Som barn bodde vi snett emot Frälsis på Söder-mannagatan. På den tiden hade de kvinnliga frälsningssoldaterna bahytt – med ett brett band under hakan och en rosett på sidan. Jag funderade på hur i all världen de gjorde för att ta av sig bahytten, och kom fram till att de inte gjorde det, utan sov med den på.
Många år senare när vi hade en frälsningssoldat i bekantskapskretsen visade hon mig att det fanns en hake och hyska under rosetten.
Jag vet inte om du känner till min bakgrund? Mina föräldrar var officerare i Frälsis... och jag har ärvt en så bonnett som ligger uppe på min bokhylla. Dammar av den och provar den ibland.
SvaraRaderaFast - mina föräldrar hade alltid uniform på sig, bara några enstaka sommarveckor när vi reste bort hade mamma en grönprickig klänning + städrock hemma. Samma klänning räckte i måååååååånga år.
Kul att se bilden. Som vuxen har jag läst mycket FA-historia.
Alltså, jag är inte med. Mina föräldrar hoppade av när jag var 9 år. Min enda kontakt med Frälsis numera är att jag uppträder där gratis en gång vartannat år ungefär.
SvaraRaderaJo, jag visste att dina föräldrar var officerare i FA, men inte att de hoppade av - hade de "vanliga" jobb se'n?
SvaraRaderaAha, man kallar det bonnet om man vet vad man talar om - fast jag accossierar alltid det till "a bee in the bonnet" - kanske inte så passande.
Praktiskt och billigt med uniform!
Jag var Solstråle under kort period i mitt liv - och gick i deras söndagsskola, också en mycket kort tid. Vi åkte ju alltid till sommarhuset på helgerna, så det blev inte så mycket bevänt med min kristna bildning. Men jag har bara goda minnen av flanellografen, sandlådan och de rara ledarna och söndagsskolelärarna.
Margaretha
Tänk jag funderade på samma sak när jag var barn.I min hemby fanns nämligen Frälsningsarmen då.
SvaraRaderaBanden på bonetten satt ju så hårt under hakan så jag trodde att de alltid måste leva med dem... tills jag en dag såg en av soldaterna utan bonett ute i trädgården och kratta.
Vi varvade deras söndagsskola med kyrkans. Men "frälsis" var bättre för de gjorde så spännande små teaterstycken i den sandlåda som fick vara både Betlehem, Jordan, Röda havet och Golgata.
Skådespelare var två soldater med olika träfigurer i rollerna.
Och så hade de alltid en så fin julfest för byns ungar då vi blev bjudna på saft och kakor.
Inkan,
SvaraRaderaDet är nog rätt typiskt för barn att lägga märke till detaljer - helheten kommer senare i livet.
Jag har ingen annan söndagsskola att jämföra med - utom de få gånger jag var med min kompis till Betel i Bjursås.
Margaretha