Alla dessa associationer

Det började häromdagen med att Åsa och jag funderade över slangordet koko — vilket i sin tur kom sig av mitt inlägg där jag nämnde kokopelli.

Då dök minnet av Mary Ellen upp, en amerikansk tjej som besökte mig när hon var 17 år. Med sig på sin skandinavientur hade hon James Taylors skiva ”Sweet Baby James”, därför att hon inte kunde leva utan hans röst, ens när hon var ute och reste. Innan hon lämnade oss, fick jag skivan, med följande tillägnan:

To Margaretha, you kook! You’re really crazy but so loveable and the only Swede I know that can really appreciate my James and love him like I do. Listen to this record and think of me. (I hope it’s not too hard on you or too terrible). Really, thanks for all you’ve done.

You’re a real friend, may peace and love come your way always. 

God bless.

With love,

Mary

Som så många gånger tidigare, gör jag den reflektionen att en svensk tonåring inte skulle ha uttryckt sig så — om den överhuvudtaget, skulle ha skrivit något.

Det var var inte en enstaka händelse, jag har så många böcker där hela titelbladet är fyllt med roliga och ofta sentimentala tankar och tack.

För att få ungar att lära sig det här, så drillas de från första klass. Jag undrar om jag någonstans har kvar alla brev jag fick från förstaklassare som tackade för de adventskalendrar jag skickade klassen. Somliga brev mycket kortfattade och med en mycket innovativ stavning — men ändå ett brev — inge slapp ifrån.

Naturligtvis blev jag tvungen att rota fram den gamla skivan med James Taylor, och fick nästan en nostalgichock när jag öppnade skåpet med skivorna. Först kom doften, den speciella vinyldoften, sen följde alla minnen, när jag började bläddra bland skivorna. Skivor jag inte ens minns att jag hade, skivor jag fått och nästan aldrig spelat, favoritskivor, och skivor som jag undrar över varför och hur de hamnat hos mig.
Det är förenat med lite pyssel att koppla ihop grammofonen med högtalarna, men jag får nog lova att göra det någon dag. För att inte tala om att man måste vända på skivorna — vilket naturligtvis är nyttig motion.

Så snart man vänjer sig vid det nya, och glömmer hur det en gång var.

Finare att gå på bokmässa än att läsa,

liksom det är finare att springa i skogen än att sitta i trädgården, och kulturellt mer högtstående att gå på bio eller opera, än att titta på TV eller lyssna på favoritmusiken hemma. Kort sagt, man ska vara aktiv.

Day at the Spa 

Linda Joy Solomon

När kompisen Marianne hade läst inlägget ”Nåyrsnoja, återbruk och barnarbete”, delgav hon mig en del synpunkter i ett mejl. Synpunkter som jag delar, men inte skrivit om eftersom jag trott att jag varit tämligen ensam om dem — fast jag borde ha förstått att jag inte är det.
Det gäller priser och presenter, Marianne berättade att hon plitade ihop en slogan, och skickade in till en tävling, där hon förfärligt gärna ville vinna andrapriset. Så vann hon första priset, som var en spavistelse. Marianne är reumatiker, den allra värsta sortens handikappande reumatism, och dessutom är hon allergiker och blir mycket sjuk av både dofter och mat. Hon hör alltså till den osynliga gruppen människor som är fångar i sitt eget hem. Hon ringde upp tävlingsarrangörerna för att förklara sin situation, och fråga om hon kunde få byta till sig andrapriset, som var en mycket avancerad ”god morgon-maskin” (kaffebryggare, väckarklocka/cd-spelare som långsamt tänder ljuset på morgonen, den hade säkert fler funktioner, men detta är vad jag minns). Nehej, inte fick hon byta inte — det blev en lång diskussion, som slutade med att hon fick presentkort, på artiklar som hon inte kunde använda.

bilden har jag snott från kreafonbloggen

Jag har en gång påpekat för en bokklubbsdam, att det vore trevligt med bokpriser som alternativ till deras biljetter till bokmässan. Det tyckte hon var en god idé, men jag har inte sett att det har skett. 
Nu är jag inte så begiven på lotterier och tävlingar, så jag läser inte ofta vad de delar ut för priser, men jag har lagt märke till att det blir fler och fler ”upplevelsepriser”. Kanske är andra företag, bättre på att byta ut priser som man inte kan utnyttja — men nog känns det ibland som bara de friska och starka premieras.
Jag skulle just till att säga att jag aldrig vinner något, men kom på att jag fick två biobiljetter en gång (minns inte för vad), biljetter som jag genast skänkte till en bekant.    
Jo, jag vann ju en gunghäst en gång för länge sedan — och när jag letar efter den bilden, blir jag påmind om att jag vunnit både ett par örhängen och några böcker här i bloggosfären. 

