Huvudsaken

Grattis William!

"Fantasin är inte ett tillstånd: den är människans själva existens."

William Blake

28 november 1757 - 12 augusti 1827

En intressant person! Det finns mycket att läsa både av och om honom på nätet — jag tycker att Michael R. Burchs sida är bra.

Blandningen av det eteriska och robusta i hans konst fascinerar mig. Liksom att så många av hans målningar ser ut som vore de vävda.

Catherine Blake, hans fru

The Ancient of Days, 1794

The Body of Abel Found by Adam and Eve, ca. 1825

Song of Los 2

The Virgin and Child in Egypt

Övertänkta uttalanden

kommente´ra verb ~de ~t

ORDLED: kom-ment-er-ar

SUBST.: kommenterande, kommentering

• ge kommentar(er) till annat uttalande el. till (nyss inträffad) händelse e.d.: han tittade i tidningen och ~de det han läste; ~ händelsen; ingen ~de hennes klänning

BET.NYANSER: a) med bibetydelse av kritik: hon ~de hans bordsskick b) spec. i sportsammanhang: matchen ~s av NN

IDIOM: ~d utgåva utgåva av (äldre) skrift med textförklaringar

KONSTR.: ~ (ngt)

HIST.: sedan 1640; ur lat. commentari 'tänka över; förklara', till mens 'sinne; tanke'; jfr mental

Brevväxlar (eller heter det mejlväxlar?) med en av bastmattans läsare, vi diskuterar kommentarer. Hon säger att hon sällan kommenterar, därför att hon inte har något att säga.

Det är en knepig balansgång, rena banaliteter kan vi alla leva utan (förhoppningsvis) men det behöver ju inte heller vara akademiska utläggningar.

Vår diskussion började med bloggkommentarer men kom att utsträckas till kommentarer i största allmänhet — och då nuddar vi vid småprat som både jag och Anne-Marie, tar upp med jämna mellanrum, och som vi har olika syn på.

Jag är väl medveten om att många blir provocerade av min inställning, att om man inget har att säga, så ska man inte göra det — och är böjd att hålla med min mejlvän, som inte lämnar en kommentar om det inte tillför inlägget något, även om jag kan tänka mig att lämna en kommentar som en hälsning, bara för att visa att jag varit där.

Ju mer jag tänker på begreppen, kommentar, småprat och kallprat — ju mer trasslar jag in mig i mina egna tankar. Var går gränsen mellan vänlighet och floskler och mellan intresse och nyfikenhet? Kanske varierar det från dag till dag, beroende på dagsformen.

De riktiga orden

Grattis Wilhelmina!

Wilhelmina Stålberg!

26 november 1803 - 23 juli 1872

(jag gillar hennes något ampra,

uppsyn! Eller är den bara trumpen?)

Jag har ett nytryck av en av hennes böcker med stickbeskrivningar, annars hade jag inte läst något av henne — om man inte räknar ”Hjalmar och Hulda” förstås — förrän jag snavade på hennes bok ”En vinter i Hernösand, novell i bref” från 1834. Trots att boken (som jag nog betraktar som en roman snarare än en novell) är tämligen förutsägbar, är den charmig och rent språkligt en njutning att läsa.

Helt säker på att hon skulle ha uppskattat

den här versionen, är jag inte.

Wilhelmina var fosterdotter till fältkamreraren Stålberg och hans hustru i Stockholm, och som det står i skrifterna ” föddes (hon) av obemärkta föräldrar men övergavs. Hon fick en god uppfostran och visade tidigt litterära anlag, redan som tonåring fick hon texter publicerad i tidningar, under signaturen Wilhlelmina.

Hon debuterade 1826 med diktsamlingen ”Min lyras första toner”, och efter att gett ut flera böcker fick hon Svenska akademiens guldmedalj 1843.

Hon var en av 1800-talets mest produktiva författare och översättare. Större delen av hennes författarskap utgörs av historiska romaner, men hon skrev även barnböcker, lyrik, gåt- och charadböcker.

När hennes fosterfar dog 1829 blev hon och hennes fostermor tvungna att själva ordna sin försörjning. Modern lärde Wilhelmina hantverk (vilka framgår inte) och hushållsarbete för att med dessa kunskaper kunna bidraga till deras försörjning. De tog in fattiga ungdomar som inneboende vilka man undervisade.

