Som man är klädd

För inte så länge se’n skrev B på sin blogg att hon blev bättre bemött när hon handlade, om hon hade kjol eller klänning på sig. Nu är B en prydlig person, som även när hon bär långbyxor, har varje hårstrå under kontroll, en diskret doft av parfym och inte en fläck eller ett dammkorn vågar sig i närheten av henne. Det var mest ett konstaterande från hennes sida, jag fick nog uppfattningen att hon inte tyckte att det var så konstigt.

Först blev jag nog lite förvånad, men i Amerika är ju utanverket väl så viktigt som människan bakom fasaden. Och jag, som gick i en skola där klädseln var minst sagt blandad, minns hur märkligt jag tyckte det var att mina amerikanska släktingar och vänner inte kunde tänka sig att ha samma kläder två da’r i rad i skolan.

Min första tanke var att jag aldrig, mig veterligt, blivit dömd efter min klädsel — och jag är inte känd för att vara välklädd. Men så mindes jag plötsligt en episod från mina tonår. Det var vinter, och eftersom vi bodde en bit utanför sta’n och hade några kilometer att gå från tåget till hemmet, var både jag och min mamma praktiskt klädda, i lodenrockar, varma stövlar och stickade mössor och vantar. Det var julklappstider, men vad vi egentligen hade för ärende till en guldsmedsaffär på Odengatan, minns jag inte längre. När det egentliga ärendet var avklarat, frågade jag om de hade några örhängen med rubiner. Expediten lyssnade knappast till mig, bara vände sig bort och mumlade något. Jag blev så himla irriterad att jag slet av mig min hemstickade vante, sträckte fram handen och sa’ att jag ville ha något som matchade ringen. Det var skrattretande att se effekten, både “min” expedit och två till kom rusande — trots att det var chockfull med andra kunder i affären. Jo, men kanske fanns något, plötsligt fanns ett överflöd av örhängen framför oss på disken. Både mor och jag hade svårt att hålla oss för skratt, men vi tittade artigt på vad som fanns och sa’ att det inte riktigt var vad vi tänkt oss.

Någon vecka senare hade mor ett ärende till samma affär, och väl hemkommen berättade hon att expediterna hade nästan slagits om vem som skulle få expediera henne, och få visa ett par nyinkomna örhängen med rubiner.

hä`da verb ~de ~t, perf. part. ibl. Hädd

ORDLED: häd-ar

SUBST.: hädande; hädelse

• uttrycka en upprörande ringaktning för ngt som hålls heligt (av många), spec. relig. företeelse {skymfa}: ~ Gud genom att skrika förbannelser; att skämta med nattvarden är att ~

BET.NYANS: försvagat och skämts.: han ~de genom att ifrågasätta den svenska neutraliteten

IDIOM: som man är klädd blir man hädd man blir bedömd efter sitt yttre t.ex. sättet att klä sig

KONSTR.: ~ (ngn el. ngt)

HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. hädha 'håna; häda', till haþ 'hån, skymf'; jfr hån