Biverkningar

 Det är ju sällan jag läser något, som inte bjuder på något jag inte hört tals om tidigare — eller inte kan så mycket om. Med datorn i närheten är det ju lätt att bilda sig.

”Blue jay”, vet jag hur den ser ut, men ”Steller’s Jay”, kände jag inte till. När jag ser bilden, inser jag att jag nog sett slika skator, men trott att de var ”blue jays”. 

Däremot tror jag inte att jag sett någon ”Red-tailed Hawk”, fast även om jag har pippi, är jag ingen fågelskådare, så vem vet.

”Kokopelli” har jag fått beskrivet för mig, men aldrig slagit upp, eller sett en avbildning någonstans. Äntligen kom jag till skott, eftersom ett av bevisen i ”Murder Spins a Tale” är ett liten tygbit med sådant mönster.
Kokopelli is a fertility deity, usually depicted as a humpbacked flute player (often with feathers or antenna-like protrusions on his head), who has been venerated by some Native American cultures in the Southwestern United States. Like most fertility deities, Kokopelli presides over both childbirth and agriculture. He is also a trickster god and represents the spirit of music.(från Wikipedia)

Vill man veta hur en mu`u mu`u ser ut, så har Wikipedia en artikel om det, och vill man höra hur en ”handbell choir” låter, så nog kan man hitta en en filmsnutt med en sådan på nätet.

Populära dikter och citat, är det sällan problem med att hitta på nätet, som den här dikten som nämns i boken:

I Will Not Die an Unlived Life

I will not die an unlived life.
I will not live in fear
of falling or catching fire.
I choose to inhabit my days,
to allow my living to open me,
to make me less afraid,
more accessible;
to loosen my heart
until it becomes a wing, 
a torch, a promise.
I choose to risk my significance,
to live so that which came to me as seed
goes to the next as blossom,
and that which came to me as blossom,
goes on as fruit.
Dawna Markova

Då är det värre med halvgammal lyrik och likaledes halvgamla kändisar — då får man ta till sina gamla uppslagsverk och antologier
Allt det här var alltså trevliga biverkningar av ”Murder Spins a Tale” av Veryl Ann Grace. Allt hittade jag på nätet, den enda bok jag tog fram var en atlas med en karta över staten Washington, där allt utspelas. Kartor vill jag helst kunna breda ut på bordet och få en överblick, utan att rulla upp och ned och i sidled.

Grunnade också en aning över ordet biverkning och dess synonym sidoeffekt. Det senare använder jag sällan, det känns alltför mycket som en direktöversättning från engelskan, och när jag rådfrågade NE så får jag veta att det kom in i svenskan först 1969.

si`doeffekt subst. ~en ~er 
ORDLED: sido--ef-fekt-en
• effekt som uppstår som en följd av annan, avsedd effekt ibl. av oväntat slag: daghemssatsningen fick till ~ att arbetslösheten bland byggnadsarbetare minskade
KONSTR.: en ~ (av ngt)
HIST.: sedan 1969

bi`verkan subst., best. f. ~, n-genus; som plur. kan användas biverkningar 

ORDLED: bi--verk-an

• verkan (av ngt) som inte är avsedd vanl. men inte nödvändigtvis oönskad {→biverkning}

KONSTR.: ~ (av ngt)

HIST.: sedan 1887

En katt, en bok och så te förstås.

Kanske blir det en brasa senare i dag, för det har börjat snöa, och då gäller det att anlägga moteld.

Det måste vara minst tio år sedan jag lärde känna Veryl på en ”lista” för textilare. Hon bor i (på?) Hawaii, så vi har aldrig träffats i levande livet — men som alla vet, är det rent förunderligt hur väl man lär känna varandra i bloggoversum. Veryl är en skicklig textilare, som behärskar många tekniker, lapp- och stickade täcken, kumihimo, spånad och vävning för att nämna några. Dessutom skriver hon deckare, som nu finns att köpa i Sverige.

