Flickor nyttjar inte gunghästar!

Det var nog den sommaren som jag fyllde fem år, som mor tröttnade på allt gnäll och kink när jag skulle kam-mas. Det enda som fanns i saxväg i sommarhuset var en slö kökssax och en nagelsax. Med hjälp av nagelsaxen förvandlades jag till en gosse.

Vid den tiden arbetade min far hos Ostermans vid Sture-plan. I marmorhallarna hölls ofta utställningar, jag minns att det alltid var roligt att besöka dem, far lärde ju känna utställarna eftersom han träffade dem varje dag medan utställningarna pågick. Det kom ju även mig till godo — jag fick sticka på stickmaskiner, kliva i båtar och klappa krokodiler.
Vid ett tillfälle hade vi ett ärende till far och skulle inte alls titta på hemslöjdsutställningen — men det kunde ju inte utställarna veta. Så när mor och jag kliver in genom dörrarna kommer en man fram till oss och säger: "Har den äran, er gosse har just vunnit gunghästen som står i fönstret". Det visade sig att den första gosse som besökte utställningen efter klockan tolv, just den dagen, skulle vinna gunghästen. Och den gossen var jag!


Hästen är ett blindarbete som tålt en synnerligen omild behandling. Min lekkamrat Kenneth och jag satt på medarna, han bak och jag vid huvudändan, så använde vi den ungefär som en gungbräda. Vi tyckte att vi gungade högt och kände oss mycket våghalsiga.