Illustration of "Sympathizing Friends," from True History of a Little
Ragamuffin by James Greenwood
.
In the End, we will remember not the words of our enemies, but the silence of our friends.
.............. Ett citat från nätet, utan angivet ursprung.
Det var när jag läste Ailas inlägg "Sviktande vänskap" som tankarna virvlade iväg åt oräkneliga håll sam-tidigt. Inga nya tankar, för vi har talat om det förr — både här och privat — den så kallade vänskapen som frodas på på nätet och, kanske, i det levande livet. En vänskap som är berövad allt innehåll. Eftersom jag inte rör mig i de här kretsarna, är jag lite osäker på hur det fungerar — och om jag verkligen förstått saken rätt. På Facebook, som det här gällde, kan man tyd-ligen bli "vän" med någon man inte känner — bara man hittat fram till deras sida (eller vad det nu heter på Facebook). Det har alltså inte ett smack med vänskap att göra.
Nu går jag inte in på den förfärliga händelsen, utan funderar på vad som händer när man tömmer ord på sin innebörd. Vad kommer man i framtiden att kalla verkliga vänner — hur kommer man att skilja på vänner, bekanta och de som råkat hamna på ens Facebooksida?
Fenomenet förekommer väl i viss mån på bloggarna, även om jag inbillar mig att man kanske lär känna varandra lite bättre där. Jo, jag har hört otrevliga historier om bloggmobbning — där bloggvännerna plötsligt vänt sig mot den som nyss var en vän. Och om attraktiva bloggare som får insmickrande kommen-tarer, därför att man tror sig vinna något på det. Så kan det ju i och för sig vara var som helst i samhället, kända och eller förmögna personer, liksom de med statusyrken vet alltför väl vad jag menar.
Men jag återkommer hela tiden till språket, och inser att det nog är två saker jag grunnar på
1). Vad händer med oss när språket urholkas — i synnerhet om bara den ena parten i en dialog, har anammat den nya innebörden av ett ord.
2). Är det svårare att "höra" nyanserna i språket, i synnerhet om man aldrig träffats, på en blogg (eller var som helst i skrift).
.............. Ett citat från nätet, utan angivet ursprung.
Det var när jag läste Ailas inlägg "Sviktande vänskap" som tankarna virvlade iväg åt oräkneliga håll sam-tidigt. Inga nya tankar, för vi har talat om det förr — både här och privat — den så kallade vänskapen som frodas på på nätet och, kanske, i det levande livet. En vänskap som är berövad allt innehåll. Eftersom jag inte rör mig i de här kretsarna, är jag lite osäker på hur det fungerar — och om jag verkligen förstått saken rätt. På Facebook, som det här gällde, kan man tyd-ligen bli "vän" med någon man inte känner — bara man hittat fram till deras sida (eller vad det nu heter på Facebook). Det har alltså inte ett smack med vänskap att göra.
Nu går jag inte in på den förfärliga händelsen, utan funderar på vad som händer när man tömmer ord på sin innebörd. Vad kommer man i framtiden att kalla verkliga vänner — hur kommer man att skilja på vänner, bekanta och de som råkat hamna på ens Facebooksida?
Fenomenet förekommer väl i viss mån på bloggarna, även om jag inbillar mig att man kanske lär känna varandra lite bättre där. Jo, jag har hört otrevliga historier om bloggmobbning — där bloggvännerna plötsligt vänt sig mot den som nyss var en vän. Och om attraktiva bloggare som får insmickrande kommen-tarer, därför att man tror sig vinna något på det. Så kan det ju i och för sig vara var som helst i samhället, kända och eller förmögna personer, liksom de med statusyrken vet alltför väl vad jag menar.
Men jag återkommer hela tiden till språket, och inser att det nog är två saker jag grunnar på
1). Vad händer med oss när språket urholkas — i synnerhet om bara den ena parten i en dialog, har anammat den nya innebörden av ett ord.
2). Är det svårare att "höra" nyanserna i språket, i synnerhet om man aldrig träffats, på en blogg (eller var som helst i skrift).
Det här berör på många sätt. Dels läste jag om den arma Simone,ryser ännu.Kanske inte för att S. tog sitt liv utan för den ensamhet som S hade trots alla drygt s.k. vänner. Det finns så många ensamma.
SvaraRaderaSpråkets urholkning är på sätt och vis synonymt med själens urholkning...på något sätt hör språk och sinne ihop. Det tycker jag man kan erfara, i all synnerhet när flyktingar kommer till annat land med annat språk och annan kultur...de blir väldigt isolerade och ensamma. Att kunna språket och vad det betyder innehållsmässigt är viktigt för att man skall må bra.
