Varenda radiopratare jag hört i dag, och det är rätt många, har inlett sitt program med att tala om att det är årets sista dag, varenda kotte som springer här, och det är många kottar, liksom de flesta texter jag läser — i tidningar eller på nätet — tjatar om samma sak. Inte ens jag som för det mesta är mer än veckvill, har lyckats missa det.
Jag har till och med tagit ned en del almanackor, för att kunna hänga upp några av alla man dränks under, denna tid på året.
Jag börjar, ack så långsamt, inse att jag nog aldrig fattat det stora med ett nytt år — varje dag är ju början på ett nytt år, och bjuder på all världens möjligheter. För mig känns det mer hanterligt att ta en dag i taget, snarare än ett helt år.
Och som varje år undrar jag nu igen var folk har förvarat det gamla 2013, kanske är det så att de ägnar sig åt återbruk, bara dammar av ett gammalt 2013 — eller heter det uppgraderar kanske?
Sedan rätt många år, har varje kommun med självaktning en miljökalender, ofta med mycket fina bilder och bra information om sopsortering och miljötänkande.
En av de kalendrar jag tagit ned ger goda råd inför julhelgen:
— köp färre men finare saker
— köp upplevelser istället för saker
— lägg till en vegetarisk rätt på julbordet
— kultur är hållbart — ge bort, böcker, musik, teaterbiljetter m.m. (ja tack, gärna ett paket m.m.)
— låt barnen sortera alla julklappsförpackningar mot en extra veckopeng.
Inget fel på de råden, men det där med att ge barnen i uppgift att sortera skräpet får mig att minnas hur man i min barndom diskuterade huruvida barn skulle får ersättning (mutas) för att utföra arbeten i familjen. Jag har ingen aning om hur det är i dag, annat än jag hört rätt små barn förhandla om ersättningen för att utföra vissa jobb.
I vår familj var det aldrig tal om ersättning för att få vardagen att fungera — jag tror inte ens att det föll oss in att jag skulle få betalt för att plocka undan, gå och handla eller stryka (som jag gillade). Kanske är det därför som jag är så urbota efterbliven, och ointresserad av affärsliv.
Fast det vete hundan om det bara är fostran — jag saknar förmodligen rockefellergenen.
Gott Nytt År eller God Ny Dag! Håller helt med dig om att man skall göra sitt bästa för att göra något nytt och bättre av varje dag. Har en känsla av att det nya året för mig kommer att innebära (troligen) rätt stora förändringar. Har nått en återvändsgränd här i Weed där alla tecken pekar på att det är dags att finna en ny väg. Senaste är ett tak som skadades under oväder innan jul och som hyresvärden inte behagat reparera ännu.
SvaraRaderaGod fortsättning Anne-Marie,
RaderaOm några minuter följer du oss in i 2013. Jag hoppas verkligen att det blir ett år med många positiva förändringar, för din del.
Önskar dig allt gott!
Margaretha
En enda uppgift fick jag betalt för i min barndom! Far ville ha minst en ren, nystruken näsduk varje dag och mor avskydde att stryka dem. Så jag fick ett öre per näsduk jag strök. Inte ens på den tiden blev det till nån förmögenhet, precis. Tror aldrig vi fick far att övergå till pappersnäsdukar.
SvaraRaderaOlgakatt,
RaderaNej, inte ens i vår barndom var tre-fyra kronor om året någon större rikedom.
Riktiga näsdukar är ju snällare mot näsan än pappesnäsdukar - och ska man ha en näsduk i bröstfickan, är det avgjort snyggare med tyg än papper.
Margaretha
Jag fick aldrig betalt för att jag hjälpte till, det var så självklart att jag skulle göra vad som stod på min lista; duka, torka disk och liknande. När jag fyllde 11 år fick jag veckopeng, 2 mark, 1 mark skulle jag spara och 1 mark fick jag använda till "onödiga" saker, för jag fick ju allt jag behövde.
SvaraRaderaVi har kört med samma principer med våra barn, fast inflationen gjort det något dyrbarare.
kram från Mette
Mette,
RaderaPå den tiden var väl en mark värd drygt en krona.
Gillar uttrycket onödiga saker - ibland är det nödvändigt med onödiga prylar!
I vår familj var det sällan någon som kom ihåg veckopengen, vi försökte nog, men vi lyckades aldrig genomföra det.
Margaretha
Gott Nytt År!
SvaraRaderaJag förstod allt piken.
Min veckopeng berodde på hur mycket jag hade gjort under veckan. Det berodde kanske på att min pappa var revisor han ville att jag skulle föra kassabok men det var jag dålig på.
Har du stickat färdig dina fina sockor än?
kramis
Pia,
RaderaSå bra att det gick hem - hoppas du kommer ihåg det om ett år också!
Med den fostran borde du ha blivit en ny Wallenberg!
Nej, jag har inte haft ro att sitta vid.
Margaretha