skapat en fotoshoppad barbiedocka baserad på mått på ”normalnittonåringar”. Titta på fler bilder och läs om det hos Huffington Post.

Jag har tidigare skrivit om både Barbie och Lily.

Grattis Elwyn!

Elwyn Brooks White

bäst känd som E. B. White

11 juli - 1 oktober 1985 

Hos Bokus får man 98 träffar om man skriver E. B. White i sökrutan — vilket inte betyder att de har 98 olika böcker av honom (en del har inte ens med honom att göra eftersom datorer har sitt eget sätt att svara på frågor). Han skrev inte ens så många böcker, men de han skrev är väl värda att läsas. Förutom hans barnböcker hör ”Essays of E. B. White” till mina absoluta favoriter. Du kan läsa en av essäerna här.  Och i "The Paris Review" finns en läsvärd interview med honom.

Jo, jag vet, jag har prisat honom tidigare, men inte så mycket som han förtjänar, jag ser att jag talat om "Charlotte's Web", men inte om "Stuart Little" och flera av hans andra böcker, som jag trodde att jag skrivit om flera gånger. 

Barn skrev ofta till honom och frågade om hans berättelser var sanna. På den frågan svarade han en gång så här: “No, they are imaginary tales… But real life is only one kind of life — there is also the life of the imagination.”