Minus fyra grader,

är det tillräckligt för att säga att det braskar? För slaskar gör det ju inte — alltså kommer julen att slaska! Gläd er alla vinterhatare. I alla fall om ni bor i mina trakter — och tar det gamla talesättet med en nypa salt.

Logik

“Pappa, kan vi inte köpa en sån här?”
Vad en “så’n här” var, uppfattade jag aldrig, men när hon upprepat sig tre gånger, vände jag mig om och såg att det var en tös, på kanske fem år, iförd tomtemössa, som med huvudet på sned, var beredd att upprepa sin framställan hur många gånger som helst.
Pappan hade nog också insett att det var lika bra att kväsa upproret i sin linda, för han lät tämligen barsk när han sa:
 “Nu får du sluta tjata!”
Svaret kom blixtsnabbt och värdigt:
“Jag tjatar inte, jag frågar.”

Hjärtats nyckel

heter sång, sägs det. Det är väl något som kan diskuteras, jag tror knappast att min sång skulle låsa upp någons hjärta. Tack och lov, finns det andra nycklar — det gäller bara att hitta dem. Ofta är det nog bara en slump, som gör att man råkar sticka in rätt nyckel i låset. Som i går, när vår tystlåtne snickare klev in i köket. Då stod han plötsligt öga mot öga med husets katt. Då lös vår snudd på buttre snickare upp, och började detaljerat berätta om sina tre katter.

 Det fick mig att minnas flera liknande episoder. Som den gången jag hade blivit kvar längre än planerat hos min väninna Karen. Jag mådde inte riktigt bra och Karen tyckte det var vådligt att släppa iväg mig på en lång bussresa ensam. Så visade det sig att grannens bror skulle min väg, och jag fick gärna åka med. Karen var själaglad, Rick var ambulansförare så hon tyckte jag var i goda händer. Medan jag undrade hur det skulle kännas att tillbringa en mycket lång dag tillsammans med denne trulige jätte, som jag hitintills bara hört säga ja och nej.

Vi startade vid femtiden på morgonen och de två första timmarna blev precis så ansträngt tysta som jag fruktat. Se’n svängde Rick in framför ett hopperliknande hak, och sa ”kaffe?”. Jag ville ju inte var sämre så jag bara hummade något i vad jag avsåg vara positivt tonfall.  

Nighthawks 1942 

Edward Hopper

Så där klev vi in på det nästan tomma fiket med det obarmhärtigt starka blålila ljuset. Han, säkert över två meter lång med en vikt som förmodligen översteg 130 kg, med händer som dasslock och fingrar som frukostkorvar, de grovhuggna ansiktsdragen hade jag ännu bara sett med ett sfinxliknande uttryck. Jag, som inte ens nådde honom till axelhålan, småsprang med tre steg när jätten tog ett. 

Där satt vi, moltysta och stirrade rakt framför oss, när Rick ljudlöst reser sig och med ett par steg går fram till fönstret och försiktigt fångar något. Titta, har du sett något så otroligt vacker säger han, när han kommer tillbaka till disken, och gör ett litet titthål mellan ett par av sina fingrar.

Om jag nu bara kom ihåg vad han sa att fjärilen hette, så skulle jag kunna visa en bild på en sådan — men det gör jag naturligtvis inte. Men det var en stor vackert tecknad fjäril som Rick gick ut och satte på en buske utanför. När han kom tillbaka in, behövde jag bara visa mitt intresse, så berättade han allt om just denna arten. När vi kom tillbaka till bilen fortsatte han att berätta om fjärilar i allmänhet, deras fantastiska liv — och att han målade fjärilar. Några timmar senar när vi stannade för att äta, på ett trevligare matställe, med varmare ljus, frågade han om jag ville se hans skissblock och några målningar. Det visade sig vara utsökta akvareller, mest fjärilar, men också blommor och landskap.

Resten av dan gick i rekordfart, och nu talade vi om allt från fjärilar och barnuppfostran till religion och politik.

Grattis Anders!

Anders Celsius

27 november 1701- 25 april 1744 

Anders lär ha varit en trevlig kille, av sina samtida beskrevs han som "glad och munter" och humoristisk —  om än  sarkastisk.

