Hjärtats nyckel

heter sång, sägs det. Det är väl något som kan diskuteras, jag tror knappast att min sång skulle låsa upp någons hjärta. Tack och lov, finns det andra nycklar — det gäller bara att hitta dem. Ofta är det nog bara en slump, som gör att man råkar sticka in rätt nyckel i låset. Som i går, när vår tystlåtne snickare klev in i köket. Då stod han plötsligt öga mot öga med husets katt. Då lös vår snudd på buttre snickare upp, och började detaljerat berätta om sina tre katter.

 Det fick mig att minnas flera liknande episoder. Som den gången jag hade blivit kvar längre än planerat hos min väninna Karen. Jag mådde inte riktigt bra och Karen tyckte det var vådligt att släppa iväg mig på en lång bussresa ensam. Så visade det sig att grannens bror skulle min väg, och jag fick gärna åka med. Karen var själaglad, Rick var ambulansförare så hon tyckte jag var i goda händer. Medan jag undrade hur det skulle kännas att tillbringa en mycket lång dag tillsammans med denne trulige jätte, som jag hitintills bara hört säga ja och nej.

Vi startade vid femtiden på morgonen och de två första timmarna blev precis så ansträngt tysta som jag fruktat. Se’n svängde Rick in framför ett hopperliknande hak, och sa ”kaffe?”. Jag ville ju inte var sämre så jag bara hummade något i vad jag avsåg vara positivt tonfall.  

Nighthawks 1942 

Edward Hopper

Så där klev vi in på det nästan tomma fiket med det obarmhärtigt starka blålila ljuset. Han, säkert över två meter lång med en vikt som förmodligen översteg 130 kg, med händer som dasslock och fingrar som frukostkorvar, de grovhuggna ansiktsdragen hade jag ännu bara sett med ett sfinxliknande uttryck. Jag, som inte ens nådde honom till axelhålan, småsprang med tre steg när jätten tog ett. 

Där satt vi, moltysta och stirrade rakt framför oss, när Rick ljudlöst reser sig och med ett par steg går fram till fönstret och försiktigt fångar något. Titta, har du sett något så otroligt vacker säger han, när han kommer tillbaka till disken, och gör ett litet titthål mellan ett par av sina fingrar.

Om jag nu bara kom ihåg vad han sa att fjärilen hette, så skulle jag kunna visa en bild på en sådan — men det gör jag naturligtvis inte. Men det var en stor vackert tecknad fjäril som Rick gick ut och satte på en buske utanför. När han kom tillbaka in, behövde jag bara visa mitt intresse, så berättade han allt om just denna arten. När vi kom tillbaka till bilen fortsatte han att berätta om fjärilar i allmänhet, deras fantastiska liv — och att han målade fjärilar. Några timmar senar när vi stannade för att äta, på ett trevligare matställe, med varmare ljus, frågade han om jag ville se hans skissblock och några målningar. Det visade sig vara utsökta akvareller, mest fjärilar, men också blommor och landskap.

Resten av dan gick i rekordfart, och nu talade vi om allt från fjärilar och barnuppfostran till religion och politik.