Fostermodern dog 1846, varefter Wilhelmina levde ensam i Stockholm. Hon försörjde sig på sitt författarskap och på att översätta, främst från tyska, engelska och franska.

En väldig jägare är jag.

Ej Nimrod var så båld.

Det djur har sett sin sista dag,

Som råkar i mitt våld.

I alla hus jag finnas plär,

Så fin, så spak, så vig.

Rätt mångens favorit jag är,

Fast andra hata mig.

Allt sedan syndaflodens dar –

Och kanske litet till –

Jag menskoslägtet åtföljt har

Och städse följa vill.

* svar längst ned

Jag måste tillstå att av de hundra gåtorna i boken ”Gissa den som kan?, Ett Hundrade nya Gåtor på vers af Wilhelmina Stålberg, Till nöje och förströelse i familjkretsar” från 1863, är det inte många av gåtorna jag gissa.

*katten

Förklädd välsignelse?

Pumpapajen är avnjuten och tacksägelserna i vederbörlig ordning avsända till rätt instans.

Mycket har jag att vara tacksam för, men på en punkt har jag svårt att uppbåda någon tacksamhet — och det är när det kommer till datorn. Just i dag har jag insett att ny laddare inte var vad som behövdes, felet är allvarligare än så — och säkert mycket dyrare än den införskaffade piratsladden.

Om nu någon skulle ha missat det, så upprepar jag att det blir varken adventskalender eller julkort i år. För båda delarna är jag beroende av den "riktiga datorn".

Grattis Billy!

Billy the Kid

23 november 1859 - 14 juli 1881

Som egentligen hette Henry McCarty men ofta kallade sig William H. Bonney, var en mytomspunnen laglös.

Metaforer

Kanske inbillar jag mig det bara, men jag tycker att allt fler talar och skriver i metaforer. Det är en hisklig blandning av mytologi, väder, fabler, blommor och bin. Och det är ett utbrett fenomen — politiker, bloggare, direktörer, artister, ja snart sagt varenda människa som uttalar sig offentligt försöker sig på det. Övning ger som bekant färdighet, så snart borde alla “metaforister” har förfinat denna svåra konst, så att vi slipper höra alla dessa märkliga liknelser.

När jag ser den här bilden påminns jag om en skolkonsert jag bevistade för länge sen. Det var tonåringar som samlade ihop pengar till en skolresa, och på inträdesbiljetten kunde man vinna ett hemligt pris (en fin fruktkorg, som en far med affär hade donerat). Konserten hölls i det lilla rådhuset, en vacker byggnad där den stora porten var vackert snidad och hade metallbeslag. På den hade man satt upp ett anslag där man talade om att efter konserten skulle dragning ske av “the door prize”. Bakom mig stod en liten kille som med möda stavade sig igenom meddelandet och förskräckt vände sig till sin mamma och sa’ “tänk om vi vinner, var ska vi då ställa dörren?”

På tal om månsken

så sjunger vi den här sången just nu.

moon·shine n.

1. Moonlight.

2. Informal Foolish talk or thought; nonsense.

3. Illegally distilled whiskey. Also called regionally white lightning.

intr.v. moon·shined, moon·shin·ing, moon·shines

To distill and sell liquor illegally.

Julklappstips - en padda åt kissen

Om trovärdighet

För lite se’n letade jag efter information om en krukväxt. Jag hamnade på en av nätets många trädgårdssidor — och fick reda på vad jag ville. Där ramlar det in ett plakat där jag tillfrågas om jag vill svara på några frågor. För det mesta svarar jag nej, men just den här gången gjorde jag inte det. Jag minns inte hur frågan var ställd, men jag fick uppfattningen att de ville veta vad jag tyckte om företagets hemsida. Men icke, förutom ålder, kön och inkomst ville de veta vad jag har för utbildning, vilka sällanköpsvaror (ordet är inte mitt påfund) jag köpt på sistone och vilka jag planerade. Vad jag arbetar med, varifrån jag surfar och mina datorvanor och andra frågor i den stilen, och jag funderar på vad i all världen ska trädgårdsfirman med den sortens information. Och naturligtvis frågar jag mig hur tillförlitliga uppgifter är som man lämnar anonymt, man kan ju dra till med vilka svar som helst.