Känner vi inte till något annat om honom, så vet vi att det var han som föreslog den 100-gradiga temperaturskalan. Fast han satte fryspunkten vid hundra grader och kokpunkten vid noll. Något som man inte ändrade förrän efter hans död.

Middag med Gutenberg

I min kokbok ”Amish Cooking” finns ett recept som jag funderat över — eller rättare sagt, jag har funderat över metoden den föreskriver. Det är ett recept på en vanlig äppelpaj, det ovanliga är att man ska stoppa in pajen i en papperspåse innan man gräddar den. Låter det inte lite vågat att stoppa in en papperspåse i en het ugn? Visserligen kan jag tänka mig att det bildas kondens på påsens insida — men jag har ändå avstått från vad som, jag tror, kan utvecklas till något eldfarligt.
Men när jag som vanligt tillbringade lördagen med Gutenberg, blev ett av mina fynd en engelsk kokbok från 1911 av Vera Countess Serkoff (är det inte lite märkligt att skjuta in grevinnetiteln mellan för- och efternamn?). Bokens titel lyder: "Paper-bag Cookery, with nearly two hundred recipies".

Jag har aldrig hör talas om metoden tidigare, men tror visst på alla dess fördelar — bortsett från att jag fortfarande tycker det verkar vanskligt ur säkerhetssynpunkt.
Metoden går alltså ut på att man stoppar in all mat i väl smorda påsar, som man se’n ställer in i ugnen. För det mesta tycks man lägga maten direkt i påsen, men i några enstaka fall rekommenderas att man  lägger maten på ett fat eller i en bakform.

Många, för att inte säga alla, av recepten kan man naturligtvis använda sig av även om man använder sig av en mer konventionell metod när det kommer till att koka eller grädda maten.

TOMATO STEW.
Take nice ripe tomatoes. Plunge into boiling water for a few seconds, then put into cold water for the same length of time. Take them out and pull off the skins, which will now come away readily. Cut them up roughly in a basin; add salt and pepper, the grated rind of half a lemon, a bouquet of herbs, thyme, parsley, and bay leaf, and half a teacupful of water, and a piece of butter. Mix together, and turn into a well buttered bag. Cook for twenty minutes. Empty into a hot dish, pick out the bouquet of herbs, and serve immediately.

SAVOURY RICE.
Soak a cup of well washed rice overnight. Next day put it into a well greased bag with a sliced onion, two skinned and cut-up tomatoes, pepper, salt, a piece of thinly cut lemon rind, a couple of rashers of streaky bacon cut in dice. Add a cupful of stock or water and cook thirty-five minutes.

LEMON PUFFS.
Grate the rind of two fresh lemons, mix with ten ounces of castor sugar. Beat the whites of two eggs to a stiff froth, and whisk all together to a very thick paste. Form into dainty balls, and place some distance apart in a thickly buttered “Papakuk” bag, and cook fifteen minutes.

DOUGH CAKE.
Get the baker to bring half a quartern of bread dough. Beat into it quarter of a pound of butter, half a pound of sugar, a quarter of a pound of sultana raisins, two ounces candied peel. Let it stand for half an hour, put it into a buttered “Papakuk” bag, and cook one hour.

Grattis Henri!

Henri Marie Raymond de Toulouse-Lautrec-Monfa, 

 24 november 1864 - september 1901

självporträtt

The Madonna and Child

Jag ogillar att gilla

The Answer

Valerie Wilson

Det vill säga, jag tycker att man ska tala om när man uppskattar någon eller något — men inte så nyanslöst. Och om man nu inte råkar gilla något, så ska man banne mig tala om varför, och helst komma med konstruktiva förslag på hur det kan bli bättre.

Nu vet jag ju att det här att trycka på den ena eller andra knappen, inte är ett svenskt fenomen — däremot har jag en känsla av att vi svenskar (i synnerhet unga svenskar) är urdåliga på att motivera varför vi tycker det ena eller andra.

Fråga en svensk, vad han eller hon tycker om något, och risken är stor att du bara får en axelryckning till svar. Råkar det vara en talträngd person kanske svaret blir “Nej, den var väl OK” eller ett kärnfullt “skitdålig”. 

