I sus och dus

Ligger på min divan och läser missromaner allt under det jag äter chokladpraliner. Återkommer när både böcker och praliner är slut.

I dag för 170 år sedan

upptäckte Lester Howe och hans granne Henry Wetsel en grotta på sina ägor. Lester hade länge undrat varför hans kor alltid samlades i närheten av ett buskage, varma dagar, och inte i skuggan av träd som andra kor. En närmare undersökning visade att det blåste svala vindar från ett hål i marken bland buskarna. Vindar som kom från en under-jordisk grotta som man tror började formas för sex millioner år sedan.
Redan 1843 öppnade Lester Howe grottan för allmänheten, och byggde ett hotell ovanpå den. Han kom så småningom på obestånd och sålde marken, en förening bildades och 1929 kunde man åter öppna grottan för besökare.
Mycket finns att läsa om grottans historia.


Jag är lite osäker på om hela filmklippet syns — om inte så kan man titta på det här.

Råttan på repet

 För att kunna flytta sängen, blev jag tvungen att flytta två bokhyllor. För att kunna flytta bokhyl-lorna,  blev jag tvungen att plocka ut alla böcker — oooooh så mycket damm. Nu ligger alla, fortfaran-de dammiga, böcker i högar på golvet, och jag är inte riktigt säker på var jag ska ställa bokhyllorna. Det gör inte så mycket, för jag har ändå inte så många tillfällen att flytta på dem — men det ser inte så prydligt ut. Inte är det lätt att ta’ sig fram heller.
Men sängen står där jag vill ha den, så att jag kan se ut genom fönstret från den.

Det fanns mycket spännande i hyllorna, som jag inte visste fanns där. Det var min fars bokhyllor, och böckerna säger nog en hel del om honom. Fotoböcker i parti och minut — böcker som ingen människa längre behöver. Vem vill läsa ”Samtal om färgfotografi, mjukteckning och blådämpning m.m.” eller Nya korrektionsmedel mot färgstick vid Agfacolorfilm” nu för tiden? Möjligtvis har några få av böckerna samlarvärde, om man är intresserad av fotokemi och mörkrumsarbete på 30-talet.

Samma sak gäller nog för alla böcker om bilar och motorer,”Das praktische Autobuch”, är kanske inte längre så praktisk. Jag är inte heller så säker på att många orkar igenom en bamsebok med titeln ”Motorfahrzeuge auf Strasse und Werkplatz”, då är kanske Ralph Naders ”Unsafe at any Speed” mer lättillgänglig. Och den som gillar när det går undan i svängarna kanske tycker att boken ”Fart, en bok om racersporten och dess mästare” från 1933, är spännande.

Så är det alla böcker om folkbildning och nykterhet, jag är inte säker på att jag kommer att ge mig i kast med ”En frihetskamp genom seklerna — den svenska nykterhetsrörelsens historia”, då är kanske den tjocka boken med titeln ”Federalism” mer intressant.

Många, väldigt många, av böckerna och manualer-na är så vackra att jag hoppas att någon gång få tillgång till min skanner igen  —  då ska ni får se på underbara omslag och illustrationer i tidskriften ”Svensk motor-tidning” från 1923.

,

Så var det, det där med modern telefoni — det har inte varit annat än elände med vår telefon se’n vi skaffade IP-telefoni. Det hjälper föga att man på Telia är artig och vänlig när telefonen inte går att använda!

Och blogger har fnatt.

Grattis Hilda!

Hilda Olsson (Kerstin Hed)

21 maj 1890 -15 augusti 1961 

Studiecirkeln

Det var blott några stycken, ett dussin knappt.

Det var långt mellan byarnas tjäll — 

men på halkiga vägar de kommo ändå 

till ett möte var torsdagskväll.

Det var muntra ord och betänksamma ord 

på bygdens sävliga mål 

kring ett bord, där aprildagens blåsippskörd 

stod och glimmade blygt i sin skål.