Det är länge sedan jag hade någon ro att läsa, men när ”Murder Spins a Tale”, damp ned i postlådan, och jag slog mig ned med den, återkom läslusten. Inte för att det är en deckare, för det är inte min favoritgenre, men för den lättsamma och hemtrevliga tonen i boken. Det är en ”pratig” bok — men inte pladdrig — med ett ledigt och gott språk. Naturligtvis utspelar den sig i en textil miljö, bokens jag, Martha, har en affär där hon säljer textilier och textilrelaterade artiklar, och ger dessutom kurser i olika textila tekniker.
Jag har inte hunnit längre än till mordet, och ser med spänning fram emot att fortsätta läsningen.

Murder Spins a Tale
A Flock and Fiber Mystery
av Veryl Ann Grace 

Grattis Maria!

Maria Augusta von Trapp

26 januari 1905 – 28 mars 1987

Den sockersöta filmen om familjen von Trapp ligger rätt långt från sanningen — den som vill veta hur Marias liv verkligen gestaltade sig får läsa någon av de böcker hon skrev. Förmodligen får du låna dem på biblioteket, för de första självbiografiska tycks inte längre finnas i bokhandeln. 

Grattis Edith!

Edith Wharton

24 januari 1862 – 11 augusti 1937

För den som ännu inte upptäckt Edith, kan jag bara rekommendera att skynda över till Gutenberg, som har många av hennes böcker. 

Förutom att hon hade ordet i sin makt, ägnade hon sig åt trädgårdsdesign och inredning, vilket hon även skrev om. Gutenberg har hennes “The Decoration of Houses”.

Vill du lära dig mer om Edith, så låna eller köp “Edith Wharton” av Hermione Lee.

Flyguppvisning

Läser i DN om en pilot som busflugit Jas Gripen. Han har gjort rollar på mycket låg höjd, och riskerar nu att avskedas.
Det får mig att minnas ett flygplan som gav oss en privat flyguppvisning på ett scoutläger. Vi hade vårt årliga kårläger, på vår sommarö, och alla flickorna var samlade på en liten bergknalle, när ett piloten i ett militärplan upptäcker oss. I säkert tio minuter eller en kvart utför den avancerad flygning på mycket låg höjd rakt över oss. Tjejerna skrek av skräckblandad förtjusning när han lät planet, till synes handlöst, falla ned mot oss, för att sen dra på och resa upp det.
Kanske skulle det ha betraktats som busflygning av deras överordnade — men vi uppskattade det.

Inte fy Fabian

Tortoise is the symbol of Fabian Society, 

representing its goal of gradual 

expansion of socialism.

Eftersom jag missade att gratulera Fabian Society, den 3 januari, så får jag ta’ tillfället i akt och gratulera på fabiandagen.
Det var fältherren Quintus Fabius Maximus Verrucosus Cunctator (ca. 280 BC – 203 BC), som ispirerade sällskapets grundare att anta' namnet Fabian. Denne man fick Hannibal på fall, just därför att han avvaktade och inväntade rätt tillfälle innan han gick till attack.
I sällskapets första pamflett gavs denna förklaring till namnet:
"For the right moment you must wait, as Fabius did most patiently, when warring against Hannibal, though many censured his delays; but when the time comes you must strike hard, as Fabius did, or your waiting will be in vain, and fruitless."

Man ville genomföra socialismen genom stegvisa reformer utan klasskamp och revolution.
De ville utveckla arbetarskyddslagstiftningen, införa ålderspensioner samt förbättra bostadsförsörjning och utbildning. Samhället skulle kontrollera nyckelindustrierna, men den privata äganderätten skulle bestå och den ekonomiska makten vara decentraliserad. (källa NE). Låter det bekant? Jo då, de skandinaviska arbetarrörelserna, hämtade inspiration här.

Många kända personer hittar man, som Rupert Brooke, Oscar Wilde, Emmeline Pankhurst,  Ernest Bevin, Muhammad Ali Jinnah, HG Wells, George Bernard Shaw, George Orwell, Sidney Webb, Annie Besant, Edith Nesbit och Hubert Bland.