Ställ samma fråga till en amerikansk eller rysk unge, och du får ofta ett uttömmande svar, om bokens eller filmens (eller vad du frågar efter) förtjänster och nackdelar. 

Något som får skinnet att knottra sig är klyschor av slaget “me like”, eftersom jag tycker att det är tanklöst och slentrianmässigt, och inte ett dugg gulligt eller roligt, som jag hört att somliga tycker. Att man blandar språken, kan jag aldrig acceptera, men jag försöker lära mig att inte visa min avsmak alltför tydligt.

Dessutom snuddar jag här vid ett annat ämne, som jag kan uppehålla mig länge vid, varför ska allt bedömas och betygsättas? Kanske blir det ett annat inlägg.

Grattis Mary Ann!

 Mary Ann Evans

(George Eliot)

22 november 1819 – 22 december 1880

Eftersom den unga Mary Ann inte ansågs vacker nog att bli gift, men visade tecken på intelligens och vetgirighet, fick hon gå i skolan tills hon var sexton år. Så värst mycket bevänt med den utbildningen var det kanske inte, men hon fortsatte med självstudier livet ut.
Både Gutenberg och Bokus har flera böcker, av och om henne. Rekommenderas!

 En av illustrationera i "Tom and Maggie Tulliver"

berättad i George Eliots "The Mill on the Floss"

Om att resa

Suvenir of a Trip, 1922

Paul Klee

Det bästa med en resa upplever man där hemma, dels före, dels efter.
                                             Sigmund Graff

Höst

Ingen tid lockar till betraktelser så som hösten. Man börjar mer och mer sitta inne. Ifall man då äger en själ, så öppnar den sig: den slår ut sina blommor, sedan jordens blommor slutat.

                                         Jonas Love Almqvist

Det är varken juni eller januari

ändå är det här vad vi sjöng till frukost i dag (behövde inte ta fram smöret).

Tidstypiskt tal?

illustration från 

"The Haunted Pajamas"

 av Francis Perry Elliott

Alla som varit med ett tag vet hur språket förändras. Eller ska jag säga att de flesta som varit med, vet det. Jag har faktiskt träffat några få människor som inte tänker på det — just de personerna har varit så upptagna av att se ut och låta “som man ska” att de varit så koncentrerade på att inte verka förlegade, att de sällan tänker på hur det var, bara för några år sedan.

Men om man, liksom jag, dyker ner i gamla böcker, kan man inte undgå att förtjusas — och ibland förfäras — av hur man en gång i tiden uttryckte sig. Tänk på Agatha Christies tidiga författarskap, det här är hämtat från “The Secret Adversary“, som kom 1922

"TOMMY, old thing!"

"Tuppence, old bean!"

The two young people greeted each other affectionately, and momentarily blocked the Dover Street Tube exit in doing so. The adjective "old" was misleading. Their united ages would certainly not have totalled forty-five.

"Not seen you for simply centuries," continued the young man. "Where are you off to? Come and chew a bun with me. We're getting a bit unpopular here—blocking the gangway as it were. Let's get out of it."

Kanske inte en engelska man har direkt nytta av i sitt dagliga umgänge med engelskpråkiga vänner. Precis som jag inte rekommenderar någon att låna uttryck från P. G. Wodehouse, även om det kan vara frestande.

I uppbygglig barn- och ungdomslitteratur får vi lära oss ett annat sätt att uttrycka oss på — där möter oss ett stundtals väl joltigt, för att inte säga kletigt, språk. 

Så här börjar “Mildred's New Daughter“, av Martha Finley (Martha Farquharson) från 1894:

The clock on the mantel, striking six, woke Ethel and Blanche Eldon, two little sisters lying side by side in their pretty bed.

“Ah, it is morning, Blanche, and time for you and me to be up,” said Ethel, smiling pleasantly into her younger sister’s eyes.

“Yes; in a minute, Ethel,” replied Blanche, turning toward her sister and patting her cheek affectionately.

At the same moment the door into the hall opened softly and the mother came in, her dark eyes shining, her thin, pale face wreathed in smiles.

“Good-morning, my darlings,” she said, speaking softly, for fear of waking the two younger children in the nursery beyond. “Have you slept well?” she asked, bending over to kiss first one, then the other.