På tal om tillförlitlighet, kommer jag att tänka på en (högst ovetenskaplig) undersökning som ett par amerikanska bloggare, Amy och Linda, nyligen gjorde.

Amy började undra om man kunde lita på räkneverket som registrerar besökare på bloggen, den visade på många fler besökare än hon tyckte var rimligt. Linda däremot, som själv tyckte hon hade många besökare varav många kommenterade — var förvånad över att hon hade så få besökare. Båda började föra bok över hur många besökare räkneverket registrerade per dygn, och de besökare de visste med säkerhet besökte dem. Nu kan man ju aldrig veta exakt hur många besökare man har — om man inte litar på sitt räkneverk, men de fick inte det hela att gå ihop. Det lite märkliga är att när de såg att räkneverket slog över på ett nytt tusental, och de tittade efter när de förra gången slog över — låt oss för enkelhetens skull säga att det var för exakt en vecka sen — och själva adderade den veckans besökare (besökare enligt räkneverket) så stämde inte siffrorna. Trots att alla uppgifter kom från samma källa, så hade Amy noterar att räkneverket den veckan tidigare bokfört 1347 besökare.

Och statistik får mig att minnas det tjusiga stapeldiagram jag gjorde när jag gick i skolan, och statistik stod på schemat. Jag satt en eftermiddag vid Stureplan och skrev ned vilka färger det var på bilarna som passerade. Den svarta stapeln var högre än de andra tillsammans, vilket kan ha berott på att taxibilarna var i majoritet.

10 % av alla biltjuvar är vänsterhänta.

Alla isbjörnar är vänsterhänta.

Så ifall din bil blir stulen,

är det 10 % chans att den är stulen av en isbjörn.

Tankar i konsumkön

Står i kassakön på konsum när en omisskännlig lukt överfaller mig. Jag inser att barnet bakom mig är upphovet till den. En solig unge på kanske dryga året, som inte verkar lida av att hon uppenbarligen presterat en rejäl hög i blöjan.

Odören får mig att minnas en mycket varm dag, när jag var mycket trött (varför kanske jag kommer ihåg att berätta en annan gång) och reste med Greyhoundbuss från Salt Lake City till Ashton, Idaho, flera timmars resa rakt norrut. Bussen var fylld till sista plats, bredvid mig hade jag en ung mamma med sin telning i knäet — en unge som gissningsvis var omkring fem år.

Jag lutade huvudet mot fönstret och försökte sova, mycket snart nådde en icke angenäm doft min näsa, en doft som tydligt talade om vad ungen gjort. Just som jag dåsade till och drömde om vackra svarta fåglar med röda vingar, börjar ungen fråga ut sin mor om mig:

”Where is the lady going?”

”Ssch, the lady is tired”, viskar modern. Men ungen viskar inte:

”Why is she tired?”

”Ssch, I don’t know, she’s trying to sleep so we have to whisper”.

”Why is she tired?”.

Och så fortsatte det. Hur länge vet jag inte, för jag somnade av ren utmattning.

Frkrtngr

Varför är "förkortningar" ett så långt ord?

Tidsbrist eller lättja?

Mr Wolf, a Postal Courier in a Hurry,

Can't Stop to Pick Up the Tortoise's Letter

Som bekant tycker jag, och många med mig, att det är mycket oartigt att i privat korrespondens använda sig av förkortningar. Så jag skrattade gott när jag nyligen fann citatet ovan.

Hr mn s n nrdn brttom, tt mn nt hnnr skrv t ll bkstver kn mn j hpp vr ll vklr — d fr mtgarn dsstm lt hjrngmnstk vd dchffrrngn.

Grattis Robert!

Robert Louis Stevenson

13 november 1850 – 3 december 1894

Vill du läsa vad han skrivit så finns det mesta hos Gutenberg.

PICTURE-BOOKS IN WINTER

Summer fading, winter comes—

Frosty mornings, tingling thumbs,

Window robins, winter rooks,

And the picture story-books.

Water now is turned to stone

Nurse and I can walk upon;

Still we find the flowing brooks

In the picture story-books.

All the pretty things put by

Wait upon the childrens' eye,

Sheep and shepherds, trees and crooks,

In the picture story-books.

We may see how all things are,

Seas and cities, near and far,

And the flying fairies' looks,

In the picture story-books.

