Bikt

bikt subst. ~en ~er
ORDLED: bikt-en
• enskild bekännelse av synder inför präst förenad med syndaförlåtelse {→absolution}: biktfader; biktstol; generalbikt; avlägga ~; ~ens hemlighet får inte yppas; han går i ~ några gånger om året
BET.NYANS: ofta utvidgat hänsynslöst öppenhjärtig självbekännelse: den självbiografiska romanen är en enda lång ~ av författaren
HIST.: sedan 1734; av lågty. bicht(e) 'bekännelse'

.

Cofession, 1777

Pietro Longhi

1702-1785

Min väninna Alexandra berättade hur hon och hennes bästa vän förberedde sig för sin första bikt tillsammans. De diskuterade vad som var lämpliga synder att komma dragande med och fick så ihop varsin lista med synder. Väl i biktstolen plockar Alexandra fram listan bara för att upptäcka att hon har fått med sig kompisens lista.

Mina tankar kretsar fortfarande kring Fader McKenzie, och kommer säkert att göra så ett tag framöver.
Bikt har jag ingen personlig erfarenhet av, även om jag har många katolska vänner som försöker bibringa mig någon slags katolsk baskunskap. Trots deras in-satser blev jag tvungen att slå upp och läsa lite om biktens historia i dag.

Och nu sitter jag här och grunnar över biktens be-tydelse, det finns ju de som hävdar att vi alla har ett behov av att lätta vårt hjärta och att alla människor skulle må bra av att bikta sig. Personligen anser jag kanske inte att lätta sitt hjärta är det samma som att bikta sig. Vi har säkert alla ett behov av det goda samtalet, men det innebär ju inte nödvändigtvis att man vänder ut och in på sig.

Nedanstående har jag hämtat från NE.

bot, inom kristendomen den handling genom vilken en syndare visar sin ånger, får förlåtelse och återvänder till kyrkans och församlingens gemenskap. Jesus och den urkristna förkunnelsen anknöt här till de gamla profeternas botförkunnelse (jfr omvändelse). Från början förutsatte man att alla som döpts skulle undvika svåra synder, och uteslutning ur gemenskapen var oåterkallelig (se bann). Under 200-talet började man allmänt återuppta syndare efter botgöring, trots protester från bl.a. novatianerna. De som belagts med bann återupptogs av biskopen på skärtorsdagen, sedan de gjort bot under fastetiden.

En ny form av bot uppstod i de iriska klostren, där botgöringen blev en del av det asketiska livet. Munkarna biktade sig ofta för någon präst, fick avlösning och en till synderna anpassad botgöring. Bruket fördes på 600-talet till kontinenten och blev allmänt också bland lekmän. Så uppkom den biktpraxis som ännu är den vanliga i romersk-katolska kyrkan. Sedan Fjärde Laterankonciliet 1215 räknas boten till de sju sakramenten.

Enligt romersk-katolsk uppfattning är boten endast nödvändig för dödssynder (sådana synder som begås med full insikt om att man syndar mot Gud); för de mindre, "förlåtliga", synderna är det tillräckligt med ånger och ett botfärdigt sinnelag. Kyrkan uppmuntrar dock till bikt också av småsynder som en del av det kristna andaktslivet. För en giltig bikt fordras egentligen fullständig ånger (lat. contritio) av kärlek till Gud, men genom botsakramentet kan också ofullkomlig ånger (lat. attritio) omvandlas till en fullständig. Före avlösningen åläggs den biktande botgöring, som i äldre tid kunde vara mycket sträng. Under medeltiden uppkom bruket att lätta botgöringen genom avlat.