Det var ovana grepp kring penna och bok — 

det var blickar med längtan och dröm, 

som förstummats och stängts vid dagens tramp 

vid spis, vid spade och töm.

Det var riksdagsmannens pojkar och statarns Karl, 

det var Sörgårds och så några fler. 

Den som ingenting visste, fick stöd och hjälp 

av den, som fått lära sig mer.

Det var kanske ej kunskap av stora mått, 

men den lyfte dock tanken på färd 

och skänkte en glimt av vår tid och dess liv, 

av vår stora, härliga värld.

Det var ingenting som gav ära och guld — 

men de unga, de sågo ändå, 

hur rymden vidgades, mer och mer, 

över vägen, de hade att gå.

Och det var, som om hela rummet blev fyllt 

av en hög, förunderlig makt — 

det var ungdomens heliga allvar, som än 

ej bränts till cynism och förakt.

Det var som en kväll, när dimman är tät 

kring ensliga planer och hus, 

och man tänder en lampa — så stod det kring dem 

som en brinnande cirkel av ljus!

Med dagens mått, omodern diktning, och förmod-ligen en av anledningarna till att Hilda Olsson i dag är tämligen bortglömd. Än sjungs väl Spel-Olles gånglåt — men hur många vet att det är en dikt av Hilda Olsson?

Ändå gav hon ut 17 diktsamlingar och två prosa-böcker, mottog Illis Quorum 1955 och föreläste en hel del under sitt liv. Min far hörde henne på Wendelsbergs folkhögskola på 40-talet och var mycket imponerad av henne.

Även jag är imponerad av denna kvinna som skötte alla sysslor som hörde till på en bondgård under förra seklets första hälft, och skrev sina dikter, på kvällarna, efter avslutat arbete.

Hon tillhörde vad som kallades Hedemorapar-nassen, som bestod av Martin Koch, Kerstin Hed, Nils Bolander och Paul Lundh, och ofta besöktes av andra författare och konstnärer.

Konsten att huka sig

Squat

Alma Aguado

en nog så viktig konst — särskilt för oss kvinnor som vid behov inte kan slå en parablel i upprätt tillstånd. Det kräver förstås samarbetsvilliga knän, och helst lite avskildhet. Av någon anledning tycks kvinnfolk inte vara lika benägna, som män, att visa hela världen att även vi måste ge utlopp för våra naturliga behov.

I en kommentar hos Olgakatt, mindes jag den gamla (goda?) tiden då man fick dra i strängen för bara 25 öre — och Olgakatt undrade om man i dag vid behov får betala med kort på centralstationen i Stockholm. Kanske någon har erfarenhet av Stockholm centrals damrum — finns förresten damrummet kvar — med amper toalettmadam?

De flesta av oss har nog rätt många minnen från trängande situationer — och hur vi löste dem. En tämligen desperat lösning tog min väninna till när hon var i London och inte hittade en enda toalett. Det var sommar, och det var på de korta kjolarnas tid. Hon satte sig till slut på en mur i en park, drog diskret upp kjolen, vilket på den tiden nästan gjorde sig själv när man satte sig, och lät naturen ha sin gång, medan hon försökte se ut som om hon satt och väntade på någon.

Själv har jag under årens lopp haft ett antal caper — ett mycket bekvämt plagg, som ger bäraren en märklig silhuett om man har mycket att bära. Dessutom kan capen vid behov fungera både som omklädningsrum och toalett — man justerar sin klädsel därunder så att man vid lämpligt tillfälle (när man tror att man är någotsånär ensam) kan huka sig och se’n, beroende på plats och årstid, låtsas som om man är geolog, botanist eller ento-molog, medan man lättar på trycket.

Den varma årstiden, utan ytterplagg, rekommende-rar jag lång kjol — visserligen kan det vara knepiga-re att få av sig underbyxorna utan cape, men när det väl är gjort, kan man slå sig ned och med räkna ståndare och pistiller på blomstren — för vilket jag rekommenderar att alltid bära med sig ett försto-ringsglas.

