Också en sorts strömbrytare

Magdalena talar om detaljer som skiljer amerikanska och svenska hem åt. De är rätt många, men det som jag kom att tänka på är armaturen. Och då tänker jag på takbelysningen som inte alltid har en strömbrytare på väggen, utan man ska grabba tag i en snodd som hänger ner från taklampan, och dra i den. Den sortens lampa hade de i köket hos en familj i Kanada där jag bodde i min ungdom. Det var ett gammalt hus, jag misstänker att det ursprungligen inte fanns toalett inne, utan att den var påbyggd på senare år — den låg nämligen utanför ytterdörren i en slags köksfarstu. Så första kvällen jag var där fick jag noggranna anvisningar om hur jag skulle ställa upp patentlåset om jag gick på toa på natten, så jag inte skulle bli utelåst. Däremot glömde familjen att instruera mig i hur man spolade toaletten — den krävde nämligen en speciell teknik för att sluta spola. Det blev jag varse på natten när jag med fasa såg hur vattnet steg allt högre i toaletten för att så småningom rinna över på golvet.

Som så ofta händer när man byter miljö och matvanor, ville mina tarmar inte anpassa sig till nymodigheterna utan protesterade genom att slå dubbelknut på sig själva. Efter ett par veckor blev jag ju tvungen att fråga om de hade något medel mot detta. Något som engaged hela familjen — det bakades bran muffins, med dubbelt så mycket kli som vanligt, och alla kända huskurer dammades av — och inget hjälpte. Nästa steg blev laxermedel, något liknande som fanns i Sverige förr i tiden som såg ut, och smakade, som choklad (purex?). Tur att det var gott för jag åt flerdubbla doser utan att mina tarmar reagerade.

Det här var i september, och en ljummen vacker kväll satt vi ett gäng ungdomar längst ned i trädgården och löste alla världens problem, allt under det att vi åt plommon, massor med plommon.

På natten vaknade jag med knip — och kände att det gällde at skynda sig. Jag rusade ned för trappan, svängde 180° och in i köket, famlade efter snöret för att tända lampan och så gällde det att ställa upp låset på dörren och äntligen in på toa. Det tog en bra stund, men slutligen kunde jag återvända till sängen. Just som jag höll på att somna började det knipa i magen, och det var bara att rusa ned för trappen, svänga 180° och skynda vidare genom hallen in i köket, famla efter snöret, som alltid hade en förmåga att inte finnas just där man famlade, fumla med låset och till slut in på toa. När jag upprepat manövern ytterligare ett par gånger stannade jag på toa, tills jag var säker på att jag kunde återvända till sängen för gott den natten.

Den planerade stadsresan nästa dag avstod jag från. Och när jag vid ett senare tillfälle, i ett annat hus, hade något att säga till om, bytte jag ut ett par “lampor med snören” mot lampor med vanliga strömbrytare.