“Yes, mamma, dear,” they answered, speaking together. “And so have Harry and Nannette,” added Ethel, “and they are sound asleep yet, I think.”

“And we will not wake them,” responded the mother.

“Did you sleep well, mamma? and is dear papa better?” asked the little girls with eager, anxious looks up into her face, Ethel adding, “Oh, I am sure of it, because you look so happy!”

“Yes, dears, I am very glad and happy, very thankful to our kind Heavenly Father, that your papa slept unusually well and seems easier and brighter this morning than I have seen him for weeks,” Mrs. Eldon replied, with tears of joy shining in her eyes. “He has asked to see his children, and when you are dressed and have eaten your breakfast, you shall come to him for a few minutes.”

“Oh, we are so glad we may see him, mamma,” they cried in a breath, Ethel adding, “I hope papa will soon be so well that we can go back to our own dear home again and see our own dear grandma and grandpa.”

“Yes, I hope so, darling. And now you two may get up and when dressed help Harry and Nannette with their toilet.”

“Then have our breakfast and after that go in to see papa?” exclaimed Blanche joyously. “And may we kiss him, mamma?”

“I think he will be able to kiss his children all around,” the mother answered the little questioner, with a loving smile. “But I must go back to him now, dears,” she added; and with another tender kiss she turned and went quickly from the room.

The two little girls were already out of bed and dressing as fast as they could; but that was not so very rapidly, for Ethel, the eldest, was only eight years old, Blanche nearly two years younger.

Jag kan inte sluta grunna på om man verkligen uttryckte sig så.

Och slutligen ett helt annat sorts exempel, inledningen i boken “The Haunted Pajamas“, av Francis Perry Elliott, från 1911. Jag har fortfarande inte kommit igenom första kapitlet, och har gett upp om att få veta varför bokens berättare fått detta paket. Alla “by Jove” och “dash it all” har en avskräckande effekt på mig.

I screwed my glass tight and examined the thing with interest. Nothing remarkable; just a tiny, oblong package, bearing curious foreign markings, its wrapper plainly addressed to me, but—

"By Jove! From China!" I ejaculated.

Somebody in far-off China sending me a present, with duties and charges prepaid evidently.

What the deuce was it? I shook it without getting any revelation; then I weighed it in my hand.

The thing was devilish light! In fact, so light that, allowing for outside wrapper and box, dashed if I could see how there was anything at all.

Then I had an awful thought: Suppose, by Jove, they had forgotten to inclose the thing—whatever it was! Jolly tiresome, that, if they had. I felt devilish annoyed.

Really, awfully provoking to do that sort of thing, you know; and I was jolly sure now the dashed thing had been wrapped up empty. I wondered what silly ass I knew in China who would be likely to do a thing like that. I couldn't think of any one at all I knew in China, so I rang for Jenkins.

"Anybody I know in China, Jenkins?" I asked. And to help him out, I added: "Fact is, some chap's sent me a package, you know."

"Name on box, sir, perhaps." Said it offhand, just like that—no trouble of thinking, dash it all—never even blinked. Just instinct, by Jove!

And there it was, nicely printed in the corner with a pen:

Roland Mastermann, Government House, Hong Kong, China

I read it aloud—can't read anything, you know, unless I read it aloud—and looked at Jenkins inquiringly. But he came right up to the scratch; just seemed to get it from somewhere right out of the wall over my head:

"Beg pardon, sir; but think it's that London gentleman—entertained you at the Carlton when you were over the other side."

Mastermann! By Jove, so it was—I began to remember him now, because I remembered his dinner, several of them, in fact, during the three years I had lived over there, acquiring the English accent—manner, you know—and all that sort of thing!

Mastermann—oh, yes, I had him, now! Jolly rum old boy, but entertaining and clever—long hair, pink wart on jaw! And, by Jove, I had promised him—promised him—what the deuce was it I had promised him? Let me see: he was something or other in the foreign office; yes, I had that—and tremendously interested in mummies and psychical investigation and rum sort of things like that, and—

"By Jove!" I ejaculated, as it came to me. "And for that reason he wanted them to send him out to China."

"Beg pardon, sir," put in Jenkins, "but think you had a letter with a Chinese postmark last week."