Bilresor på vägar utan skogsdungar eller rastplat-ser, kan vara påfrestande.  Har man en bil med fyra dörrar, är det bara att öppna både fram och bakdörr mot vägrenen och huka mellan dörrarna.

Förresten ljög jag när jag sa’ att kvinnor inte kan slå en parabel — jag har en väninna som alltid har med sig en ”peeniss” av papp. Inte bara praktiskt i sko-gen, utan också när man tvingas nyttja snuskiga toaletter.

Noli me tangere

Till Britt-Marie K.

Alla mina mejl till dig kommer i retur. Jag har försökt skicka dem i ett par dar nu — har du någon annan mejladress? Det verkar som jag får vad du skickar.

Det är Snoilsky som skrivit dikten du undrade över — en intressant kille, kan tänka mig att fler än du vill läsa hela dikten. 

.

Noli me tangere.

Jag torgför ej mitt hjärtas lust och kval 

     Att skrynklas ned af obekanta händer. 

     Min fantasi dig bjärta lekverk sänder, 

     Men känslans helgedom hålls aldrig fal.

Om du ej misslynt strax mig ryggen vänder, 

     Kom i min park! Den är så mörk och sval. 

     Gå där bland blommor ifrån södra länder 

     Och se skulpturerna kring min portal!

Men öfver tröskeln skall jag dig ej föra. 

     Förstenad dörrvakt blott får äga öra 

     För skygga gäster utaf doft och ljus.

Du nödgar mig — välan, ett ord jag ropar, 

     Som slott och park i blinken undansopar, 

     Och hvad du ser är hvirfvelsand och grus.

Grattis Walter!

Den mänskliga hjärnan är som ett paraply 

— den fungerar bäst när den är öppen.

........................................   Walter Gropius

Walter Adolph Georg Gropius

18 maj 1883 – 5 juli 1969

Läs om denne intressante arkitekt och formgivare som inte bara grundade Bauhaus.

Råkar du befinna dig i New York City, kan du ta' en titt på ett av hans verk, Metlife Building, tidigare Pan Am Building, som ligger på 200 Park Avenue.

Skapande fantasi

Vid djupa sorger är arbete, förströende läsning och musik nog bra. Men det finnes något som är bättre. Försök sätta den skapande fantasin i gång, och du ska känna hur själen reser sig som en stålfjäder.

........................................... Hugo Hamilton

 Nu tror jag förstås inte att det behövs en djup sorg för att sätta sprätt på skaparkraften. Men hos som-liga ligger den ytligare än hos andra. 

Naturligtvis borde jag ha nämnt Tasha Tudor i går, när jag talade om människor som gjort alvar av sina drömmar.

Och tack Olgakatt för att du talade om att brev-bäraren hetter Ferdinand Cheval!

Tyvärr kan jag inte komma på vad mannen som målade sin lägenhet vit hette. Senast jag läste om honom var nog en artikel i DN, någon som minns hans namn?

Jag blev en gång hembjuden till en kvinna som gått från tanke till handling och skapat en liten oas på en karg klippa. 

Nancy blev änka som ung efter ett mycket kort äktenskap. För att försörja sig tog hon ett arbete som receptionist på en barnläkarmottagning. Ungarna älskade henne, hon blev snart mycket mer än receptionist, när ledsna, arga eller rädda barn inte lät läkaren komma i närheten, så var det Nancy som alltid lyckades få den lilla patienten att gå med på både undersökningar och provtagning.

Utanför arbetet levde Nancy i självvald isolering, i ett litet hus på en karg klippa med utsikt över havet. Runt huset växte i stort sett bara vindpinade tallar — men på husets entrésida (som inte vette mot havet) hade hon byggt en mur, som omgärdade en liten trädgård. Den var kanske fem gånger fem meter, och där växte allt som inte borde kunna växa där. 

