För några dagar se’n, talade jag om hur bilder jag stöter på, på nätet väcker olika känslor hos mig. Det här är en bild som berör mig, och får mig att undra över pojkarnas öden.
Bildens titel är ”A Lancaster Bomber Crew”, ingen annan information gives.
Bland många andra minnen kommer minnet av en bussresa, en gång för länge se’n, för mig.
Jag tycker de tär skoj att titta på gamla foton. Ofta väcker de känslor av olika slag, och man undrar ofta över objektets öde
SvaraRaderamvh
Zoega,
RaderaGamla foton kan vara intressanta - ofta vemodiga. Människoöden är alltid spännande.
Margaretha
Bussresan säger allt, hur förfärligt tragiskt det är att sända sina unga till "fronten". Jag blir både arg, uppgiven och upprörd över vad krig ställer till med och känner tårarna innanför ögonlocken...
SvaraRaderaDet är så meningslöst.
Karin
Karin,
RaderaVisst bränner det innanför ögonlocken när man tänker på hur förfärligt det är med krig. Alla förlorar på det. Ingen kan vinna ett krig.
Margaretha
Gamla foton av unga ansikten berör mig alltid. Jag undrar så hur det gick i livet för dom sedan...
SvaraRaderaAlla ser så levande ut på foton, fast jag vet att de flesta är döda för länge sedan.
Chris,
RaderaJa, visst undrar man - jag försöker räkna ut hur gamla de skulle vara om de levde. Just de här gossarna från andra världskriget, skulle ju, (rent teoretiskt) kunna leva fortfarande.
Jag grunnar också över inbördes relationer i gruppen, när jag ser den här sortens foton. Oh, så många frågor det väcker - och inga svar.
Margaretha
Nog är det den eviga frågan: Hur gick det sedan?
SvaraRaderaMen jag har just avslutat Göran Rosenbergs bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Han visste ju hur det hade gått för pappan sedan men inte hur det varit dessförinnan. Mycket läs- och tänkvärt.
jag tänker precis som du på alla vänner, pojkvänner och män som aldrig kom tillbaka från vietnam. och på alla flickor kvinnor och barn som förlorade sin kära eller sin far. och på amerikas konstiga inställning till krig.
RaderaOlgakatt,
RaderaUndrar varför man undrar. Ett behov av att ha kontroll, att kunna etikettera och sortera in i fack?
Jag har inte läst Göran Rosenbergs bok, men har hört honom tala om den på radion, och tänkt att jag skulle läsa den. Samtidigt är jag lite ovillig, jag läste så ohyggligt många Auschwitz-böcker (och liknande) i tonåren att det ta'r emot nu. Dessutom har jag besökt ett antal av dessa fasansfulla läger.
Margaretha
Debbie,
RaderaMan kunde ju tycka att förlusterna av människoliv i Vietnam, skulle få dem att hejda sig. Ändå fortsätter man att skicka sina pojkar i döden. Ja, jag vet, somliga pojkar väljer själva att åka. Men alla jag talat med efteråt, säger ju att de inte förstod vad de gav sig in på.
Ett smärtsamt kapitel.
Margaretha