Jag har just lagt mig för att vila när telefonen ringer. Det är Ulla, en kvinna i min egen ålder, som ringer — vi är inte nära vänner men har känt varandra i många år. Jag överväger att be att få ringa senare, men Ulla är en långpratare och jag vill ha samtalet överstökat. Nu kan jag helt sanningsenligt säga att jag måste börja med middagen om en halvtimme.
Jag är osäker på om det beror på att jag nästan sov, och är lite yrvaken, eller om hon börjar samtalet mitt i en tankegång som jag inte känner till, för jag fattar inte vad hon talar om. Så jag frågar, "vilket ord har jag skrivit om?"
"C-ordet".
"Se ordet" säger jag, och fattar ingenting eftersom jag aldrig skrivit om något som heter "Se ordet".
Jag är irriterad, och det hörs förmodligen för Ulla låter aggressiv när hon säger att det har jag visst, hon har nyss varit hos Anna och läst vad jag har skrivit.
Långsamt börjar jag fatta vad hon menar — egentligen är det ett lustigt missförstånd, men det inser jag inte förrän efteråt.
"Menar du att jag skrivit om cancer?" frågar jag.
Ulla drar efter andan, blir tyst och så rinner orden ur henne. Jag låter det rinna — har inte en chans att stänga av.
Det hela går ut på att jag är okänslig som inte låter en kvinna sörja sina förlorade bröst.
Jag vill inte såra henne, eller vara oförskämd, på det här stadiet misstänker jag att hon fått reda på att hon fått cancer — men om hon så totalt har missförstått vad jag skrivit, kommer det inte att bli lätt att få henne att höra vad jag egentligen sagt. Men jag letar snabbt fram den aktuella texten och läser innantill:
"Visst FÅR man sörja sitt bröst — men man MÅSTE inte göra det!" det är vad jag en gång skrivit på tal om bröstcancer.
Det är ingen idé att läsa vidare, hon lyssnar inte så jag frågar om hon fått cancer.
Av hennes långa osammanhängande svar förstår jag att hon varit på mammografi — fått svaret att det inte syns något onormalt, men att hon inte tror på det.
Det finns minst tio saker jag är frestad att svara — men inget av dessa tio svar är lämpliga att säga till en människa som inte ens kan ta' ordet cancer i sin mun. Jag kommer med något lamt om att mammografin är så bra nu för tiden att man gör klokast i att lita på den. Men naturligtvis har Ulla hört om massor av fall där cancern inte upptäckts i tid.
Vad har då jag att komma med? Jag frågar om hon inte kan diskutera det med sin husläkare, eftersom jag knappast kan ge varken råd eller tröst. Nehej, husläkaren är en kallsinnig typ (underförstått, precis som jag) som inte förstår hennes våndor.
Hjälp, vad ska jag säga? "Gick du inte hos en prattant, och diskuterade sån't här för några år se'n?" försöker jag. FEL, fel, fel, svar!
Jaså, jag tror också att hon inbillar sig saker. Det gör jag ju, men är för feg för att säga det — så jag säger något ännu "feligare": "Men herregud människa, nånting ska man ju dö av!"
Så har jag sårat en människa.
Det finns gott om Ullor! Du gjorde allt du kunde - jag vet hur noga du är med att inte såra folk. Och jag vet hur du känner dig nu, men du ska veta att det finns inga svar som duger för den sortens människor. Så du kan glömma bort henne. Stor kram!
SvaraRaderalove,
Q
Tack Q,
SvaraRaderaJag vet, jag har mött många Ullor - men jag brukar kunna handskas bättre än så här med dem.
love,
M
Margaretha,
SvaraRaderaQ har helt rätt, ibland hjälper ingenting hur man än försöker och det kan till och med vara bra att vara rakt på med Ullor som inte vill alls. Kanhända ett litet frö börjar gro..
Karin
Ursäkta, men jag skrattar därför att det påminner om den gången jag hälsade på dig och din rumskompis var lika dan. Minns du vad K-G sa den gången? Om fler var som du skulle det vara lätt att jobba här!!! Kom ihåg det varje gång du möter en Ulla!
SvaraRaderakram från Mette
Nu har jag läst allt du skrev och tycker det var jättefint. Jag är nog lite nojjig när det kommer till cancer men jag kan inte förstå hur man kan missförstå vad du skrev.
SvaraRaderaOch vad du sa va också bra!
Tack tjejer, det känns bra att få medhåll, när man åtrar sig.
SvaraRaderaM
Ha, jag har inte hört ordet åtra sen min farfar dog för 30 år sen!
