.
"All These Lonely People" har dröjt sig kvar i mitt medvetande — tankarna har skuttat som vilda loppor mellan minnena av människor jag mött. Och de sam-tal vi haft kring livet och döden.
Tror ibland att olika organisationer och föreningar oförskyllt kan få rykte om sig att bara ha knäppa medlemmar. Många gånger är det nog så att udda personer dras till föreningar där de accepteras — jag har mött många personligheter inom ideella organisationer.
En frälsningssoldat dyker upp i min minnesbank — han sålde alltid Stridsropet på det avgående tåget på perrong 10 på Centralstationen i Stockholm. Han var pratsam, högljudd och mycket frispråkig. När jag kom med min hemvävda klut, med rosengång på längden och tvären, på huvudet frågade han varför jag hade en kökshandduk på huvudet! Uppfriskande!
Jag hade en skolkamrat som påminde en hel del om honom — vi bodde i närheten av varandra och reste båda med Roslagsbanan till och från skolan. Det var inte alltid jag var trakterad av hans sällskap, eftersom han ofta satt i andra ändan av kupén och konverserade med mig.
Min tremänning Bob betade av det ena intresset efter det andra, ett tag var det Ido och sista gången jag träffade honom stod han i begrepp att grunda en kyrka.
Visst kan det vara jobbigt ibland att umgås med dessa, många gånger intensiva människorna — men det är ju också berikande. Så fantastiskt att möta människor som inte är som alla andra — och så här efteråt kan jag ju konstatera att det är dem jag minns.
Precis så är det; det är de udda man minns; de som kanske vågade leva litet mera eller åtminstone ta ut svängarna utan att snubbla på andras fördomar.
SvaraRaderaKarin
Karin,
SvaraRaderaDet finns ju så många olika sorters udda människor - en sort är de som bor i skyddat boende. Jag har två klasskamrater som driver ett sådant boende - kan vara oerhört tålamodsprövande, men man lär sig massor av dessa människor!
Margaretha
Just det... men - alla människor lämnar fotspår i någons liv.
SvaraRaderaEn del tassar lätt, men en del - som du så talande beskriver- de tar rejäla, orädda kliv. Och de är väl oftast de intensiva som lämnar djupare fotavtryck...
Inkan,
SvaraRaderaVisst är det så!
Och kanske så med allt som livet bjuder - svårigheter och jobbiga perioder glömmer man sällan.
Margaretha