How am I to sing your praise,

Happy chimney-corner days,

Sitting safe in nursery nooks,

Reading picture story-books?

R.l.S.

Sjungande sand

Hittar en artikel om ”sjungande sand”, och associerar genast till Josephine Tey som skrivit en bok med den titeln.

Eftersom jag alltid undrat över fenomenet tyckte jag att det var roligt med det här filmklippet. Jag fick åtminstone höra hur det kan låta. Hur det uppstår har jag nog inte riktigt fattat, i synnerhet som förklaringarna skiljer sig en aning åt, från artikel till artikel.

Men hur som helst, kan jag rekommendera alla Josephine Teys böcker.

Kortfattat

KONSTEN ATT FATTA SIG KORT.

Jag har för vana att jämt mig kort fatta —

ibland en bokstav räcker riktigt bra.

Om jag får veta att min gamla katta

har kolat av, så säger jag blott: A!

När uti bönen prästens käke glappar,

jag reser mig och säger: “Får jag B?"

Om dagens tidning gumman från mig nappar,

jag håller fast den med ett: “Låt mig C!”

Där annonserar man om strumpor tjocka,

och gumman frågar strax: “Vad kosta D?”

En yngling ringer på tamburens klocka,

jag säger: “Vi ha ingenting att G.”

Av tvenne bokstäver blir namnet LN,

så hette hon, som en gång var min vän

.Jag ville gå på bio häromkvällen,

men tänk, att dit har jag ej hunnit N.

Jag säger O! när jag är uti klämma,

och sådant händer ofta nog tyvärr.

Min hustrus namn jag stavar blott MA —

hon är nog vacker, fast hon har ett R.

Det sitter dock på en av hennes vader,

ett gammalt märke efter en abcess,

men strunt i det — vi gärna drar en spader,

och slår jag då en kung, slår hon ett S.

En sommar bodde hon och jag på landet,

var afton brukade vi koka T;

en kväll sa gumman: “Jag tror ej jag kan det,

för det tog slut i middags på min V.”

Ibland vi tog en liten ljusgrön eka

och rodde ut på Mälarn’s klara sjö —

“Vad är det där?” skrek gumman min och peka,

jag svara genast: “Å de’ Ä en Ö.”

Svarta Masken

En modebild

EN SORGLIG MODEBILD UR VERKLIGHETEN

Det var en tös som hette Pauline,

hon levde endast för att vara fin.

Hon följde noga modets minsta nyck.

och journalernas konstifika tryck.

Ack, vore jag så spänstig, slank och smal

som bilden här i denna modjournal!”

Så bad hon högt. — Den lede stod på lur,

och bums han gav henne en så’n figur.

Vid spegeln stod hon nästa ögonblick

med burrigt hår och i en klänning chic.

Så korta armar förr hon aldrig haft,

men benen voro långa liksom skaft.

Och hennes ögon — tänk, ett sånt format! —

hon sökte sluta dem, men hon vart flat.

Det stramade för hårt i nackens skinn,

men i sitt öra kunde hon se in.

Gud give hennes armar räckt dithän,

att hon fått knäppa dem kring sina knän!

Hon kunde aldrig sina fötter nå,

och ännu mindre kunde hon dem två.

Och hennes mun — ack, genom detta hål

hon kunde ej få ner ett enda mål.

Hon måste köpa sig en liten tratt

och hälla i sig både ditt och datt.

Den stackars flickan, fordom så kokett,

nu stundom gråter en förfärlig skvätt.

Här kommer nu historiens sens moral:

Lev aldrig livet efter modjournal!

Svarta Masken

Ögon blå,

Då och då

Har du bruna ögon, så går det nu att medelst ett 20 sekunder långt laseringrepp ändra på sakernas tillstånd. Men så vitt jag förstår går det inte för oss blåögda att bli brunögda. Inte för att jag har någon önskan i den vägen, jag bara häpnar när jag läser om den här sortens onödiga — och förmodligen dyra — ingrepp.

Musmums

Möter ni en mus som stinker vitlök och pepparmint, så har de nyligen dinerat på Ems drajvinrestaurang.

När jag lyfte på motorhuven i morse, så fanns en vitlöksskiva kvar, och pepparmintstussarna var indragna bland kablarna. För sex dagar se'n låg där fem vitlöksskivor.

Har läst att de inte gillar citrusfrukter, kanske ska jag pröva med grapefruktskal.