He looked around at my little writing-desk and coughed slightly behind his hand.

"Was just a-wondering, sir, if it might not be among those you haven't opened—there are several piles. If I might look, sir—"

I nodded. Fact is, I allow Jenkins much privilege, owing to long service. Then, you know—oh, dash it, he's so original—so refreshing and that sort of thing—so surprising. Just as in this case, he thinks of so many devilishly ingenious, out-of-the-way sort of things!

It was Jenkins' idea that I find out what was in the box by just opening the dashed thing while he looked for the letter.

Clever that, eh? Well, rather! 

Detta korta inlägg (min insats är ju minimal, ber om ursäkt om någon tycker citaten är för långa), har tagit många dagar att få ihop. Inte för att det var svårt eller för att det har krävt vidare forskning — men som vanligt har jag avvikit från den inslagna vägen och gjort otaliga utflykter när min hjärna signalerat att den kommit att tänka på något med anledning av inläggets innehåll. Spårar jag inte ur totalt kommer kanske någon av alla dessa associationer i ett framtida inlägg.

Mer om Lise

I senaste numret av Illustrerad vetenskap, läser jag att det har kommit ut en bok om Lise Meitner.
Kärlek och kärnfysik : Lise Meitner, Eva von Bahr och en vänskap som förändrade världen av Hedvig Hedqvist. den finns att köpa både hos bokus och adlibris (åtta kronor billigare hos den sistnämnda),

Ännu ett lästips

från Johannes och mig.

Minnen från en regnig dag trillar över mig när jag upptäcker boken “Mind Amongst the Spindles”, den innehåller artiklar från tidskriften “The Offering”, som alla är skrivna av kvinnor som arbetade vid textilfabrikerna i Lowell, Massachusetts. 

Medelåldern på “the mill girls” var 24 år, och i snitt arbetade de vid fabrikerna i fyra år. Jag hoppas att de flesta kunde gå vidare till ett bättre liv. Det var flickor och unga kvinnor som arbetade mellan klockan fem på morgonen och sju på kvällen — en arbetsvecka på 73 timmar. Dessutom förväntades de gå i kyrkan varje söndag. 

Katherine Patersons bok “Lyddie” handlar om en ung flicka som efter att ha blivit avskedad från värdshuset där hon i det närmaste var livegen, beger sig till Lowell för att arbeta vid textilfabrikerna. Det är en skönlitterär ungdomsbok, men det är uppenbart att författaren har gedigna kunskaper om hur det var att arbeta vid fabrikerna.

Boken finns översatt till svenska, men jag minns inte den svenska titeln.

Tyvärr kan jag inte dela med mig av mina diabilder från mitt besök i Lowell, men jag rekommenderar alla som råkar vara i den delen av världen, att besöka textilmuseet, och deltaga i åtminstone en av de guidade turerna.

Det var som sagt en mycket våt dag jag tillbringade där, så våt, att vår guide flera gånger försökte avsluta turen som innebar mycket promenerande i staden. Det var bara mina två väninnor och jag i turen och, till guidens illa dolda förtret, insisterade vi på att få se allt.

January 19, 1909. Macon, Georgia. 

"Some adolescents in Bibb Mill No. 1." 

Photograph and caption by Lewis Wickes Hine

Grattis Lise!

Lise Meitner

7 november 1878 - 27 oktober 1968

"Jag vill inte ha något att göra med en bomb!"  sa Lise när hon blev ombedd att deltaga i Manhattanprojektet. Det uttalandet i kombination med att hon var kvinna och judinna, kostade henne förmodligen nobelpriset

Skönhetskur

Jag tänkte att jag skulle köpa en bil för att bli lite vackrare. Inte vilken bil som helst — nej då, det måste vara en rosa Honda, för den här bilen är nämligen bra för hyn och förebygger rynkor! Luftkonditionering sprutar nämligen ut luft som är preparerad för att passa den kvinnliga hyn.
Jag minns ju cigaretterna med en blomsterslinga på varje cigarett — Eve tror jag de hette, och en tur på nätet visar att de finns fortfarande, fast paketet inte är fullt så blommigt nu, som på flower power tiden. Och till min förskräckelse ser jag att det finns fler cigaretter avsedda att förstärka osäkra kvinnors kvinnlighet. Jag har också läst om öl för kvinnor — kvinnor som inte uppskattar att rapa lika mycket som män — och choklad för kvinnor, kvinnor som bara tar en liten bit i taget, har jag hört talas om. Men att det tillverkas datorer för det flärdfulla och svaga könet var nytt. En dator för kvinnor med långa naglar (den har jag inget behov av) och dekorerad med guld och juveler (ska i alla fall föreställa juveler).