Kulinariska pulver

 Nyligen talade jag med en av mina vänner som delar sin tid mellan Salem, Oregon och Stockholm. Om amerikansk matlagning, finns en hel del att säga — och det gjorde vi. Bland annat gjorde vi oss lustiga över alla hel- och halvfabrikat. När man, ofta mer artigt än ärligt, säger att något man bjuds på är gott, talar värdinnan genast om hur enkelt receptet är; bara man införskaffar en förpackning kakmix som blandas med ett paket vaniljpuddingmix, kanske lite jello (valfri smak) och ovanpå bakverket stjälper man ut en burk pajfyllning (gärna körsbär, som tycks vara en favorit) och så sprejar man rikligt med konstgjord grädde över hela härligheten.
Detta fick mig att tänka på en artikel jag nyligen läste, där lärde ag mig att barn och ungdomar är så vana vid syntetiska smaker, att om de blir bjudna på riktiga jordgubbar, så spottar de ut dem, därför att de inte smakar riktiga jordgubbar!
Jag minns också att vi i Sverige hade ett pulver som skulle blandas med vatten, och vispas så fick man något som såg ut som vispgrädde. Vi kallade det pappersgrädde, kanske var det en felläsning, (ungefär som ”knallröd” nyponsoppa fast det stod kallrörd) fast jag vet inte vad det egentligen stod.
Men så upptäckte jag, när jag läste konsums ”mer smak” (om vilken också kan sägas rätt mycket, fast jag inte gör det), att även i Sverige förekommer recept där merparten av ingredienserna är halvfabrikat och av ett särskilt märke.

Det var inte Åskar!

Han skulle aldrig ha låtit sig gripas!

Grattis Sarah!

Sarah Doudney 

15 januari 1841– 8 december 1926

Sarah hör inte till de klart lysande stjärnorna på den litterära himmelen, men jag tycker ändå att alla kvinnor som kämpade för att försörja sig med hjälp av sin penna, är värda att uppmärksammas. För som någon (Mark Twain?) sa, så är det lika mycket arbete med att skriva dålig, som god litteratur. Vem som sen bestämmer vad som är vad är en annan femma.
Här tar jag mest Sarah som en ursäkt för att tänka högt kring alla möjliga aspekter av dåtidens författarinnor.
Nu vet jag inte säkert om Sarah var tvungen att skriva för att få mat på bordet — hon kom tydligen från en relativt välbärgad familj — snarare kan jag tänka mig att hon, som hemmadotter, var tvungen att ha något vettigt att göra. Stod valet mellan att producera antimakasser eller texter, så har hon min sympati. Jag undrar alltid över, hur mycket i dessa kvinnors romaner, som är fria fantasier, önskedrömmar och vad som bygger på egna erfarenheter. 
Gutenberg har bara en bok av Sarah: ”A Vanished Hand” från 1896 (på ett ställe står det 1893-4). Den har jag gett mig i kast med, och roas av hur en tämligen enkel, och osannolik, intrig kan tänjas ut i 19 kapitel. 
Vad man kan lära sig av gamla böcker, även dåliga sådana, är hur man levde, hur man talade, klädde sig och vad man åt — just den sortens detaljer är ofta kvinnor bättre på att skriva om än män.
Och synen på kvinnor och deras utseende är alltid intressant att notera:
”She had a dark, delicate face, as changeful as an April sky. It was not a happy face; the dark eyes were restless, the soft lips often quivered. And yet, in spite of sorrow and unrest, and the experiences of nearly nine-and-twenty years, there was an extraordinary freshness, almost girlishness, in her appearance, which did not suffer even from the close proximity of younger women. The mourning dress, fitting closely to her graceful figure, told its own story of recent loss.”
Påfallande ofta, stöter man på den här sortens beskrivningar, som visar på hur annorlunda man såg på en persons ålder - och det gäller både kvinnor och män. En person kan trots sina 40 år, röra sig som en yngling eller ung flicka.
I just den här boken, inleds varje kapitel med en vers, och som alltid undrar jag, om författaren fick sitta och leta efter passande verser (ibland andra citat), eller om man anpassade kapitlets innehåll efter befintliga verser.

Sa han så?

Så in i vasken.

Jag tyckte det, men är inte helt säker. Det var i slutet av "Människor och tro", man kan gå in och lyssna, men jag har haft annat för mig.  

Reeds Reflecting on Lake Surface

  Claire Morgan|

Våtmark som våtmark...
Se'n man man ju fråga sig varför det just blivit vassen — jag anta'r att det är en eufemism för en betydligt varmare plats. I alla fall varmare än min barndoms vassruggar i Östersjön.

Personliga pronomen

Jag tycker varken bra eller illa om ordet hen — jag vet att jag inte kommer att använda det själv, men i övrigt tycker jag det är så ointressant att jag väl aldrig trodde att jag skulle blogga om det. Det hörs ju då och då i radion och förekommer i skrift, jag noterar det, men det irriterar mig inte.
I alla fall har det inte gjort det förrän jag i söndags råkade slå på radion, när de sände en gudstjänst. Kanske berodde det på prästens gråtmilda och salvelsefulla röst, att jag reagerade på hans användning av hen. Skinnet knottrade sig, öronen kippade efter andan och jag fick flossa över hela kroppen. 
Jag slog tämligen snabbt av radion, efteråt kom jag på att det var dumt. Om man kallar Gud för hen, så skulle jag väldigt gärna vilja veta vad man säger när man kommer till fadern, sonen och den helige anden. Någon som är mer kyrkligt sinnad än jag, kanske kan upplysa mig.