Måste vi riva norra gaveln?

Fortsätter att studera manualen. Där står, beträffande utomhussensorn, den som jag nu hängt upp på norra gaveln bakom vår taxus:

Placera inte sensorn längre än 30 m från huvudenheten (inomhus). Minimera hinder som t.ex. dörrar, väggar och möbler.

Nättankar

Denna gråa dag, då bara de synnerligen trötta buskastrarna, vittnar om att det varit en varmare årstid — filosoferar jag över Internet och vad det fört med sig. Som så ofta förr (eller alltid?), diskuteras samma sak på flera håll samtidigt. I går läste jag vad Owe Wikström skrivit om en intervjuv med Zygmund Baumann. Bara några dagar tidigare hade jag träffat E som läser våra bloggar, och hade några mycket uppfriskande (och rätt elaka) synpunkter på bloggare och deras sätt att uttrycka sig. Och så i morse damp det ned ett mejl från Annika, som även hon läser ungefär samma bloggar som jag läser, plus några till. Jag kommer säkert att återkomma till en del av de synpunkter som Annika och E framförde.

Annikas tankar rörde delvis det jag talade om häromdagen, att inte ovetande såra någon. Bland annat skriver hon:

”Jag har aldrig lämnat någon kommentar för jag känner mig som den elaka häxan som inte tycker som någon annan. _ _ _ så när jag tycker att någon sagt något åt helvete fel eller bara jamsat med, så låter jag hellre bli att säga det än att säga det. _ _ _ När man inte känner varandra så vet man ju inte vem så tar illa upp och vem som tål kritik.”

Både Annika och E är nog, liksom, jag debattglada typer, som är vana vid heta diskussioner i de mest skilda ämnen. Jag känner så väl igen de tankar de båda uttrycker. E och jag är tämligen jämngamla, och jag misstänker att inte heller Annika är purung — så kanske är det en generationsfråga. Fast helt säker är jag inte. Det som fick mig att tro det, är att vi som hade hunnit skaffa oss sociala vanor innan datorer blev var mans egendom, skiljer mer på det privata och det offentliga livet. Det här vet jag att jag talat om tidigare, men jag återkommer till det, därför att det är så markant hur många tycks se kommentatorsrutorna som en privat sfär där man uppför sig som i ett slutet sällskap. Och vi äldre viker kanske inte heller ut oss till allmänt beskådande på samma vis som de yngre.

Möjligtvis förhåller det sig också så att vi som varit med ett tag, inte har samma behov av att framställa oss i en fördelaktig dager — vi är mer intresserade av sakfrågorna än av att bygga upp en bild av oss själva som spontana, gulliga och omtänksamma.

Bara spekulationer, men jag har tänkt en hel del på dessa frågor, eftersom jag, liksom båda dessa nya vänner, ibland avstår från att säga vad jag tycker då det inte känns som rätt forum att göra det i.

Jag kan ju bara tala för min egen blogg, men jag uppskattar diskussioner och hoppas att mina läsare talar om när de har en annan uppfattning än den jag gjort gällande.

Huru behålla förståndet

när man ställer klockan

Bilden har jag "lånat" från National Geographic

Det vore väl inte så piffigt att ha åtta armar — för att inte tala om hur besvärligt det skulle vara att sticka tröjor med åtta ärmar — men det finns tillfällen då några extra armar skulle komma väl till pass.

I dag skulle jag försöka få en så kallad väderstation att fungera som tänkt. Inser snabbt att de som utformat bruksanvisningen inte tänkt. Det är ett litet häfte, ungefär 10 x 6 cm. Följaktligen är bokstäverna millimeterhöga. Om jag lägger häftet i knäet, kan jag ha förstoringsglaset i ena handen och väderstationen i andra — och det är nu problem börjar. Jag har i regel inga problem att memorera en text, men då ska det vara texter som jag förstår. Kortfattade manualer på halvsvenska hör inte dit.

För att bevara mitt sinneslugn har jag ställt ifrån mig väderstationen och i stället plockat fram ”Candy is Dandy, the best of Ogden Nash”. Läsning jag rekommenderar då man behöver piggas upp.

The Octupus

Tell me. O Octupus. I begs.

Is those things arms or legs?

I marvel at thee. Octupus;

If I were thou. I’d call me Us.