Den enda gång jag tycker att det är berättigat med saker för kvinnor, är olika redskap — till exempel trädgårdsredskap, men sådana kan vara svåra att få tag på, och vi med små händer får finna oss i att använda båda händerna även till ”enhands-redskap”.

Själsfränder

Bokstavsbortfall

Vilken tur att alfabetets trettonde bokstav inte hör till de högfrekventa bokstäverna, alldenstund datorskrället uppenbarligen har drabbats av en djup aversion till* sagda bokstav.

Skulle någon besitta helande krafter, skulle jag uppskatta en sändning!

*jag vet att det är fel preposition.

Ursäkta John

John Evelyn hade födelsedag i veckan — och jag brydde mig inte om att gratulera honom. Jag tänkte att han är ju inte lika känd som sin polare Samuel Pepys.
Men när jag bara några dagar efter hans födelsedag, upptäcker att hans dagbok nu finns att läsa på Gutenberg, ändrade jag mig. Jag är ju inte heller lika känd som Pepys, men det mina vänner, är ingen ursäkt för att inte gratulera mig på min födelsedag. Kom ihåg det!
Däremot är ni ursäktade om ni inte läser Johns dagböcker, de lär vara rätt tråkiga — korrekta och historiskt intressanta, men likväl trista. Kanske för att dagböckerna inte har den sortens saftiga skvaller, som vännen Samuel skänkte eftervärlden. I förordet skriver Richard Garnett: “Museums, nevertheless, have their uses, and Evelyn's comparatively jejune record has laid us under no small obligation. But for Pepys's amazing indiscretion and garrulity, qualities of which one cannot have too little in life, or too much in the record of it, Evelyn would have been esteemed the first diarist of his age.”
Kanske ska man istället ägna sig åt Johns bok om träd: “ Sylva, or A Discourse of Forest Trees”. Han lär nämligen ha varit mycket kunnig när det kom till växter — och en massa annat. Förutom om växter och trädgårdsanläggning,  skrev skrev han bland mycket annat om arkitektur, politik och vegetarianism.

Morgongymnastik

Behöver du förnya rörelserna i ditt morgonpass, så kan du kanske hämta inspiration från det här filmklippet.

Johannes rekommenderar,

och jag med för den delen, 

en bok av John Man, som kort och gott heter “Gutenberg”. 
Inte ens med sin undertitel, “Berättelsen om en man och hans uppfinning som förändrade världen”, kommer titeln i närheten av böckerna vi kikat på de senaste dagarna.
Och priset på boken, som jag köpt från Bokus, är ännu kortare än titeln: 21:-.
Jag har inget begrepp om vad godis kostar i dag, men är övertygad om att man ätit upp för tjugoen kronor godis innan man ens läst ut förordet. Boken är inbunden och har 300 sidor — sju öre sidan! Då har man nästan råd att köpa en chokladbit att njuta till läsningen.