SvaraRaderaHåller med alla som svarat här och vill dessutom påminna dig om att du lärt oss att inte se tillbaka, att inte älta och ångra när du vet att du har rätt. Och du har rätt!
Jättekram
Rätta beteckningen på Ulla är energitjuv! Och det kände du redan när du svarade och visste att här är en långpratare som jag inte har tid med just nu! Där snodde hon redan ett par watt! Hon mådde garanterat bättre efter samtalet och hade lagt en stor bit av sin olust på dig! Precis som meningen var. Det är synd om dessa människor och värre blir det när allt fler tar avstånd från kontakten med dom eftersom man blir så beklämd av dem. Det kräver stor skicklighet att inte låta dem ta energi ifrån en för dom är otroligt manipulativa. Ulla är ett praktexemplar!
SvaraRaderaNu har jag också läst vad du skrev. Tycker det var mycket bra beskrivet och känner igen mig. Särskilt detta om bemötande... att man förutses vara skärrad och i behov av en tröstare osv.
SvaraRaderaDen läkare som gav mig cancerbeskedet för 10 år sen, var just en sån överdrivet sliskigt inkännande, som bara utstrålade Stackars och hur känns det. Det var INTE rätt för mig. Men jag hade tur så småningom och fick en rak och "praktisk" lite Aspergerartad läkare, som jag kände mig totalt trygg med.
Men din Ulla skulle om hon nån gång skulle råka ut för cancer, kanske behöva en annan typ av bemötande. Vi har väl alla egentligen olika behov och nojor. Själv var jag rätt skräckslagen för cancer tills jag fick det. Då blev det konstigt nog hanterbart, hur det än skulle sluta.
Själv har jag inte sörjt mitt halverade bröst. Jag gillar faktiskt det fimpade bättre än det andra, som utsatts för en rätt misslyckad kosmetisk kompis-förminskning.
Fred,
SvaraRaderaOm du tänker på samma situation som jag, så var det lite annorlunda den gången. Nu var jag elak och det är jag ledsen över. Det är gott att ha vänner som alltid tycker att man gör rätt! kram.
Olgakatt,
Nog är hon en energitjuv alltid - men jag känner ett par tre stycken som är värre energitjuvar, kanske är det därför som jag i första hand bara tänker på Ulla som den mest negativa människa jag känner. Men hon är lyckligt lottad (även om hon inte vill erkänna det) för hon har en jättestor underbar familj.
Karin på FOX,
Jag tror att vi är många fler med vår inställning till cancer än vad man kan frestas tro. Men media spär på den skärrade linjen. Tänk på alla rubriker i stil med "hon lever med cancer". Jag väntar fortfarande på att få se lika stora rubriker när det gäller andra sjukdomar. Undersökningar har ju visat att cancerpatienter har hög livskvalité (ett jäkla ord) - medan patienter med till exempel olika neurologiska sjukdomar ofta har det fasansfull. För att inte tala om de föraktade patienterna med fibro och ME.
Jag hade också tur med läkarna under min behandling - uppriktiga och med underbar makaber humor.
Och vad det gäller att bli av med en kroppsdel, så är väl ändå bröst det som man måste sakna minst.
Margaretha
Det låter säkert helt knäppt men jag har aldrig sett mina bröst som en tillgång så inte skulle jag sakna dom. Livet skulle bli mycket enklare utan dom.
SvaraRaderaRenée,
SvaraRaderaNej, jag tycker inte att det låter det minsta knäppt. Det måste ju vara det normala eftersom jag har samma inställning!!!
Men jag vet de som ta'r det som en personlig förolämpning om jag säger det.
Margaretha
Hahah, förlåt! Det är säkert inget man ska skratta år men det liksom slapp ur mig ett högt skratt nu när jag läste sista raden :-)
SvaraRaderaHärliga du! Man kan inte alltid göra/säga/vara "rätt". Jag tror du gjorde vad du kunde - lyssnade. Hon ville bara få ur sig sin oror och ängslan över omutifallatt... Jag tror det är viktigt att tala om, att sätta ord på, våra våndor. Att bara låtsas som det inte finns tror jag är det värsta man kan göra. Verkligheten kommer ju ikapp en hur man än vrider och vänder p sig. Säkert är man bättre rustad att möta motgångar om vi vågar prata med varandra om det som är svårt.
Åsa,
SvaraRaderaDet blir lite som pojken som ropade "varg" - vissa människor tjatar så om elände och inbillade sjukdomar att man inte orkar vara hygglig den femtitolfte gången. Och när de dessutom bara hör de svar de vill höra, ja då rinner sinnet på mig.
Margaretha