Ögnar igenom Wikipedias artikel om bläckfiskar och får lära mig att det är intelligenta djur, som har både kort- och långtidsminne. Minns då en mycket spännande historia som vår lärare läste för oss i fjärde klass. Det handlade om någon som slogs med en bläckfisk — kan de ha varit Kipling?

PåSladdden, kan meddela att jag nu lyckats ställa klockan, men inte ens försökt få termometern att visa celsius och vad det finns mer för finesser får jag ta' reda på en annan dag.

Franz Nölken

Max Reger, 1913

Max Reger, fotografi av Franz Nölken, 1913

Jag begav mig ut på nätet för att lära mig mer om Max Reger, men hann inte ens läsa vad Wikipedia — eller någon annan — hade att säga om honom. Franz Nölkens målning av honom, fick mig att släppa alla tankar på Max Reger, och i stället läsa allt jag hittade om Franz Nölken. Så värst mycket information hittar jag inte — kanske för att han, liksom så många andra i den generationen dog ung. Han stupade i Frankrike strax före krigsslutet.

Franz Nölken

5 maj 1884-4 november 1918

självporträtt, 1916

Junge Mit Ziege,1902

The Artist and his School 1902

Zwei Mädchen am Gartenzaun, 1904

Schneiderstube, 1905,

Heidelandschaft, 1905

Am Brunnen, 1905

Stilleben mit Leuchter und Ananas, 1905/6

Zwei Mädchen beim ankleiden, 1907

Female nude 1907 /08

Kindergruppe im Park, 1912

Blick aus Nölkens Atelier, Wallstraße in Hamburg, 1914

Straßenecke mit Blick auf die Binnenalster,

handkolrierte Radierung 1915

Mädchen in der Pappelallee

A lady putting on her hat

Att välja sina ord

Den som fyller sitt huvud

med andras ord hittar

ingenstans att

göra av sina egna.

Vi får med jämna mellanrum besök av Gittan, en glad, utåtriktad och storvuxen kvinna. Varje gång hon kommer ut i köket, ta’r hon ett par danssteg och säger: ”här kommer lilla jag”. Jag blir lika full i skratt varje gång — men det skadar ju ingen, och jag tänker i mitt stilla sinne att hon förmodligen har sagt det ända se’n hon verkligen var liten, och har se’n fortsatt av bara farten. Det är väl så många klyschor och floskler överlever. Inte bara överlever förresten, många av dessa förfärliga uttryck frodas. Klockrent, nära och kära, ladda batterierna och sätta ned foten, sårar ju ingen även om det är fantasilöst och löjeväckande. Envisas man med att tala om lilla mamma gäller det att säga det till rätt person — säger jag det till mor blir jag nog tvungen att ducka. För att inte tala om att det kan bli lika löjligt som lilla jag, om mamma visar sig vara en valkyria.

Vi ta’r risker när vi talar utan att tänka på vad orden egentligen betyder. Kanske ger vi blanka katten i om någon med ett religiöst engagemang blir sårad om vi åkallar den lede och hans anhang, men ord kan såra djupare än så. Jag minns en gång när jag som barn följde med mina föräldrar på ett föreningsmöte. Efter förhandlingarna serverades som alltid kaffe, vid långbord. Stämningen var god, skämt och allvar blandades — någon berättade om en händelse från barndomen och Sven kom att tänka på något han hade varit med om. Jag kommer inte längre ihåg vad han berättade, jag tror det handlade om pojkstreck han varit med om. Det framkallade skratt och roade kommentarer och någon sa’ skrattande: ”du är ju inte klok!”.

Jag glömmer aldrig hur Svens skratt dog, han bara reste sig och gick. Det blev alldeles tyst kring bordet, en av männen skyndade sig efter Sven. Vid bordet, gjordes tappra försök att hitta samtalsämnen, och långsamt kom samtalet igång, men den goda stämningen var försvunnen.

Senare fick vi veta att Sven periodvis vistades på, vad som på den tiden benämndes mentalsjukhus — om man inte rätt och slätt sa’ sinnessjukhus.

Grattis Guido!

Guido Reni

4 november 1575 – 18 augusti 1642

självporträtt cirka 1642

Ritaratto-Di-Vecc

Beatrice Cenci

Flicka med ros, cirka 1610

och så

min mormors mor som

föddes för 155 år sedan