Innan vi gick därifrån, visade hon oss leksaker hon tillverkat, små välgjorda bilar av trä och lika söta, små och välgjorda trasdockor. Allt avsett för de små patienterna.

Hur hon klarade av både hantverk och trädgårdsar-bete vet jag inte, hon haltade rejält och ena armen var kortare än den andra och det föreföll som hon hade svårt att använda den.

Människans obändliga skaparlust

Och jag brukar påstå att jag har gott minne! Så sitter jag här och grunnar förtvivlat på några namn som är som bortblåsta.

Karin talde i morse om en man som byggt ett  rike efter sitt eget huvud, och jag tänker att det finns nog fler än vi känner till, som gör det. För att inte tala om alla som skulle vilja göra det, men av olika anledningar aldrig gör det — vi får nöja oss med luftslott.

Jag kom genast att tänka på den franske brevbära-ren som byggde hus av snäckor — för det var väl snäckor, och han var väl en fransk brevbärare?

Men jag kan inte för mitt liv komma på vad han hette. 

Inte heller kommer jag på vad den mannen hette som målade hela sin stockholmslägenhet vit, och bland annat använde sig av klädhängare för att bygga upp dekorationer i relief. 

Så finns det ju munkar, någonstans som jag också glömt, som byggt ett tempel av ölflaskor — det var väl ölflaskor?

Stolen jag sitter på ovan, gjorde en god vän som hälsade på  oss i vårt sommarhus, men den har sedan länge skattat åt förgängelsen, liksom ett bord, likaledes tillverkat av virke som hade växt så att det passade för ändamålet. Det enda vi har kvar av hans finurliga hantverk är hållaren för dass-papper.

Börja dagen med en dans

Medan jag dansar kan jag inte döma. Jag kan inte hata; Jag kan inte skilja mig från livet. Jag kan bara vara jublande glad eller fullkomlig. Det är därför jag dansar.

............................     .........  Hans Bos

Goda mödrar

  
Cynthia Moss, som talar på det här klippet, har studerat den afrikanska elefanten i över 40 år.

Här kan du protestera mot slakten av elefanter som pågår, bara för att man vill komma åt elfenbenet.

Grattis Lars-Erik!

Lars-Erik Vilner Larsson

15 maj 1908 - 27 december 1986

Räddningsaktion

Hur katten lyckades ta’ sig in i röret framgår inte, men jag läser att hon hämtade sig sedan hon fått ett bad och fick vila ut. Brandmännen namnade henne Piper, och hon adopterades av TV producenten på ett nyhetsprogram.

Gutenberg kittlar vandrarfoten

Resor är det bästa sättet att utbilda sig på egen hand.

Karl Julius Weber (1767-1832)

Oj, så många böcker det finns hos Gutenberg, som får mig att vilja packa en ränsel och bege mig ut i världen. Ibland just därför att jag varit på platserna i fråga, och böckerna väcker den latenta längtan att återvända — andra böcker därför att jag aldrig varit där.
Det har väl inte undgått någon, som brukar titta in här, att Schweiz hör till mina favoritländer — i synnerhet dess bergstrakter. Frank Fox bok ”Switzerland”, (från 1914) med illustrationer av okänd person, är nöjsam läsning — i synnerhet hans subjektiva syn på landet och dess innevånare.

The dweller by the shores of the sea or by the riverine plains, setting his feet along a mountain path towards the peaks which go up to meet the sky, ordinarily feels a sense of joy and freedom as he climbs to the higher air. He seems to shake off shackles from his mind and to enter into an enjoyment of life which is less earthly and nearer to the spiritual. His imagination is impressed with the thought that truly he is mounting towards the stars. There is, to aid imagination, a definite corporal effect due to a2 slight change in the nature of the air. A quickening pulse seems to tell of the heart becoming more generous in response to the spirit of the mountains. (sid.2)

Nätpromenad

European Ladies Reading and a Couple Walking During

 the Early French Empire Period, 1802 to 1804

 

1807

1819

1840

1840

 1840

 1877

 Two Chic Parisiennes Out Walking in the Bois De Boulogne

Vad som slår mig, är att de flesta av de äldre promenaddräkterna förefaller synnerligen illa lämpade för ändamålet — i synnerhet skorna.

