Läsinlärning

bild från nätet

är något vi diskuterar rätt ofta här hemma  nyligen läste jag i tidningen att man i Sverige inleder ett försök med hundar som ”läspedagoger”. I U.S.A. där man provat metoden i många år, har man goda erfarenheter av den. Jag har en väninna som utbildar servicehundar, och eftersom hon har ett barnbarn med läs- och skrivsvårigheter, hörde hon till dem som tidigt insåg möjligheterna.

Lite förenklat går det ut på att barnen får läsa för hundar. Hunden sitter stilla och ”lyssnar” koncentrerat, skrattar inte när det blir fel, fyller inte i, rättar inte — den bara lyssnar. Det får ungar som aldrig skulle läsa annars, att övervinna sitt motsånd (och tro mig, det är ett pyramidalt motstånd), mot böcker, bokstäver och läsning. För många har det blivit en inkörsport till läsning.

Läs mer om BARK, ett av många sådana program.

För de av oss som lärt oss läsa på egen hand, eller i alla fall inte haft några större svårigheter med läsinlärningen, kan det vara svårt att förstå hur jobbigt det kan vara, när bokstäverna dansar cancan på bokens sidor, och allt man vill är att få göra något roligare. Det hjälper inte alltid med intressanta böcker — även om det sker ibland. 

På den tiden man var ordblind och gick i läsklass, hade mor en elev som var gravt dyslektisk, nu råkade han vara enormt road av historia, och hur osannolikt det än låter, så var det ”Svenskarna och deras hövdingar” som fick honom att övervinna sitt läsmotstånd — och han blev, om inte bokslukare, så åtminstone en läsare. Stavningen var det värre med, många år senare när han hade en egen firma, berättade han för mor, att när han skulle skriva offerter, räkningar, eller annat som hör till, gick han till bilen, där han hade sina ordböcker, och plitade ihop vad som behövdes.

Det var den här diskussionen, och de minnen den genererade, som fick mig att öppna skåpet med läroböcker, varpå jag råkade putta till några illa placerade bokhögar. Kan jag slita mig från de böcker jag hittade i skåpet, så kanske fortsättning följer.