Efterlämnade spår

Minnet som gör sig påmint när jag läser Victorias inlägg, har egentligen inga som helst likheter med det hon talar om — om man bortsett från att jag har pippi.

Den sommaren jag var 17 år, och sommaren inte var ett sommarlov eftesom jag gått ut tolvan, reste jag med kort varsel till England. En bekant till mor organiserade resor med familjevistelse för ungdomar till England. Någon hade sagt återbud i sista stund, och hon ringde och frågade om jag kunde tänka mig att fara. Egentligen hade jag inte den minsta lust att resa, men packade ändå för resan och gav mig av — och fick det väldigt trevligt.

Efter diverse förvecklingar, där värdfamiljen stod på en en flygplats och jag landade på en annan — mitt i natten, för det här var på den tiden nattflyg var det billigaste alternativet — hittade vi varandra, familjen Fern och jag.

Vi tillbringade några dagar i London, innan vi bilade till Linconshire, där familjen bodde i en liten by som heter Rippingale. Där uppe på kullen bor vi sa’ de och pekade åt ena hållet, men jag såg ingen kulle. Först ett par dagar senare när jag fick låna en herrcykel och tillsammans med huset dotter gjorde en cykeltur, upptäckte jag att den lilla vägen lutade nedåt mot stora vägen. Det gick fortare och fortare och ingenting hände när jag bromsade som jag var van, genom att tampa bakåt! Tack och lov var trafiken på den inte särskilt stora, stora vägen minimal, så jag kom undan med bara förskräckelsen.

Det var en varm sommar, och jag gick min vana trogen alltid barfota — något som folk tyckte var mycket märkligt, och som jag kom att sluta med. För i värmen blev asfalten mjuk, och innan jag kom hem från en promed till byn hade jag tjocka sulor av asfalt under fötterna. Det visade sig nästan omöjligt att bli av med, utan att också bli av med huden. Hela familjen engagerade sig i min fottvätt, det ena starkare rengöringsmedlet efter det andra plockades fram — och jag tyckte nog att det var rätt pinsamt.