Ingen av dräkterna är blommig, ändå ringer melodin ”I min blommiga blå krinolin” i mina öron när jag jag ser dessa damer vars enda strävan tycks vara att framstå som ljuva och dekorativa.
I original hette melodin "Alice Blue Gown", och ingår i operetten  Irene från 1919.
Alice blue är en blekblå nyans som sägs ha varit Alice Roosevelt Longworth, Theodore Roosevelts dotter, favoritfärg.
Anita Halldéns svenska text finns här. 

Alice Blue Gown
    (Joseph McCarthy and Harry Tierney)


I once had a gown, it was almost new, 
Oh, the daintiest thing, it was sweet Alice blue, 
With little forget-me-nots placed here and there, 
When I had it on, oh, I walked on the air! 
And it wore, and it wore, and it wore, 
'Til it went, and it wasn't no more.

In my sweet little Alice blue gown, 
When I first wandered down into town, 
I was so proud inside, 
As I felt every eye, 
And in every shop window I primped, passing by.

A new manner of fashion I'd found, 
And the world seemed to smile all around. 
'Til it wilted, I wore it, 
I'll always adore it, 
My sweet little Alice blue gown!

The little silk worms that made silk for that gown, 
Just made that much silk and then crawled in the ground, 
'Cause there never was anything like it before, 
And I don't care to hope there will be any more! 
And it's gone, 'cause it just had to be, 
Still it wears in my memory.

In my sweet little Alice blue gown, 
When I first wandered down into town, 
I was so proud inside, 
As I felt every eye, 
And in every shop window I primped, passing by.

A new manner of fashion I'd found, 
And the world seemed to smile all around. 
So it wouldn't be proper 
If made of silk were another, 
My sweet little Alice blue gown!

Grattis Florence!

Florence Nightingale

12 maj 1820 - 13 augusti 1910

Societetsflickan som vägrade att inrätta sig i överklassleden och mot sina föräldrars vilja blev sjuksköterska. Hon genomlevde några svåra år i tjugoårsåldern, med gudomliga visioner, mentala sammanbrott och studier i smyg.

Visserligen betraktade Florence yrket som ett kall  — men hon var långt ifrån en underdånig kvinna  — hon ansåg att sjuksköterskor skulle ha en rimlig ersättning för sitt arbete.

Mest känd är hon kanske som  ”Damen med lam-pan”, sjuksköterskan som gick sina ronder även nattetid för att se till sina skyddslingar, under Krimkriget. Där blev hon motarbetad av både lä-kare och militärer - ändå lyckades hon förbättra de katastrofala hygieniska förhållandena som rådde på sjukhuset där, dödligheten sjönk från drygt 50% till 2%.

Denna intressanta kvinna startade och drev en sjuksköterskeskola när hon återvände till England efter åren på Krim och utvecklade ett system för att statistiskt redogöra för säsongsvariationen i solda-ternas dödlighet så att brittiska politiker skulle förstå vad det handlade om.

Hon skrev omkring 200 böcker, och det finns mas-sor skrivit om henne. Själv har jag bara läst ”Flo-rence Nightingale” av Cecil Woodham-Smith, men det finns många fler böcker om henne, bland annat Åsa Mobergs bok ”Hon var ingen Florence Nightingale. Människan bakom myten” (2007).

Bilder som berör

För några dagar se’n, talade jag om hur bilder jag stöter på, på nätet väcker olika känslor hos mig. Det här är en bild som berör mig, och får mig att undra över pojkarnas öden.
Bildens titel är ”A Lancaster Bomber Crew”, ingen annan information gives.
Bland många andra minnen kommer minnet av en bussresa, en gång för länge se’n, för mig.

Språk, fördomar och dialekter

Att från det egna språket flytta 

in i ett främmande, detta är 

på samma sätt bildande som 

en resa i främmande land.

