Flerspråkiga barn

För många år se'n var jag på en kurs där en av föredragshållarna talade om barns språkutveckling. Det var jätteintressant, fast det är ungefär allt jag minns i dag. Jo, jag minns att han talade om flerspråkiga barn, och bland annat sa' att "en majoritet av världens barn växer upp som flerspråkiga" — och tillade han "mor och -farmödrar vill ju så gärna tro att just deras barnbarn är den mest språkbegåvade i världen och ett unikum, vilket alltså inte är fallet".

Kom att tänka på det häromdagen när jag talade med min väninna C som är flerspråkig — och hennes barn är ännu flerspråkigare. När jag talar om flerspråkig så menar jag en äkta polyglott, inte någon som som de flesta av oss, hankar sig fram på ett par tre språk.
C berättade att hennes dotter som bor Japan nu är gift med T, som så många svenskar tror att han är bättre på engelska än vad han i själva verket är. Nu har han insett att det finns länder där man inte klarar sig med bara svenska och (sv)engelska och försöker lära sig japanska och blir då ofta rättad av K, dottern, som efter ett par månader på japanskt dagis inte har några som helst problem med språket.
K kom nyligen för nära en koleld, och brände sig på handen. Genast sa' hon hett, hot och så det japanska ordet för hett. C och hennes familj tycker inte att det är så märkvärdigt, medan T och i synnerhet hans mamma och mormor tycker att deras barnbarn(sbarn) är det märkvärdigaste barnbarnet i universum. De är så imponerade att de, som avskytt datorer ända tills nu, har börjat blogga om sitt underbarnbarnsbarn!

När C berättade hur pinsamt hon ibland tyckte att det var att lyssna till sin svärmor, och hennes mor, när de skryter om lilla K, kom jag att tänka på en av mina släktingar som visste hur han skulle få stopp på skrytande "grannies" och "grandpas". När han hade fått nog brukade han fråga "do you want to see my joy and pride", så tog han upp sin plånbok och tog fram ett foto som såg ut ungefär så här.