Duabus sellis sedere

jag skulle inte ha något emot att sitta 

mellan stolarna på den här bryggan

stol Sitta på två stolar (hålla sig väl med båda parterna): latin duabus sellis sedere. Seneca Rhetor, Controversia 7 (ordspråk anfört som en spydighet mot Cicero); i anslutning härtill sätta sig 1. Komma att sitta mellan två stolar, enl. ordspråket: den som vill sitta på två stolar faller ofta ner mitt emellan.

Varför frågade jag inte Pelle Holm på en gång? Då hade jag fått veta att redan de gamla romarna nyttjade uttrycket.

Här passar det ju bra att berätta om en annan bok som jag tänk skriva om de senaste veckorna: “Svenska uttryck och deras ursprung” av Kerstin Johanson. 
Eftersom “Bevingade ord” av Pelle Holm, bara tycks att köpa antikvariskt, så får man kanske hålla till godo med “Svenska uttryck” — men det är inte ett köp jag rekommenderar. Visserligen finns det nyare uttryck i boken, sådana som inte var uppfunna när Pelle Holm skrev sin bok i slutet på 30-talet. Men då hade det ju varit trevligt om hon angett när och var man kan hitta det första dokumenterade användandet av uttrycken. Många förklaringar känns självklara och andra knapphändiga.
Fast det där med självklara, ska man kanske vara försiktig med, för jag har sett en del mycket roliga, men galna, förklaringar till vanliga uttryck. Tyvärr hittar jag inte sidan nu, det var för flera år sedan som jag snubblade över en sida där folk förklarade vad olika uttryck betydde (på fullaste allvar)— det enda jag minns nu, var att någon förklarade ”grädde på moset” med att man hade vispgrädde på potatismoset. 

Så här står det att läsa om om de stolar vi nu talar om:
Sitta mellan två stolar
Inte ha någon klar ståndpunkt
Uttrycket kommer från ordspråket Den som vill sitta på två stolar faller ofta ner mitt emellan.

Stolar på höjden,

eller bredden?

de stolar jag tänker på, är av en mycket

äldre modell, utan metalldelar

På sistone har man, på nyheterna, talat mycket om folk som sitter på dubbla stolar. Jag ser framför mig hur någon sitter på den där sortens obekväma stapelbara stolar, som ofta förekommer i föreningssammanhang.
Och jag blir väldigt osäker om man alltid har sagt så. Sa' man inte att man satt på två stolar förr.
Det kan naturligtvis vara samma sak, men i det senare fallet visar min inre bild, en person som sitter på två bredvid varandra stående stolar. Det är en större konst, än att sitta på ett par staplade stolar, eftersom man lätt hamnar mellan stolarna.
Är det två olika uttryck, eller ett som förvandlats?

Grattis Carl!

Carl Sandburg

6 januari 1878 - 22 juli 1967

Visserligen kom båda Carls föräldrar från Sverige, men som så ofta i den generationen, var föräldrarna måna om att de och barnen skulle bli amerikaner, så snart som möjligt. Carls modersmål var alltså engelska, och  H. L. Mencken sade om Sandburg att han var "indubitably an American in every pulse-beat". 

Han var inte bara poet och journalist, han skrev ett par barnböcker om landet Rootabaga. Böcker där han ville ge amerikanska barn amerikanska sagor, utan kungar och prinsessor. I hans sagor fanns sådant som var välbekant för amerikanska barn: popcorn, skyskrapor och majsfeer.

l

Tre gånger fick han pulitzerpriset, men trots att han var nominerad till nobelpriset flera gånger, fick han det aldrig.

The Two Skyscrapers Who Decided to

Have a Child

Two skyscrapers stood across the street from each other in the Village of Liver-and-Onions. In the daylight when the streets poured full of people buying and selling, these two skyscrapers talked with each other the same as mountains talk.

 Boken med hela sagan hittar du hos Gutenberg.

Gentleman Bandit var först

med att handsuppera.