.................................  Esaias Tegnér d.y.

Jag befann mig under några veckor på en kursgård — den låg naturskönt, och det fanns många möjlig-heter att promenera på något av de olika långa spåren som utgick från gården. Med på kursen fanns en kille från Niger, hans modersmål var franska, plus några olika afrikanska språk, men efter några år i Sverige talade han en utomordent-ligt god svenska. Ändå hände det ofta att männis-kor tilltalade honom på engelska — även om han inlett samtalet på svenska. Liksom många tog för givet att han kunde spela gitarr och sjunga!

Naturligtvis fanns det luckor i hans svenska, han frågade vad saker hette, och vi diskuterade ofta språk — men alltid på svenska. 

En dag när han kom hem från en tur i skogen, såg jag att ett par äldre damer stannade honom, och de talades vid en stund. Se’n kom han till mig och frågade: “vad betyder majlen?”   När jag inte svarade på en gång sa’ han att damerna (som kom från Skåne) hade frågat honom om han “sprungit majlen“. 

När jag i min ungdom arbetade på ett dagis, hade vi ett barn vars pappa kom från Polen — en dag när han hämtade sitt ättelägg, frågade han mig om det hette, ”en eller ett sop”. Jag frågade om han mena-de sopor — nej, sa han, och visade med en gest att han tömde ett glas. 

När han gått skrattade mina kollegor, och sa’ att han nog inte vågade fråga sin fru om man säger en eller ett sup.

Den människan glömmer jag aldrig

Bild från nätet

När jag i går tittade på videoklippet med de handi-kappade människorna, kom jag att tänka på en handikappad kvinna vår familj mötte för länge sen.
Vi var i Schweiz, vänner hade rekommenderat oss att fara till Val di Poschiavo — vänner som visste att vi tyckte om att vandra i bergen. De hade gett oss namnet på ett litet pensionat högt upp i bergen.

Det var sent lidet på eftermiddagen innan vi kom till Poschiavo och började leta oss fram till avtags-vägen som ledde till pensionatet. Vägen blev smalare och smalare, och till sist körde vi i ett par hjulspår på den branta bergssluttningen. Inte ett hus i sikte — ingenting utom den vackra schweiz-iska naturen, och den anade vi mer än såg eftersom det var gråväder och dessutom började skymma. Det var en märklig känsla att köra uppför alpslutt-ningen, och gissa var ”vägen” fanns. Just när vi började fundera på om vi inte skulle vända innan det blev nedmörkt, mötte vi ett par män, som kom gående. Jo då, sa’ den ena mannen, det var bara att fortsätta uppför — det var hans kusin som hade stället. Så vi fortsatte, och kom så småningom fram till ett hus — inte det här, men både huset och naturen såg ut ungefär så. 

Att kalla det ett pensionat, var nog att ta’ i — ett mycket enkelt vandrarhem var nog en bättre benämning. Man kom rakt in i familjens privata kök, vilket var det enda utrymme vi var inne i, förutom ett enkelt kök  en trappa upp, och något som var mest att likna vid en sovsal — ett antal sängar uppställda på loftet. Det fanns varken elektricitet eller vatten och avlopp, dasset låg även det en trappa upp, rakt över gödselsta’n. När vi lagt oss hörde vi mansröster, och trodde först att det var i vårt rum, men det visade sig att de kom från andra sidan av brädväggen — en brädvägg, som var mer att likna vid ett spjälstaket, med cirka fem centi-meter mellan brädorna.
Någon mat hade vi naturligtvis inte med oss, vi hade ju räknat med att hitta ett pensionat, men vi fick köpa grovt bröd, smör och ställets egen ost.

