Nej, jag kommer nog inte att övergå till häst och vagn,
trots allt kräver hästen ändå mer tillsyn än en bil.
Efter en stund kom en bil, och jag klev ut i vägen och viftade, men bilen svepte bara förbi, liksom nästa bil. Jag får tillstå att jag blev rätt irriterad — tyckte väl inte att min tantuppsyn såg så hotfull ut.
Men senare på dagen när de praktiska problemen var lösta, började jag fundera på hur jag skulle ha gjort. Jag tror nog att jag skulle ha stannat, men med tanke på hur mycket elände man läser och hör om, kan jag i viss mån förstå att unga kvinnor inte stannar.
Nog är det skrämmande att vi har (med visst fog) blivit så rädda av oss att det finns mycket vi låter bli. Allra sorgligast tycker jag nog att det är att man som förälder inte vågar släppa ut sina ungar, på samma vis som när jag var barn. Då var det inte frågan om att köra sina barn till ställen som låg inom gång- eller cykelavstånd — eller om man kunde åka buss eller tunnelbana.
Jag har flera gånger stannat när någon sett ut att vara i trångmål medan ett stort antal bilar med ensamma män bara svept förbi men bara dagtid och inte om det varit unga män som haft problem. Viss självbevarelsedrift har jag ... När jag själv en gång hamnade i diket på en glest trafikerad väg och stod bredvid min kullvälta bil vid vägkanten tog det ganska länge och ett 10-tal bilar som bara for förbi innan någon förbarmade sig.
SvaraRaderaVem hjälpte dig den här gången?
Olgakatt,
RaderaJa, tyvärr är vi nog tvungna att vara en aning misstänksamma - men det får inte ta' över.
Kvinnan i den tredje bilen ringde efter taxi åt mig. Till sjukhuset gick det inte att komma fram, men jag kom in ändå fast jag kom över en timme för sent. Men jag hade inte så stor behållning av besöket, eftersom jag mest tänkte på hur jag skulle få hem bilen.
Margaretha
Se där, visst var det en medsyster som förbarmade sig!
SvaraRaderaMen nog hade det varit bra med en mobiltelefon med på färden.....
Olgakatt,
RaderaVisst håller jag med dig - men förklaringen får du inte här.
M