Eva Wigström

 Hade det inte varit för "Project Gutenberg", hade jag förmodligen aldrig stiftat bekantskap med Eva Wigström (Ave). Åtminstone hade det dröjt ett bra tag till — till den dagen jag långleddes så till den milda grad att jag i ren desperation finkammade bokhyllorna efter något jag inte läst tidigare. För jag upptäckte nämligen nu på morgonen att vi har en bok av sagda dam. “Under Salomos insegel” heter boken — en 25-öres roman från 1913. (Cirka elva kronor i dagens penningvärde). 
Jag har nog sett boken, men titeln har inte lockat mig, och vem Eva Wigström var, hade jag inte en aning. Det tycks ha varit ett rekorderligt fruntimmer, väl värd att lära känna. Kanske är hon mer känd i södra Sverige, eftersom hon förutom skönlitteratur gav ut flera böcker om seder och sägner i Skåne. Hon ivrade även för flickors utbildning och medverkade vid grundandet av en folkhögskola för kvinnor vid Hälsan i Helsingborg. Hon engagerade sig i arbetet för bättre fångvård, sociala reformer och kvinnans likställighet med mannen.
Gutenberg har bara en av hennes böcker, “Utan anförare, Fem svenskors fjellvandring i Norge”, 1885. Jag småler när jag läser första stycket av inledningen. Redan då, för 127 år sedan, var uppenbarligen viljan att kalla sig författare, större än förmågan.
"I en tid, då skrifsjuka rasar värre än koleran i Spanien, svårare än pianomusik bland oss svenskar, och grymmare än den härjande europeiska kassaförsnillningen, är det för hvarje moralisk författare en pligt att gifva läsaren ett antagligt skäl för det han—förf. än vidare utsprider farsoten."

"Projekt Runeberg" har en av hennes böcker,  "Byhistorier och skämtsägner" förutom en länk till en artikel om henne i "Svenskt biografiskt handlexikon".

Hörs jag inte av på ett tag så beror det på att jag har fördjupat mig i "Under Salomos insegel".

Mer moderniteter

När jag i går läste om teknikens landvinningar, kom jag att tänka på en sång som min mor sjunger ibland.


If I had a talking picture of you,
I would run it every time I felt blue.
I would sit there in the gloom of my lonely little room
And applaud each time you whispered, "I love you; love you."


On the screen the moment you came in view
We would talk the whole thing over, we two.
I would give ten shows a day,
And a midnight matinée,
If I had a talking picture of you.

Frågar är ju bara om tekniken kan göra en "oblå" — min erfarenhet är att man blir ännu deppigare, mer ensam och jäkligt blå (blue devils, alltså), när man slutar ett samtal, lägger undan fotot eller filmen är slut.

Moderniteter

An Escalator (eller a nescalator, som en av 

mina unga vänner kallar dem)

 or Moving Stairway for the 

Use of Employees in a Large Worsted Mill

Både Johannes och jag tycker att en bok med den nätta titeln: “The Wonder Book of Knowledge, The Marvels of Modern Industry and Invention the Interesting Stories of Common Things the Mysterious Processes of Nature Simply Explained” från 1921, är intressant och värd en närmare titt. Project Gutenberg har rätt många böcker av det här slaget — jag lutade åt att vi skulle presentera en liknande bok från 1902, men Johannes framhärdade i att denna bok var bättre. Efter att ha läst i den, inser jag att det beror på att i kapitlet ”The Story in a Newspaper”, omnämns Herr Gutenberg. Men samtidigt som jag tror att Johannes är nöjd med att få en del utrymme i boken, hör jag att han fnyser och mumlar något otryckbart, när hans metod callas ”crude” och ”tardy”.

Ett kapitel handlar om elektricitet i hemmet  — något som i dag inte vill vara utan — men som då var relativt nytt och revolutionerande. 
“This silent, invisible servant is ever present, always ready at the touch of a button or the snap of a switch, without hesitation, without grumbling, to do silently, swiftly, without dirt, without discomfort, without asking for a day off or for higher wages, the work which is laid out for it.

The use of electricity is so common today that the average person does not stop to think of it as a magical power wielding a tremendous influence for betterment in every-day affairs.
   Electricity has rapidly found its way into the home for domestic purposes, eliminating at its entrance a host of cares of the household.”

Hur många brödskivor har jag inte bränt, när diskussionerna kring köksbordet blev djupsinniga eller heta i största allmänhet,och ingen tänkte på att rädda brödskivorna. Jag har fortfarande en brödrost av den gamla sorten, fast det är länge se'n den kom till användning.

Men boken behandlar även många andra nymodigheter, u-båtar, hästlösa fordon, jordbruksmaskiner och tåg, för att bara nämna några.

Courtesy of the Pennsylvania Railroad Co.
Aboard the “Broadway Limited
”The observation car is provided with book-cases, a writing desk and stenographer
  

Dessutom bjuds på svar på en del lite omotiverade frågor, som:

How Large are Molecules?

What are White Blackberries Like?

Why do We Say “Kick the Bucket”?