Där i köket där allt umgänge med ägarna försiggick, där satt en äldre kvinna i en skrinda, moster till frun i huset. Hade hon ben, så var de mycket förkrympta, och vi fick veta att hon hade tillbringat hela sitt liv i en skrinda. Det var den sötaste och gladaste lilla gumma man kan tänka sig — tyvärr talade hon bara rätoromanska, vilket ingen i vår familj gör. Men min språkbegåvade mor, kastade sig glatt in i ett samtal på hemmagjord interlingua — en blandning av latin, italienska, spanska och en gnutta franska.  Den lilla tanten blev så lycklig över att kunna tala med mor att rätoromanskan bara forsade ur munnen på henne — vi förstod förvån-ansvärt mycket av vad hon sa’. 

Jag glömmer henne aldrig — men jag tänker också att det inte kan ha varit lätt att sköta henne under de extremt primitiva förhållandena. 

Associativa bilder

Under mina strövtåg på nätet stöter jag ofta på bilder som får mig att reagera på olika vis — ibland väcker de slumrande känslor, ibland roar de mig — eller som bilden ovan, får de mig att tänka på en viss situation eller kanske på en melodi. 
Jag tror knappast att jag är ensam om att tänka på Pete Seeger och “Little Boxes”, när jag ser de här små lådorna — även om husen varken är gröna eller skära.
Om sångens tillkomst kan man läsa på Wikipedia.

.

Se och begrunda

I dag för 89 år sedan

öppnade Liseberg.

Jag läser att en av de första gästerna på Liseberg var Albert Einstein, som i Kongresshallen höll ett anförande om relativitetsteorin.

Måsteläsning

skriver en bokhandel i ett utskick, och jag undrar vad i all världen det är. Studerar man, finns det naturligtvis böcker man måste läsa — men det här gällde vanliga moderna skitböcker. Samma bok-handel skriver med stora bokstäver i ett nyhets-brev:

Aktuella böcker

Här hittar du fler böcker det talas om just nu

Hade de skrivit, “Okända böcker, som ingen talar om”, då hade jag klickat mig dit omgående. Naturligtvis ska en bokhandel tillhandahålla ny-utkommen litteratur (även om det är tveksamt om den bör kallas litteratur) — men alla gamla fina (och somliga nya fina) böcker då; de som snabbt försvinner från boklådornas hyllor. Jag tror inte att bokhandlar och förlag skulle gå omkull om man slog ett slag för böcker som ingen talar om. En del av dessa böcker finns att få — men hur ska man veta det om ingen talar om att de finns?

Jag vet att många tror att jag bara läser uråldrig böcker, så för att bevisa motsatsen kommer här en lista på några av böckerna i en av boktravarna bredvid min blå stol. Böcker som inte så många talar om. Överst ligger 

Spektrum : den svenska drömmen — tidskrift och förlag i 1930-talets kultur av Johan Svedjedal (2011).  

Nu råkar en mig närstående person ha funnits med på ett hörn i den gruppen, men även om det inte varit så, är det en mycket intressant bok som jag tro många skulle ha glädje av.

Den som vill veta mer om böckerna får klicka på länkarna, skulle jag berätta något om varje bok, toge det för lång tid innan jag blev färdig med inlägget.

Landskapets röster : studier i Elias Martins bildvärld av Mikael Ahlund (hans doktors-avhandling från 2009)

Wår lärda Skalde-Fru, Sophia Elisabet Brenner och hennes tid av Valborg Lindgärde, Arne Jönsson, Elisabeth Göransson (20011)

Den svenska poesins historia av Staffan Bergsten (2007)

Moralens landskap av Sam Harris (2010)

Sophie Creutz och hennes tid : adelsliv i 1700-talets Finland av  Kirsi Vainio-Korhonen

Och slutligen en nyutgåva av Virginia Woolfs Kvinnor.

Grattis Robert!

Robert Browning 

7 maj 1812 – 12 december 1889

Pippa's Song

THE year 's at the spring,  
And day 's at the morn;  
Morning 's at seven;  
The hill-side 's dew-pearl'd;  
The lark 's on the wing;         
The snail 's on the thorn;  
God 's in His heaven—  
All 's right with the world!