Två gäster och en syster

Det är ett bra tag se’n vi talade om människor vi träffat under livets gång — en del av dem skulle jag vilja träffa igen, några är jag glad att inte behöva återse, men till vilken grupp de än hör, så undrar jag ofta hur det gått för dem senare i livet.
Olgakatt talade om att hon har ett trädgårdsredskap (tror jag det var), som får henne att tänka på givaren varje gång hon använder det. Det fick mig att minnas hur jag fick min japanska sekatör.

Det var på den tiden organisationen People to People fortfarande hade kontor i Stockholm och var aktiva här i landet. Jag vet faktiskt inte vad som hänt med dem, organisationen finns ju kvar men det verkar inte som den bedriver någon verksamhet här längre.
Jag hade två japanskor boende hos mig, de tillhörde en stor grupp med japaner som “gjorde” Europa. Vid ett par tillfällen var värdfamiljerna medbjudna på sightseeingturer med hela gruppen — det var intressant att åka buss en hel dag med dem. Vi svenskar går ju automatiskt tillbaka till den plats i bussen där vi har vår väska och där vi satt före pausen. Ofta fann man då platsen upptagen och väskan flyttat. Jag har sett hur svenskar blivit mäkta förargade när de på en servering vikt upp stolarna mot bordet, bara för att hitta en japansk familj sittandes där när de kommer tillbaka med sina brickor. Japaner gamar helt enkelt inte åt sig platser på samma vis som vi gör.
Nåväl, en av de sista dagarna flickorna bodde hos mig hade vi planerat att tillbringa hela da’n i Stockholm för att de skulle få handla och bara ströva runt i sta’n. Med oss följde systern till en av mina gäster, som bodde i en annan värdfamilj. Tyvärr minns jag inte vad systern hette — bara att de andra i gruppen talade med vördnad om henne därför att hon var en mycket känd kalligraf. Hon var jätterar — men vimsig. Jag var tvungen att ha ett öga på henne mest hela tiden, annars försvann hon i någon gränd eller butik, och det tog lång tid innan vi återfann varandra. Efter en lång, varm och tröttsam dag avslutade tjejerna sin shopping vid, vad jag tror, hette Finn Center — i hörnet av Hamngatan och Sveavägen. Se’n gick vi till tunnelbanan i hörnet av Sveavägen och Kungsgatan där jag skulle se till att systern kom med rätt tunnelbana innan vi for hem till oss. Utanför spärren började systern leta efter sin plånbok, hon föll på knä och plockade upp varenda pinal ur sin väska på golvet — plånboken fanns inte. Systern var desperat, och jag förstår henne, det var en tjock plånbok med hela reskassan och pass. Klockan var två minuter i sex, jag tog systern i handen, lämnade alla våra väskor och paket åt mina två gäster och så slog vi världsrekordet på sträckan Kungsgatan — Hamngatan. Vi flåsade in genom dörrarna just som en expedit skulle låsa den. Den fanns där, hennes plånbok — hennes tacksamhet visste inga gränser, och som ett minne av gatloppet fick jag hennes sekatör.