Egentligen hette han Bill Miner, föddes i Kentucky omkring 1847 och dog 2 september 1913. Denne artige rånare sägs vara den förste person som använde uttrycket ”hands up”, vilket skedde vid ett tågrån 1904, i British Columbia.

Bill blev 67 år, och tillbringade 35 år i fängelse.

(Precis så här ser vår snickare ut).

l

Grattis Constanze!

Maria Constancia Cäcilia Josepha 

Johanna Aloisia Mozart (f. Weber)

5 januari 1762 – 6 mars1842

Ett inlägg

om inläggning och pickelhuvor, som ju inte har det minsta med varandra att göra. Men det slog mig att om du råkar ha en pickelhuva i dina gömmor så skulle du kunna använda den till dina inläggningar — om du inte redan använder den till husets ampelväxter, eller föredra'r att pickla iförd pickelhuva (skicka i så fall en bild).

Har du nu blivit sugen på picklade gurkor, så följer här ett enkelt och vanligt recept från "More-with-Less-Cookbook" — mennonitekokboken, som jag skrivit om tidigare.

Bread and Butter Pickles

ger 5,6 liter

Skär i tunna skivor

30 medelstora gurkor 

(3,8 l skivade)

8 medelstora lökar

Strimla fint

2 stora paprikor 

(gröna eller röda)

Lägg grönsakerna i ett stort kärl.

Lös upp drygt 1 dl salt i isvatten 

och häll över grönsakerna.

Låt stå i 3 timmar, och häll av

Blanda i ett stor gryta

1 l socker

1 l vinäger

2 msk senapskorn

1 tsk gurkmeja

1 tsk hel nejlika

Koka upp. Tillsätt de avrunna grönsakerna 

och värm upp till kokpunkten. Låt det inte koka.

Häll upp på steriliserade burkar och förslut.

Kan med fördel medtagas på picknicken, då man icke bör vara på pickalurven.

Kulinarisk nysvenska

 Jag har på sistone upptäckt att man inte längre lägger in grönsaker — man picklar!
Så glöm nu inte, mina kära vänner, att om ni vill visa att ni hänger med i den språkliga avvecklingen, så bege er genast till köket och pickla en stund.

pick·le n.
1. An edible product, such as a cucumber, that has been preserved and flavored in a solution of brine or vinegar.
2. A solution of brine or vinegar, often spiced, for preserving and flavoring food.
3. A chemical solution, such as an acid, that is used as a bath to remove scale and oxides from the surface of metals before plating or finishing.
4. Informal A disagreeable or troublesome situation; a plight. See Synonyms at predicament.
5. Baseball A rundown.
tr.v. pick·led, pick·ling, pick·les
1. To preserve or flavor (food) in a solution of brine or vinegar.
2. To treat (metal) in a chemical bath.

[Middle English pikle, highly seasoned sauce, probably from Middle Dutch pekel, pickle, brine, related to German Pökel brine]
Word History: Trade with the Low Countries across the North Sea was important to England in the later Middle Ages, and it is perhaps because of this trade that we have the word pickle. Middle English pikel, the ancestor of our word, is first recorded around 1400 with the meaning "a spicy sauce or gravy served with meat or fowl." This is a different sense from the one the word brings to mind now, but it is somewhat related in sense to its possible Middle Dutch source pekel, a solution, such as spiced brine, for preserving and flavoring food. After coming into English the word pickle expanded its sense range in several ways. It was applied, as it had been in Middle Dutch, to a pickling solution. Later pickle was used to refer to something so treated, such as a cucumber. The word also took on a figurative sense, "a troublesome situation," perhaps under the influence of a similar Dutch usage in the phrase in de pekel zitten, "sit in the pickle," and iemand in de pekel laten zitten, "let someone sit in the pickle."

Kundvård?

Jag orkar inte hetsa upp mig, men jag måste tillstå att jag blir irriterad på somliga företag. På sistone har jag avslutat en del prenumerationer och abonnemang. En firma mejlade jag, och efter ett par dar ringer de upp och talar om att jag kan få ett bättre pris om jag fortsätter att vara kund.
En annan gick inte att mejla, så jag ringde — genast talar killen om att eftersom jag har varit kund så länge, så kan jag få ett mycket bättre pris om jag fortsätter prenumerationen.
Nej, jag gick inte på deras erbjudanden — men varför i all världen kan de inte kontakta mig medan jag är kund, och berätta att jag kvalificerat mig för ett lägre pris.

DN ska jag tackla en dag när solen skiner och överflödsenergin sprutar ur öronen på mig.