Jag tror att det är svårare att "höra" nyanserna i text. Text kan lättare missförstås. Det har jag erfarit själv, helt onödiga missförstånd har skett några gånger.
Karin
som tycker att det är svårt med verbal förmedling av ordinnehåll och mening
Karin,
SvaraRaderaDet känns ju verkligen som ett rop på hjälp, när man annonserar sin avsikt att ta' sitt liv - och inte en enda "vän" reagerade.
Jag är böjd att tro att du har rätt angående själens urholkning - men jag hoppas att det inte är så.
Det knepiga är att nyanserna kan gå förlorade även i den talade dialogen, eftersom vi ofta lägger in olika betydelser i ord.
Själv skriver jag ofta hellre än talar om jag vill undvika missförstånd - men då gäller det kanske ofta praktiska saker.
Margaretha
som fortsätter att fundera på hur vi egentligen kommunicerar
Du skriver ner funderingar jag själv tänkt, vänskap på nätet...
SvaraRaderaJag tycker om ditt inlägg som inte bara nuddar ytan. Själv har jag hittat människor med likartade värdringar som jag inom ett par områden - sådana jag inte träffar på i bekantskapskretsen i verkliga livet. Det har gjort mej glad.
FB-vänner får man ta för vad det är - för det mesta bara bekanta. Men det kan ju vara roligt att lära känna dem lite extra i alla fall.
SvaraRaderaOm någon av mina få riktiga vänner på FB, som barn, barnbarn och gamla skolkamrater skulle ha skrivit något sådant som Simone, skulle jag nog slagit larm direkt. Så konstigt att inte NÅGON reagerade!
När det gäller språket på bloggen tror jag att man måste vara väldigt försiktig med ironi t.ex. för att inte bli missförstådd.
Ingrid
Viola,
SvaraRaderaJag har upptäckt att många människor blir glada om man lämnar det ytliga och inleder samtal om det som kanske är lite svårare att tala om. Sån't som de vill tala om men inte har vågat ta' upp.
Visst blir man glad när man hittar likasinnade - både på nätet och levande livet. Och med datorernas hjälp når vi ju så oändligt många fler människor än vi gjorde för 20 år se'n, när vi fick nöja oss med dem vi råkade träffa på.
Ingrid,
Det är ju alltid trevligt att lära känna nya människor - var det än äger rum. Av Facebook har jag som sagt ingen erfarenhet.
Jag tycker också att det är märkligt att ingen reagerade inför Simones rop på hjälp. Tror alla att någon annan ska reagera och ta' ansvar vår nästa?
Ironi kan vara problematiskt även i den talade kontakten - det finns alltid de som lägger in saker i både tal och skrift, som inte finns där.
Margaretha
som ibland borde hålla tand för tunga
Hej! Jag går ofta omkring med liknande funderingar som du.
SvaraRaderaJag är själv ganska fascinerad av möjligheterna att via teknikens hjälp kunna träffa på människor som jag annars aldrig hade mött. Avstånden har definitivt krympt. För mig är det inte viktigt att sortera in människor i olika vänfack, utan alla kontakter som bidrar till något positivt och kanske till och med utvecklar mig tar jag emot med glädje.
När det gäller ord, så tror jag att det klassiska dilemmat med samstämmigheten mellan sändare och mottagare nästan alltid finns, eftersom både avsikter och tolkningar färgas av våra erfarenheter och andra aspekter. Därför tycker jag ofta om att försöka komma lite djupare under ytan, vilket i sig förutsätter någon form av vänskap, dvs den tillit som krävs för att man vågar att "dyka".
Det som oroar mig idag är att människorna så ofta saknar tid, eller åtminstone upplever att de gör det... Snuttifikationerna tar över och mycket av kontakterna blir bara s k twitter, även IRL. Man tutar ut, men lyssnar inte och till slut varken kan eller vill fördjupa sig i tanken. Goda samtal är en viktig del av den livsluft som bär och utvecklar oss vidare på livets stig.
När det gäller nyanserna i språket, så betyder givetvis tonfall, mimik o dyl en hel del. Å andra sidan är kanske många noggrannare i sitt ordval när de uttrycker sig skriftligt. Alldeles oavsett så har vi alltid oss själva med när vi tolkar andras ord och tankar, för alla bär vi färgade glas.
Ailas,
SvaraRaderaJag tycker som du att tekniken är fantastisk - och jag betraktar alla människor jag stöter på som presumtiva vänner. Men kallar man människor som vid behov inte slår larm, för vänner, så har ju ordet fått en ny betydelse.
Jag tror inte att det goda samtalet kommer att försvinna - helt enkelt därför att vi alla har ett behov av det - men kanske blir det mer sällsynt framöver.
Margaretha