Vid Rita Streichs fötter

Jag tror jag gick i elvan eller tolvan första gången jag mötte Rita Streich. En av killarna i första klass behövde någon som följde honom hem efter skolan och kunde stanna hos honom tills hans mamma kom hem. Det var ett tillfälligt jobb medan hans pappa låg på sjukhus – ett jobb som det kanske kommer ett eget inlägg en annan gång.
För min första lön travade jag iväg till en skivaffär på Kungsgatan – vad jag köpte åt mig själv minns jag inte men åt min mamma köpte jag en skiva med Rita Streich.

Några år senare anordnades NBV en konstresa till London för sina studieledare. Vi besökte muséer på dagarna och teatrar och konserter på kvällarna. Jag var yngst i gruppen, och hade gott och väl kunnat vara barnbarn till de andra deltagarna.
Sista kvällen skulle vi på en konsert med Rita Streich – när vi alla var samlade för att gå in i konsertsalen visade sig att det hade blivit något fel och det saknades en biljett. En av arrangörerna gick iväg för att se om det gick att fixa en extra biljett. Det var inga problem, men det gick inte att få en plats i närheten av de andra platserna. Jag erbjöd mig att ta' den biljetten – vilket visade sig vara en vinstlott. Det var nämligen en plats vid Rita Streichs fötter – faktiskt så nära att jag hade kunnat sträcka fram handen och klappa henne på fötterna. Så nära att jag också såg att skorna hade decimetertjocka sulor – ändå verkade hon mycket kort.
Bredvid mig satt en "gammal" man – han var säkert närmare 40 år! – vilket jag som var i tjugoårsåldern såg som ointressant. Han inledde genast ett samtal, uttryckte sin glädje över att jag var ung och vacker (hans syn på saken) han hade sett gruppen med mina medresenärer och trott att han skulle få en gamling bredvid sig. Han pratade och pratade, föreslog att han skulle visa mig London by night och att han skulle skaffa mig Rita Streichs autograf. Ingendera blev verklighet eftersom jag i pausen föredrog mina gamlingars sällskap framför den okände "gubbens" tvivelaktiga sällskap. Det gick uppenbarligen hårt åt hans självkänsla och han bevärdigade mig inte med en blick när jag kom tillbaka till min plats.
Men konserten var fantastisk, jag som inte gillar vokalmusik – i all synnerhet inte sopraner – var tagen av konserten. En konsert som inte blev sämre av att vi fick 40 minuters extranummer.

Älsklingen gillar tydligen inte heller sopraner, han reagerar sällan på mänskliga ljud, men när jag spelade upp den här filmsnutten for han upp ur mitt knä gav sig av.